Stephen King: Liseys berättelse

Jag fick boktipset av Stewe, som har skrivit riktigt bra om boken i inlägget Kärlek Defekt, efter mitt klagande på Under kupolen. Visst har Kingen lyckats klart mycket bättre här.


Liseys berättelse är en rätt märklig bok i sin sammansättning, handlingen vänder ut och in på sig själv och det förflutna tränger sig förbi nutiden. Lisey är änka efter den bästsäljande författaren Scott Landon. Under åren har hon levt i skuggan av sin makes berömmelse och när hon nu konfronteras med sorgen är det fortfarande hans liv hon rör sig igenom. Som figur framträder hon som oresonlig och det finns något utmanande i hennes levnadsval.


För mig drar den yttersta handlingen ner boken rejält. Utifrån inledningen och avslutet så hade jag inte gillat den här boken heller något vidare, däremot är den väldigt stark i sitt bildspråk. Det är en berg- och dalbana men när handlingen kräver ens närvaro så är man verkligen där.


När den är som bäst är det en odyssé både för figurerna och för läsaren, och när vi är i mål har den gått igenom hela känsloregistret. Bokskatten är tillflyktsplatsen Booyamånen som framträder verkligare än något annat i boken. Vi människor verkar nästan ha en intuitiv dragning dit, som funnits där i alla tiden. Platsen rymmer fantasins urkälla varifrån Scott, i gott sällskap, får idéerna till sina berättelser. Källan har en helande effekt men platsen rymmer också alla de rädslor som barndomen samlat på sig.


Boken ska vara ett av Kings personligaste verk och den har en intimitet som flödar över i alla riktningar. Att det är Lisey och Scotts berättelse tar lite för lång tid att glömma bort och känslan blir inledningsvis ”Vad gör jag här?”, men pushad av Stewes omdöme fortsatte jag läsningen och det har varit väl värt det.

16 kommentarer :

  1. En bekant sa att det har med översättningen att göra, att den var kass. Själv höll jag på att lägga ner läsningen flera gånger i början.

    Tycker Lisley´s handlar om så många saker, att den är personligt skriven med blottad strupe. Hur man överlever en sån barndom och vem man kan lita på, vem som orkar med att ta bagaget som följer med. Eskapism som räddar ens liv, och skapande som ett mantra mot demonerna.
    Kul att du gillade!

    SvaraRadera
  2. Jag är kluven till det privata i boken och skrivandet som åderlåtning; varför vill ni bli publicerade? Det känns som det inte längre finns någon funktion för mig att läsa boken. Jag tycker om författare, det är något i sättet att tänka...men när jag läser är böckerna frisläppta och jag förankrar dem inte till någon specifik författare, och då skiter jag lite i hur deras liv ser ut.

    Jag håller med om att där fanns många plan som kändes, det kändes lönlöst att ens försöka beskriva dem i inlägget. Dock är det så mycket jag har svårt för i Amerikanska böcker, det är något i tonläget och så många klichéer. (inte nödvändigtvis böckernas fel, det finns där IRL med)

    (gillade boken alltså), men det är vad jag funderar på :-)

    SvaraRadera
  3. Jag har inget emot amerikanska böcker generellt sätt, men jag har förtvivlat svårt för King. Jag har försökt och försökt igen, men det fungerar bara inte. Visst har en och annan bok haft sina poänger, som Lida, men även de har jag tyckt känts trista till största delen. Det är någonting med hans stil men jag kan inte sätta fingret på vad

    Jag menar, jag läser t ex mycket hellre en Dean R Koontz-bok än en av King, och då kan jag ändå tveklöst säga att Koontz är en krattig kliché-älskande författare som är oförmögen att *inte* total-krascha sina böcker innan slutet (när jag läser en Koontz-bok är det aldrig någon tvekan om att den förr eller senare kommer att ruttna ihop; det är bara en fråga om när!). Men som underhållningsläsning väljer jag honom ändå.

    Jag skulle bara vilja förstå varför jag är så ointresserad av King. Jag har flera vänner vars smak jag har full förståelse för och ofta delar, men när det gäller King så är vi helt oense. Och med tanke på vad de handlar om borde jag kunna tycka om dem, om inte för något annat så åtminstone för handlingen. Men tji får jag :-(

    SvaraRadera
  4. Just biten med Koontz över King är konstig :-p Tycker Kings svagheter är x15 hos han. Kan det ha med hypen att göra?

    Jag får för mig att King blir bättre desto mer han får bygga upp själv (det vill säga, när det inte behöver verka realistiskt). Håller med Stewe om Lisey.. och när King går över till det mer känslosamma och övernaturliga här så blir det en helt annan upplevelse än hans skildringar och karaktärsporträtt i realtid (vissa figurer fångar han bra, medan andra, som huvudpersonen, är platta som tusan)

    Vilket språk har du läst på?

    SvaraRadera
  5. Både engelska och svenska (svenska förut, numera engelska). Och japp, jag tycker också att det är konstigt att jag föredrar Koontz framför King, egentligen. Vad det möjligen kan bero på är att King definitivt siktar högre än Koontz med sina böcker, dvs att Koontz bara vill skriva en säljande underhållningsbok, medan King vill vara mer än så. Och när det inte fungerar (som King inte gör för mig) så blir lätt en sådan bok jobbigare/tråkigare att läsa.

    Det är alltid faran med att vilja mycket: Om du lyckas, jippi, men om du misslyckas, blargh. Men det vore ju katastrofalt om därför alla författare nöjde sig med det lilla :-)

    SvaraRadera
  6. Hehe ja, fast jag ser nog hellre böcker som försöker än böcker som är tråkiga. Om jag började skriva så skulle det vara för att utforska förmågan och utveckla mig, då blir det kanske sådär...högt

    Spontant känner jag att om King kunnat kontrollera sitt skrivande och har sådana pretto-ambitioner...så skulle inte böckerna ha varit så satans långa. Ett uppmärksamhetsbehov finns där säkert, men han känns svår... (det var länge sedan jag var inne i Kingfasen så mina tankar är ev. inte så grundade)

    SvaraRadera
  7. E-J;
    jag tror många som skriver har något i sig som behöver komma ut. Det funkar däremot inte alltid att skriva om själva den processen, tvärtemot vad många navelskådare tror.
    Sen för att komma in på det som du o smorkin diskuterar så tycker jag allt att King hade mått jättebra av att ha redaktörer som vågat stryka och redigera hans böcker, som det var en gång i tiden innan han blev en kassako som omger sig med ja-sägare.

    SvaraRadera
  8. Hur mycket av andra författares motiv och metoder känner du av i din läsning? Dvs brukar du kunna "se igenom" texterna?

    Tror du skrivandet skiljer sig som uttrycksform, mot ex. Bild och musik (eller för den delen, mellan olika former: prosa, självbiografier, dikter..) ?

    SvaraRadera
  9. Hmm, det beror nog på. Jag tror de bästa texterna fastnar man i berättelsen och först senare kan se samband.
    Jag gillar ju besatta berättare, de som verkar skriva under nåt slags tvång. Det har ibland (tex oates, king, johan jönson) betytt en enorm produktion men inte alltid.

    Jag föreställer mig att det är annorlunda att berätta i bilder. Vad gäller musik och dikt tänker jag mig att ordrytm är viktigare än vad man vill berätta. Det kan bli väldigt fria associationer där man själv sällan är fullt medveten om vad texten handlar om.

    Sen kan man ju undra om det finns prosa som är fri från självbiografiska inslag eller självbiografi som inte innehåller prosastycken.
    Hur tänker du själv?

    (vad svåra frågor haha!)

    SvaraRadera
  10. Vad har Johan Jönsson skrivit för något?

    Jag förstår förstås att människor tycker om att skapa saker och att det kan användas som förlösning, men borde det inte vara kravlöst i så fall? Det är nog prestations biten jag inte riktigt får grepp om (inte för att jag på något vis klagar :D)

    Skrivandet kan nog vara mer introspektivt än andra former, eller åtminstone verkar det svårare att komma ifrån sig själv.

    SvaraRadera
  11. Johan Jönson är alltså arbetarklasspoet som står bakom sköna tegelstenar som Efter Arbetsschema och Livdikt.

    Det kan väl vara kravfyllt och underbart samtidigt?
    Ungefär som ett jobb man trivs på...
    eller föräldrarollen...
    =)

    SvaraRadera
  12. Jag får väl ta dig på orden.. =)

    Arbetsschema verkar intressant, fast har inte direkt brist på olästa tegelstenar =/

    SvaraRadera
  13. Nej, det har inte jag heller. Jag påbörjade faktiskt Golem (som jag så vänligt fick av en fantastisk bokbloggerska) igår men fick lägga ner efter ett kapitel för influensan gjorde att bokstäverna dansade tango.
    Det fick bli film istället...

    Eftersom det är dikter i jönsons fall stör det inte mig att det är tegelstenar då jag ändå läser det glimtvis.

    SvaraRadera
  14. =)
    Rätt val, Golem dansar en del för ögonen även utan feberyra

    Tänkte inte på det så, att man kanske kommer under pärm-till-pärm pressen där :) Ska låna den någon dag såg att den finns inne här

    Krya på dig!

    SvaraRadera
  15. Haha, tack så mycket. Feberfri nu, men seg i pallet. Just nu bränner jag i mig öl, ska det dansa är det lika bra att brejkdansa...

    Han har för övrigt kortare diktsamlingar som kanske är bättre som introduktion. Häftena som ingick i "Krigsmaskinen" var jävligt bra, titlarna finns här:

    http://www.teatermaskinen.com/svenskmaskin/maskinarkiv/MaskinenFrlag.htm

    Skål!

    SvaraRadera
  16. Skål! Och tack för tipset (märker att jag har en del att ta igen här.. :))

    SvaraRadera