Kazuo Umezu: Scary Book vol. 2 och 3




Kazuo Umezu är, tillsammans med Hideshi Hino (Hino-Horror) och Junji Ito (Uzumaki, Gyo, Museum of Terror), ett av de stora namnen inom Japansk skräckmanga. Mest känd är han för serien The Drifting Classroom (1972-1974); tänk Flugornas herre möter Lost.


Därutöver är han en av få mangaartister som jag har ett ansikte på; Umezu är en väldigt färgsprakande person som håller kvar vid barnet inom sig, något av en Pee-wee Herman. Han bor i ett egendesignat hus (som grannarna har stämt honom för) , håller mager diet för att leva längre och syns alltid med sin röd/vit -randiga tröja på (han är nog minst lika känd för sin karaktär idag som för sina verk).


I en efterkommentar till Insects skriver han ”The shocking twist ending was notorious in its day, so I always worried about people reading the ending first.”. Problemet med att läsa serierna idag är att de har gått ur tiden.

Vol. 2 Insects är en gotisk skräckhistoria om flickan Megumi som har en oförklarlig fobi för fjärilar.


Vol. 3 Faces innehåller två berättelser. Båda handlar om en flicka som får sitt ansikte vanställt, eller snarare, om personerna som påverkas av flickorna.


Skräcken används som en expressiv och psykologisk studie över människans irrationella sidor och figurerna upptas helt och hållet av de känslor som kommit över dem: rädslor, besatthet, avundsjuka, fåfänga. Umezu är riktigt bra på det här men obehaglighetsmomenten blir kvar innanför bildrutorna. Att varje berättelse är koncentrerad på ett enda motiv gör också att de känns utdragna i det här långa formatet. Historien ”The coincidental letter” i Faces får hjälp utav en tjurig lillasyster som är rätt rolig, men hon visar därmed också på vad som saknas i berättelserna: liv och rörelse utanför protagonisten.


Jag har också problem med tecknarstilen. Inte så att den är dålig, men figurerna ser så barnsliga ut och böcker emellan är det svårt att se skillnad på dem. Böckerna är intressanta i sitt sammanhang, som referenspunkter i den japanska skräckens utveckling, men annars borde det inte vara så svårt att hitta roligare läsning.


(Också från rean, varav avsaknaden av vol. 1)

10 kommentarer :

  1. Instämmer, jag pallar inte heller den där barnsliga tecknarstilen.
    Synd på annars bra ideér.

    SvaraRadera
  2. Mmm, själva idéerna är jättesköna

    SvaraRadera
  3. Har helt missat de här, men är inte säker på att jag skulle läst dem ändå. Det var intressant att läsa The Drifting Classroom, men visst hade den åldrats. Och jag tycker som du om hans teckningar: De fungerar inte som skräckserie för mig, med sina alltför överdrivna reaktioner, där en rädd person alltid ser ut som om de kommer svimma när som helst, alternativt har uppspärrade ögon + mun hela tiden.

    Jämfört med Ito som har en stil som påminner en hel del om Umezus känns Ito nervig där Umezu känns lätt amatörmässig. Sen var ju grundidén i TDC bra, men det räckte inte :-/

    SvaraRadera
  4. ..är halvvägs in i TDC. Saknar det där "vad händer sen"-drivet, så det går långsamt :)

    Förutom tecknarstilen så upplever jag Ito som mer sublim och krypande, svårare att värja sig emot. Figurernas nojjor smittar verkligen!

    Umezu tycker jag är övertydlig; med en "logisk" förklaring på allt. (i den mån det nu går när det kommer till det övernaturliga :))

    SvaraRadera
  5. Ito är läskig på riktigt, utan att förklara och istället bara antyda. Och det var ju typiskt att jag läste din kommentar och komma att tänka på Tomie just nu, när jag ska gå ner till den mörka tvättstugan på gården. Gåshud!

    SvaraRadera
  6. O_O

    Ta med motorsågen. Vill någon in så lämna dem ute!!! Öppna föralltivärlden inte tvättluckan

    SvaraRadera
  7. Spelar ändå ingen roll med motorsågar om Tomie är efter en. Hon tar en alltid om hon vill.

    SvaraRadera