Yukio Mishima: Den gyllene paviljongens tempel

Den femhundraåriga Gyllene paviljongen i Kyoto stod sig genom kriget men brann ner 1950 i en mordbrand, anlagd av en av tempelnoviserna. Händelsen har inspirerat till boken, som jag hittade hos Emma på Uppbokad för ett tag sedan. Templet återuppbyggdes 1955.


Boken är en filosofiskt präglad utvecklingsroman, men framförallt en psykologisk skildring, om studenten Mizoguchi som på grund av sitt stammande växt upp i spe och präglats av maktlöshet. Som barn har han drömt om det tempel som hans far brukade tala om som oöverträffligt vackert, när han sedan själv får se det blir det en besatthet som närvarar i allt han gör. Relationen till templet är minst sagt tvekluven och dess bild ändras med Mizoguchis erfarenheter av livet. Skönheten blir till ett hån som avvisar honom, men samtidigt sätts skönhet som parallell till meningsfullhet och även som något tryggt och tillförlitligt. Det blir en aggressiv strävan mot det ouppnåeliga, där hans försök att frigöra sig gång på gång leder till självförstörelse.


Vi får inte någon djupgående inblick av livet i Zentemplet, rutinerna presenteras sakligt som beskrivning men ger inga detaljer. Man kan se de buddhistiska tankegångarna återspeglade i Mizoguchi och prövningarna han går igenom men då tillsammans med deras olöslighet. Miljön är vacker och stillsam och tiden utspelar sig på sitt eget plan. Medan årstiderna slår över från höst till vinter så passar Mishima på att hoppa över tre år i handlingen, veckor och månader försvinner lite här och där utan att karaktärerna gör en av min av förändringen (stilen blir verkligen svårare att följa i böcker, när man inte kan se figurernas åldrande)


Det är förstås en väldigt uppgiven historia, men jag tycker om den och har varit kvarhållen i flera dagar. Som kulturellt verk är den ypperlig


(Lind & co, 2010)


Nelly Kaplan: Sinnenas brunn

Sinnenas brunn är en samling kortare noveller, de flesta på tre fyra sidor, ifrån ett flyktigt jag i skiftande och svårfångad gestaltning. Vanligast utförda i direkt tilltal ur figurens innersta, utan dialoger.


Men för den delen är det inga bekännelser utan brottstycken ur förvrängda och ofta erotiska sagor som kommer ut. Om plötslig och obunden kärlek, som många gånger slutar med att den nyfunne älskaren dör eller löses upp, eller med att vi i återfinner oss i matriarkatets kvinnovälde. Av osläckbar törst återkommer vampyren, för näring och sexuell extas, jagad av kristendomen och inskränkta invånare. Med högre väsen från främmande planeter som våra besegrare.


Det är en varierad samling. Vissa texter är rent trams (jag tror man kallar det humor, att lära mig uppskatta satir kan jag skjuta upp ännu en dag) medan andra erbjuder fantastikens frigörande dagdrömmerier. Vågbrytningarna, omvandlingarna och dess kalejdoskopeffekt, från en text till en annan är ofta mer fängslande än texterna i sig men det finns ögonstenar där drömmarna möter skräcken, gotikens och science fiction berättelsens världar. Jag dras framförallt till det okroppsliga, som i stunden undflyr sig alla begränsningar.


(Sphinx, 2011)

Juli Zeh: Fritt fall

Fritt fall har en flertydighet som åt ena hållet kan beskriva Sebastians öde; där han helt plötsligt står som ensamt vittne till sin sons kidnappning och med ett mord på händerna, medan sonen själv hör av sig kort därefter utan att ha minsta aning om att han skulle ha varit försvunnen.


Titeln kan även beskriva den utredande kommissarien Schilfs tillstånd, som på grund av en hjärntumör genomgår perioder av depersonalisering där tid och rum upphör; för vilken verkligheten som vi uppfattar den bara är ett gränssnitt, som då han drabbas av sin stundvisa yrsel löser upp sig framför hans fötter.


Det tyska originalet heter kort och gott Schilf, medan den engelska titeln Dark matter bättre speglar boken som kriminalroman och dess samtidigt teoretiska gestaltning kring kvantfysiken. Sebastian är fysiker och inbegripen i en diskussion om multiversum, där allt som är möjligt händer, och bokens handling kan härledas till the observer effect, med Schilf i egenskap av observatör. Flera teorier nästlar sig in och det blir underbart snårigt, inget i texten lämnas åt slumpen utan minsta detalj fyller sin funktion.


Återigen är det en bok som är väldigt tekniskt och kyligt berättad med känslan av ett juridiskt fall, en berättelse utan patos som i slutändan leder fram till ett avgörande i form av skyldig eller inte skyldig. Som teoretiskt verk rekommenderas den varmt för läsare av Scarlett Thomas böcker. Zeh har till och med samma ovana att återanvända sina meningar från en bok till annan men annars en mycket snitsigare och mer kirurgisk språkton, med beskrivningar som konstfullt lockar en till sig.


(Weyler, 2009)



Andra om boken:Bernur Bokbloggen SvD

Juli Zeh: Leklust - eller flickan utan egenskaper

Det är här i boken, än mer än i Corpus Delicti, omedelbart påtagligt att Gud är död, och världen känns tom och övergiven som ett echo chamber. Gymnasieeleverna Ada och Alev kallar sig Nihilismens barnbarn, av åsikten att det inte längre finns något ingenting att tro på, och således skapas en likgiltig värld där allt är rätt och samtidigt lika fel. Efter ideologiernas död ska leklusten vara den enda motivatorn som finns kvar och tillsammans drar de med sig tyskläraren Smutek i sitt spel, här i ett försök att testa teorin i exemplet om fångarnas dilemma.


Det är förmodligen den första skildringen av gymnasietiden som jag kan relatera till och kan se utspela sig på min egen skola. Boken sträcker i huvudsak mellan åren 2002 -2004 och jag gick ut 2003, om än inte i Tyskland. Att inte kunna otänka saker efter att man genomskådat dem var då en förbannelse och viljan att vilja saker aldrig tillräcklig, medan jag idag i stället finner en tröst i den ökande insikten och dess förmåga att med tiden minska avståndet i hyckleriet mellan tanke och handling som i det närmsta skulle kunna beskrivas som utveckling.


Upplevelsen av läsningen kan i det närmsta jämföras med känslan av att bli lämnad i bollhavet på IKEA, bland en massa andra barn som kontinuerligt envisas med att kasta saker i huvudet på en. Även om iakttagelsen av min generation, i tro kantad av meningslöshet, fortfarande än så länge ter sig mer som en tendens än något generaliserbart.


Bokens två närmsta intertexter är en sammanvävning av Musils Mannen utan egenskaper och Axelrods(?) bok Evolution of Cooperation om spelteori (för mig olästa) och den knyter ihop filosofi med historia och politik. Utan att vara helt hundra på hur termen används kan Leklust möjligtvis placeras som ”ytrealism”, där vi aldrig kommer åt figurernas innersta väsen utan istället får en bok som fokuserar och förmedlar sig genom tingen utanför (som vädret, fläckiga lakan eller röda skor). Till uttryck påminner den om Fowles Illusionisten, med den upphöjda författaren som reser sig över sina spelpjäser. Där figurerna degraderas till rena teser, men höjdskillnaden är kortare här och lättare att förlåta och kapitulera inför.


(Weyler, 2008)



Fler inlägg om Juli Zeh: Corpus Delicti

Liknande böcker: Illusionisten

Andra som har skrivit om boken: Bokhora Dagens bok Salongen SvD

Jacques Cazotte: Den förälskade Djävulen - ockult roman från 1772

William Beckford lät i Vathek sin mamma stå modell för bokens satanistiska häxa. I Den förälskade Djävulen visar sig Alvares älskarinna inte bara vara djävulen själv utan hon ser dessutom ut som en kamel (!). Till skillnad från det förstnämnda verket är det här en riktigt angenäm läsning som gärna hade fått fortsätta ett par sidor till, dock är kvinnoskildringen något vämjelig.


Den förälskade Djävulen inleds med att Alvare åkallar och binder en demon som sin tjänare och slav, vilken utav underordnad förälskelse till sin mästare tar avkliv från andevärlden och antar en kvinnoskepnad vid namn Biondetta, för att kunna följa honom. Efter att de flytt undan till Venedig och Alvare har funnit sig ha ömsesidiga känslor börjar det tidigare så ödmjuka regnbågsstoftet utveckla en allt mer krävande och egoistisk sida, samtidigt som hon försöker förföra och binda honom till sig utanför äktenskapet .


Historien tar vid i Italien, med början i Neapel och vidare till det mytomspunna Venedigs mörka gator. Det är ingen hemlighet vem Alvare har vid sin sida men det lämnar inte boken utan en kuslig missgynnesstämning med tillhörande känsla av det sublima. Handlingen har en genomsyrande ådra av ockultism och kabbalans mysterier. Biondetta utger sig bland annat för att vara en sylfid och lär Alvare att med hjälp av talmystiken läsa av de till synes slumpartade skeendena vid spelbordet, samtidigt som hon lockar med makt och dolda esoteriska kunskaper.


Boken omnämns för sin dubbeltydighet som den första fantastiska berättelsen och Biondetta som en föregångare till den senare Femme fatale. Bland andra tros den ha kunnat verka som inspiration till Friedrich von Schiller, Mathew Lewis och ETA Hoffman. Själva berättelsen är blott på omkring 100 sidor men följer i den här utgåvan med en utförlig introduktion av verket och ett par essäer om författarens liv, samt förklarande noter till texterna. Sidorna är illustrerade av Édouard de Beaumont.


(Malört, 2010)



Relaterade inlägg: Den döda älskarinnan Vathek

Andra som skrivit om boken: SvD

Juli Zeh: Corpus Delicti

I boken har en lag mot ohälsa anstiftats och sjukdom är härmed ett uttalat brott. Hälsa har som det står gjorts till en normalitet. Medborgaren är för det allmännas bästa skyldig att motionera och genomgå regelbundna hälsokontroller.


Mia har missat inrapporteringarna och isolerat sig i sin lägenhet där hon lider Antigonekval efter sin brors död. Moritz blev dömd för sexmord och hon har nu att välja mellan att vara lojal mot sin bror, som hon tror var oskyldig, eller att acceptera samhällslagen och därmed erkänna systemet som rättvist och ofelbart. Konflikten mellan individen och samhället. Mellan det kroppsliga och det själsliga.


På stadens tak bullrar det som om några mäktiga varelser stämt träff för att bowla. Finns det fortfarande människor? Stormen har drivit in dem i sina hus där de försöker sova inne på sina kammare, likt inspärrade djur i kartonger, mödosamt ignorerande oväsendet som naturen förorsakar; och plågsamt inser de hur föga de betyder med sina uppblåsta liv, medan stad och himmel beslutar att genomföra ett pas de deux. Människorna är inte med i den här leken. De är mindre än åskådare. I bästa fall är de något som torkade löv, sopade åt sidan och nedfösta i rännstenen.

Den konfliktdrivna handlingen utspelar sig år 2058 och är framförallt begränsad till Mias lägenhet och domstolshuset. Som jag ser det så handlar det egentligen inte om att samhället skulle ha blivit sämre; utan om individens obetydlighet mot kollektivet som här tar bestämmanderätten över hennes kropp ifrån i henne, och hennes utsatthet när hon ställer sig utanför normen. Både motståndare och sympatisörer använder Mia som ett offerlamm för sina ståndpunkter, medan hon inte kan säga emot. Det var inte rökningen som tog livet av Moritz utan ett stillastående system som ansåg sig vara ofelbart. Även om motivvalet i boken förståss vittnar om en pågående utveckling.


Inledningen av boken, som uttrycker sig mer som ett drama än en dystopi och är mer filosofisk än politisk, tilltalade mig bättre än slutet som kör in gamla hjulspår, vilket jag för den här boken tyckte var onödigt. Framförallt har jag blivit väldigt nyfiken på författarskapet och kommer att ta tag i Zehs tidigare böcker i det snaraste.


(Weyler, 2010)




Andra som skrivit om boken: Bernur Books of Yvanna Dagens bok Jan i Varberg Och solen har sin gång

Tidningar: DN GP SvD