Harry Martinson: Aniara - en revy om människan i tid och rum

Efter Spektakulärts författarveckor är det primärt titlarna Aniara och Nyaga som bränt sig fast på näthinnan som de jag inte läst, inga nyheter där men jag har skjutit dem framför mig länge nog nu. Aniara främst för att jag tidigare uppfattat den som oläsbar, ett omöjligt diktverk. Nu när jag läst den kan jag väl inte säg att det är så mycket jag begriper, men den tilltalar mig och konstruktionen är inte alls lika skräckinjagande som jag befarat.

Boken är ett rymdepos bestående av 103 okontrollerade verser. Det handlar om den slutgiltiga flykten från vår hemplanet, som till följd av kärnvapenkrig och miljöförstöring är döende. Åttatusen invånare bordar skeppet Aniara för att söka sig till en annan planet där de hoppas kunna bygga upp ett nytt hem, i det här fallet Mars, men skeppet kommer ur kurs och styrs, faller ändlöst, ut i tomma rymden mot Lyrans stjärnbild. Bakom dem går jorden under och istället för att bli räddade har de blivit levande begravda.

Som dystopi känns den med sin olöslighet svår att klå, uppgivenheten är enorm. Jobbigaste känslan är väl just den av att tvingas till flykt utan att kunna återvända hem, ogästvänligheten och urlakningen som väntar dem i den nya bosättningen. Trots det desperata sökandet efter något som kan distrahera människorna från det öde de utelämnats åt och hopplösheten som successivt segrar ombord på farkosten, så verkar besättningen ändå vara de som blev skonade (ställt mot de som blev kvar, eller var ombord på ett annat skepp och nu tvingas försöka överleva på Mars eller Venus).

Lite märkligt kanske så visualiserar jag det hela som en japansk anime. Framförallt för att skeppets Mima, en besjälad maskin som likt en musa återger världarna utanför skeppet för besättningen, envisas med att projiceras som en sådan där bergskristall som alla elaka demondrottningar brukar ha för att se vad hjältarna har för sig. Fast det lär jag nog inte finna något stöd för i texten…

Det är något väldigt meditativt över texten och man vill ta sig tid för varje kapitel. Trots att boken tagit flera dagar att läsa så känns det som jag hetsat igenom den. Texten är lekfull, Martinson bryter mot versrimmen och formelmåtten när han känner för det och han har blandat in en stor del skenvetenskapliga faktan och ett nonsensvokabulär. Även om man inte förstår allt så börjar man ana ett mönster efter ett tag, i ordvalen och hur meningarna upprepar sig, så symboliken i texten borde framträda tydligare efter en omläsning. Och det lär det väl bli en. Annars vinner man nog på att inte fastna i detalj och analysplanet utan istället ta tillvara på överblicken och stämningen som förmedlas.

5 kommentarer :

  1. Så ska jag läsa den? Det gnager lite som dåligt samvete att jag inte gjort det ännu, är ju ändå en svensk Nobelpristagare som skrivit ett sf-epos...

    SvaraRadera
  2. Läs den! Den är cool, för dig som läst en massa äldre sf så kommer nog scenariot kännas mer än bekant..men framställningen ger det en ny touch. Meningsuppbyggnaderna (eller vad det nu heter på dikt...strofer?) ger en jättekul variation till all rutinbunden romanläsning, väldigt tacksam läsning

    SvaraRadera
  3. Åh, Aniara. Det är en av mina favoritböcker, tycker den är så otroligt vacker och sorglig. Men håller verkligen med om att man får läsa långsamt och eftertänksamt!

    SvaraRadera
  4. Aniara är fantastisk (och faktiskt det enda verk jag läst av Martinson, borde väl läsa mer). Håller också med om att man får ta det långsamt och varligt med läsningen.

    SvaraRadera
  5. Jag förstår att ni att tycker om den :-)

    Eli: Väldigt vacker och sorglig på många sätt

    Catacombkitten: Jag har heller inte läst något annat av Martinson, det känns nästan som fusk att angripa hans författarskap med den här ^^

    SvaraRadera