Helena Granström: Alltings mått

Granström diskuterar människans behov av att distansera sig ifrån verkligheten för att kunna observera den. I boken använder hon pornografin som illustration för vetenskapens roll, där ingenting är av värde om det inte kan dokumenteras och det mänskliga har blivit en konstruktion. För att komma åt det mänskliga i den civiliserade tillvaron så behöver vi skapa en projektion av de behov som vi har trängt undan. Det mynnar ut i ett individlöst och kapitalistiskt samhälle, där det enda som existerar är det som kan kategoriseras och fyller en mätbar funktion.


Texten är uppbyggd av motsatspar i olika former av det själsliga och det kroppsliga; subjekt och objekt, naturligt och konstruerat. Flera av trådarna i resonemanget går bra ihop med boken De drömmande städerna som jag läste för ett tag sedan, och jag får lite lust att läsa om den. I övrigt låter jag det här bli ett citat- dumpningsinlägg:


De pornografiska karaktärerna utgör en yttersta utarmning av den andre som gestalt; det tomma skalet av en mänsklig annanhet. Denna förtvining av det som inte är jag har sin parallell i hur den levande, icke-mänskliga omgivning som en gång erbjöd en spegel i vilken vår mänsklighet tilläts framträda tydligt har ersatts med en av människan konstruerad omvärld. Möjligheten att skapa mänsklig identitet i samspel med en oberoende omvärld reduceras i och med att denna omvärld alltmer betraktas som enbart instrumentell, och som ett mänsklighetens förvaltningsobjekt.

Vi skapar mätningen[…]: inte genom att forcera fram en objektiv egenskap hos den part vi valt att kalla mätobjekt. Istället ger vi upphov till ett helt nytt fenomen hos verkligheten, vars egenskaper i någon mening kan bestämmas […]


Sinnesupplevelsen utgör inte längre bas för kännedom om världen, i strävan att närma oss vekligheten, att genomskåda den, görs vår omvärld fundamentalt overklig genom total frikoppling från mänsklig erfarenhet.


Desto viktigare med ett förhållningssätt till språket som lämnar statiken, som är trevande snarare än kategoriserande, där terminologins epitet ersatts med diktens interrogation.

Symbolerna; till en början förmedlare av verklighet, sedan den enda verkligheten, någonting verkligare än verkligheten.

Ordet som objekt blir till ordet som egendom. Den latinske poeten Martialis använder ordet plagiarius – kidnappare, människorövare – för den som tar en annans text i besittning.

2 kommentarer :

  1. Hmm, låter lite kul på något sätt. Jag kunde frossa i sådana där texter förr.

    SvaraRadera
  2. Skönlitteratur är överhuvudtaget ett väldigt tacksamt sätt att få ta del av andras kunskaper på

    SvaraRadera