Mumin : Tove Janssons samlade serier del 5

Det ska erkännas att jag aldrig har läst muminböckerna, och insamlandet av dem har inte nått upp till mer än två böcker (om muminpappan naturligtvis). Däremot stiftade jag bekantskap med serierna som barn; jag tror de flesta bildrutorna som sitter kvar i minnet kommer från den senare Muminpappa och spionerna. Framförallt lockade de tokiga bakgrundsfigurerna som gjorde en alldeles ombytlig och pillemarisk. Fortfarande så är det väl inte själva mumintrollen jag gillar bäst men de får mig ändå att återkomma av ren trivsel och serierna har en rent oemotståndlig charm. Detta är det sista albumet av Tove Janssons serier, innan hennes bror tog över helt. Albumet är svagare än de tidigare, men även om jag ger svala betyg så har jag fortfarande läst det med behållning. På det hela taget är den här återutgivningen av serierna en stor lycka. I detta albumet;


Muminvinter: Muminfamiljen gör ett nytt försök att gå i ide under vintern men får gäster och som vanligt kan de inte säga nej. Däribland en ouppfostrad Klippdass som gärna snokar rätt på allas hemligheter. Jag är inte mycket för humor som driver med persontyper, gränsen innan det blir rent av elakt är hårfin, så det är en av de svagare berättelserna jag läser i serien och den saknar dynamik, men Klippdassen är en kul figur och ett välkommet besök.


Mumin till sjöss: Tooticki hjälper muminfamiljen att få fart på ett nytt äventyr och det är en klassisk muminutflykt där de möter havets tjusning och oävenheter. Det känns lite som om berättelsen saknar ett egentligt mål, även om det är en trevlig resa.


Klått-djurets frieri: Råddjurets son Klåttdjuret dyker upp och har förälskat sig i Mymlan och får träffa psykiatrikern DR. Schrünkel för att få hjälp med sin osäkerhet. Min favorit i samlingen, som återgår till den yviga och villrådiga mumindalen med sitt fantastiska persongalleri.

17 kommentarer :

  1. Jag har nog alltid föredragit serierna framför böckerna. När jag var liten var det någonting som avskräckte mig från böckerna, de kändes lite fel. Nu i efterhand misstänker jag att det var för att jag av någon anledning försökte mig på de sista böckerna först, och "Sent i november" var inte den bästa boken för mig som liten. Om jag istället hade försökt mig på "Trollkarlens hatt" eller "Muminpappans memoarer" hade det kanske gått bättre.

    Eller inte, för jag såg också den mycket oroväckande TV-serien där de som spelade mumintrollen då och då tog av sig sina enorma huvuden så att människan under dök upp för att prata allvar med tittarna (åtminstone är det så jag kommer ihåg den, men jag var nog bara typ 3-4 år gammal). Konstiga vibbar, absolut!

    Serien var enklare att förstå sig på, och inte lika oförståeligt skrämmande/dystra, och de där känslorna sitter fortfarande i. Nu kan jag läsa böckerna och tycka verkligt bra om dem, men det sitter kvar någon liten tagg därinne som skaver. Serierna däremot läser jag gärna, framförallt de någonstans i mitten av Tove Js version, när hon verkligen förstått sig på serie-formen men innan hon tröttnat :-)

    Det är roligt med de här nya samlingarna, men jag är lite sur på att det är ny textning. Jag gillar den ursprungliga bättre, med dess större personlighet, knaggligheten till trots. Men det är bra att serien finns att läsa på svenska igen!

    SvaraRadera
  2. Huh! Som smäll på fingrarna? Har inte sett något från den läskiga serien :-) Däremot har den tecknade versionen ställt till det för mig. Min lillebror är uppväxt under 90-talet och den nyare tvserien kom väl ungefär samtidigt som vi skaffade video tror jag...så har väl aldrig riktigt känt att jag behöver friska upp minnet, utan att jag kan dem ändå. Jag vill läsa dem, men vill åt den där "första gången" läsningen.

    Var textningen svårare innan? Visserligen hade jag nog lärt mig läsa precis, men minns texten som superknepig...var oftast rätt nöjd med att strunta i pratbubblorna eftersom den ändå var helt obegriplig.

    Har du läst de engelska albumen? Har förstått att de fortsatt och gett ut ett sjättealbum...tänker de ge ut alla? Hoppas de fortsätter på de svenska med

    SvaraRadera
  3. Den där tv-serien där de tar av sig näsorna - maskerna - för att äta är rena hädelsen. Fy fan. Jävla fule sune mangs dessutom. Och så har vi de där tjeckiska bläfilmerna. Jag tycker de nya japanska är tio gånger bättre än den skiten.
    Däremot var julkalendern Trollvinter (med riktiga skådespelare) från typ 70talet helt okej. Det var för övrigt min första kontakt med Mumin. Sitter i än idag.
    Förstår att det var svårt att börja med Sent i november. Muminböckerna är konstiga på det viset. Flera av dem är rena vuxenböcker. Det är väl kometen kommer som är den mest utpräglade barnboken. Sedan är det ett antal allåldersböcker, som jag hellre ser dem, som Trollvinter och Trollkarlens hat. Muminpappans memoarer har en nivå där den ironiserar över biografitänket, hur man framställer sitt liv för andra och sig själv. Det kräver en vuxen referensram. Sedan har den en äventyrsnivå som är lättare att ta till sig. I could go on...

    SvaraRadera
  4. Råddjuret. Ett så fantastiskt ord.

    SvaraRadera
  5. Den där Sent i november verkar ju livsfarlig. Har hört att vissa böcker ska vara dystra, men missat att de skiljer så mycket sinsemellan

    Maria: Ja :-) Egentligen är det nog ett Rådd-djur, är inte säker på om det är en översättarmiss med bara två "d" eller om det ska stavas så

    SvaraRadera
  6. såg förresten nu att det finns en annan, häftad, utgåva från Schildts förlag också med serierna

    Eva: +1

    SvaraRadera
  7. Textningen var inte svårare innan, bara handtextad och inte lika strömlinjeformad som nu. Men samma innehåll dock :-)

    Jag har faktiskt köpt de nya engelska böckerna; det är roligt att läsa serien som den först publicerades (den gjordes för engelska The Evening News ursprungligen) men den är ärligt talat bättre på svenska. Men nu kan jag låna ut den till engelskspråkiga vänner! Och jupp, de fortsätter med Lars Js version också, och såvitt jag vet tänker de fortsätta hela vägen.

    Det är lustigt men jag har helt glömt bort julkalenderversionen; det var den med de läskiga människorna som fastande i min lilla hjärna...

    SvaraRadera
  8. Hehe, när du skriver handtextad så får jag upp en bildruta med gammaldags skrivstil i huvudet :-) Jag har aldrig lyckats få in att det var Engelsk Press och inte svensk, känns helt galet.

    Hmm. Nu föreställer jag mig en Simon som får panik av att behöva se ännu fler mumintroll på tvn.. typ PTS och blackouts =/// :-)

    Trollvinter känns något som jag vill se dock, till skillnad från den där..andra

    SvaraRadera
  9. De där avmaskerade mumintrollen kan ge vem som helst mardrömmar...

    Förresten, tror det är någon titelförvirring här. Inte så konstigt med tanke på alla troll o julkalendrar med liknande namn:

    - Trollvinter: Bara en muminbok (brasådan!)
    - Jul i Mumindalen: Julkalender med mumintroll som Simon glömt bort, bortträngd som den är av Lasse Pöystis skräckinjagande uppenbarelse i den tidigare mumin-tvserien
    - Trolltider: Julkalender utan troll av mumin-slag, men många tycker den är bland de bästa julkalendrarna. Min åsikt: Kommer inte ihåg mer än brottsstycken av den...

    Nu ska jag ta och läsa Gogo Monster som precis kommit hem i brevlådan, i all sin prakt; verkligen inbjudande design! ^_^

    SvaraRadera
  10. Haha! Det tror jag. Min barndomsmardröm är Mamman och den vilda bebin, iofs på bok, blir fortfarande besvärad när jag tänker på den.

    Tack, då ska jag inte spä på förvirringen något mer :-)

    Och, visst är den snygg!!! Nu blir jag värsta spänd på ditt omdöme ^^

    SvaraRadera
  11. Angående titelförvirringen: Trollvinter finns som julkalender. Jag har den här i bokhyllan. Fast det är klart; den heter faktiskt Mumindalen och är från 1973. Och det är INTE någon mumin som tar av sig näsorna.
    Trolltider är en helt annan julkalender.
    Mumindalen på Youtube:
    http://www.youtube.com/watch?v=L8uh7zhZW0s

    SvaraRadera
  12. Trollvinter verkar vara en titel som första delen av julkalendern fått? (Vet väl att du har koll på Mumin, ber om ursäkt för att jag rör till det för er)

    SvaraRadera
  13. Nja, inte lätt med alla dessa julkalendrar med troll i titeln, mumin med näsor och utan och lalalala. "Mumindalen" omfattar vid närmare eftertanke inte bara Trollvinter. Däremot är säkert hälften av avsnitten en filmatisering av Trollvinter. Sedan har man även filmat novellerna i "Det osynliga barnet".

    SvaraRadera
  14. Det osynliga barnet.. :) Jag minns nog bara fötterna

    SvaraRadera
  15. Mitt första möte med Mumin var bilderboken "Hur gick det sen?" från 1952/53. Sedan fick jag "Muminpappans Bravader" (memoarer) och
    "Farlig Midsommar". Därefter följde jag serierna i SvD, men men när
    brodern Lars tog över var de inte lika kul. Håller med om, att "Sent i
    November" inte är en barnbok. De japanska animationerna är något
    stereotypa, men följer förebilderna bra och är njutbara, i synnerhet
    versionen av "Pappan och Havet".

    /Kjell

    SvaraRadera
  16. Får säg att jag gillat det jag läst av Lars bättre, men var inte så gammal när jag läste dem så jämförelsen blir knappast rättvis. Hade gärna sett dem med i nytryck.

    Sent i November börjar det väl bli dags för

    SvaraRadera