Viktor Johansson: Eterneller

Det krävs andra ögon för att se luftbubblor i glas bubbla som kolsyra i glas


Eterneller är ett av mina bokrea-köp. Eller fynd, kan jag väl kalla det nu i efterhand då jag valde efter likheterna till Aniara, och nog hade missat boken om det inte vore för den kopplingen. Texten är skriven på poetisk prosa, sammanhängande men inte helt ut begriplig. Ställt mot Aniara rör den sig mer med metaforer än symboler och försöker hitta nya sätt att använda orden på, snarare än att hitta på helt nya ord. Boken är mer av en hyllning än efterapning, för man kan inte säg att Johansson hymlar med avbildningen. (Men läs dem i rätt ordning)


Något har hänt med jorden och de vuxna har dött ut, brunnit upp. Tre tonåriga flickor som levt tillsammans efter katastrofen blir upplockade av ett återvändande rymdskepp. Under en expedition, i sökandet efter en ny himlakropp där de kan bo, faller den ena flickan ner i en glaciär. Saknaden och den kvarlämnade kärleken efter Mira blir central för det drivande Jaget. Medan den andra flickan Cassie är sur för att Jaget försöker tvinga på henne Miras roll, och att det inte är henne Jaget älskar.


Vi hann inte uppfatta sambanden. Hann inte lära oss hur allting hängde ihop och meningen med det. En dag fanns inga lärare, en dag var uppslagsverken i bitar och ingenting hängde ihop i långa kedjor.


I sökandet efter mening börjar de förstå att det ligger på dem att bygga upp civilisationen igen, vilket gör dem villrådiga då de båda är helt ointresserade av pojkar och vill få barn med varandra. Efter ett tag möter de en öde rymdfarkost på drift med en kristall i kvinnlig skepnad ombord som vägleder dem.


Det är andra känslor här än i Aniara, systerkärleken är ett centralt motiv, otillräcklighet och beroendet av varandra. I rymdskeppet som plockar upp dem finns det kvarvarande vuxna, dessa märks dock inte av. Flickorna tar själva på sig ansvaret för att överleva, men kör fast då de har stannat i växten och inte utvecklas längre (om det nu är som de känner eller ett resultat av det som hänt på jorden).


De här sönderfallande och upplösande dystopierna fångar mig på ett helt annat sätt än den monotona och stela formen. Tonen påminner mig en del om Elmigers Inbjudan till de våghalsiga som också har den uppluckrade miljön skildrad ur barnperspektiv.

4 kommentarer :

  1. Åh, du måste läsa hans Kapslar. En av de bästa hittills.

    SvaraRadera
  2. Tack för tipset! Den är passande nog också en reatitel, har velat lite vid den =)

    SvaraRadera
  3. Ja, läs Kapslar! Tycker att Viktor Johansson är hur bra som helst.

    SvaraRadera
  4. Det är väldigt lockande bokhandelsbeskrivningar på hans böcker :-) Kapslarna är på väg hem

    SvaraRadera