Haruki Murakami: Hear the Wind Sing

Under förra året deltog jag i Haruki Murakami Reading Challenge och fick väl 2 och 1/3 böcker lästa, i alla fall. Förutom att samla bloggrecensioner och informera om nyheter så har sidan även haft en del utlottningar under året. Utmaningen fortsätter i år; för en tid sedan fick jag Murakamis två första böcker Hear the Wind Sing och Pinball, 1973 därifrån, så nu tänker jag att jag ska bocka för resten av böckerna jag har kvar.


Det rör sig om två väldigt små, häftade, böcker (11x15cm) med skyddsomslag. De har översatts för att kunna användas i engelskaundervisningar men aldrig släppts utanför Japan, men de går att få tag på genom Ebay och liknande sajter.


Hear the wind sing börjar med ett essäliknande förstakapitel om skrivandet som en måttstock och ett hjälpmedel till att undersöka och ta kontroll över omgivningen.


With me, it had to have been the year President Kennedy died that I took my yardstick in hand and began checking things out ever so cautiously. That’s already fifteen years ago, and in those fifteen years I’ve tossed out quite an assortment of things. Just like when an airplane has engine trouble and they start tossing out the baggage to reduce weight, then the seats, and finally they'll even toss out the flight attendants. Over these fifteen years I’ve tossed out all kinds of things, but taken on almost nothing in the process.

Det är den första, men fristående, boken i Trilogy of the Rat; Pinball, 1973 är den andra och A Wild Sheep Chase sista. Bokens jag-protagonist rör sig genom olika fram och tillbakablickar mellan 19-29 års ålder någonting – det är ofokuserat. Och verkar placerad i den där stiltjen där ingenting händer och hans personlighet är mer eller mindre utraderad. Han var tystlåten som barn och där finns en betoning av behovet av att kunna uttrycka och förmedla sig för att räknas, tillsammans med det misslyckade sökandet efter att kunna lägga något till sin person som består. Relaterat till en tanke i boken om att det som inte uttrycks upphör att existera och går förlorat. - ”Civilization means transmission, he said. Whatever can’t be expressed might as well not exist.”


Där finns ingen egentligen handling utan det känns mer som lösa scener som antecknats ner och sedan sammanfogats för att bilda en historia. Kapitlenas mötesplats är en förfluten sommar på baren där protagonisten och hans polare Rat brukade sitta och dricka öl under Collegetiden, i övrigt förflyter tiden i en basial rutinbundenhet. Boken har de existentiella funderingarna och de slumpartade mötena med märkta personer; bl.a. hittas en däckad tjej inne på barens toalettgolv, hon saknar ett finger och har en tvillingsyster hon förlorat kontakten med. Jag har inte riktigt lagt märke till just det här tidigare, hur huvudpersonen uttrycker sig själv genom karaktärerna runt omkring istället för att själv förmedla sig, åtminstone inte med samma insikt. Texten är mer avskalad och enkel än i senare böcker, utan fantastikelement, och referenserna till den västerländska musiken, studentrörelsen och andra återkommande motiv känns närmre .


Jag njöt av läsningen. Boken får väl ses som något av en pusselbit till resten av Murakamis böcker och kan egentligen inte påstås ha någon början och slut, eller ens en plot, utan har väl mer känslan av att Murakami prövar sin skrivförmåga, det gör den dock inte mindre gripande.


1 kommentar :

  1. Vad kul att hitta en Murakami-utmaning. Den hoppar jag genast på. Tack för tipset!

    SvaraRadera