Ayn Rand: Och världen skälvde. Första boken - utan motsägelse

Boken är väl något av Do androids dream of electric sheep?s raka motsatts. Om man utgår ifrån att vi människor skulle ha blivit inhumana känslorobotar i samband med maskinernas framväxt, så anses det här som höjden av perfektionism att få bli en maskin.


Det händer inte ett skvatt i den här första delen, annat än att en järnväg byggs och att Rand ber större delen av världsbefolkningen att dra åt helvete…i princip. Hennes avsikt ter sig vara att påvisa filosofins betydelse för en individs livsföring, men häcklar samtidigt en stor del av de äldre filosoferna och påstår att de skapat ett depraverat samhälle där deras teser används som tomma klichéer och följs i blindo; således mer precist med avsikten att övertyga oss om att just hennes uppfattning är den rätta. Mest föraktat är medborgarnas rädsla för sin tillvaro, medan det väsentliga är att vara förnuftig och målmedveten.


Boken som är uppdelad i tre delar exempliggör den filosofi som Rand senare kom att kalla och utveckla som Objektivism. I grunden talas det om ett rationellt egenintresse där den egna lyckan avgör det som är gott och moraliskt riktigt, var och en ansvarar för sig själv och tar sig fram av egna krafter …i sammanhanget känns det märkligt att samtliga av hennes figurer är arvingar till industrimagnater, kanske för att visa på en drivkraft trots att de inte "behöver" göra något men det skär sig mot kritiken om rädda invånare när de lever med så olika förutsättningar.


Som skönlitterär bok skapar den förståss sina egna premisser, här är allt lagt och givet på förhand. Ett enkelriktat spår fritt från hot och motgångar; visst gör samhället sitt bästa för att försöka förstöra för dem men det ligger inte i berättelsens essens att låta sig ruckas . Utan tillstymmelse av intrig med andra ord och dialogerna känns många gånger som monologer i form av konstruerade propagandasketcher. Redan efter den här första delen känns boken ohemult lång, men utan tvekan är den intressant.



Joann Sfar: Vampire Loves


Ferdinand är en melankolisk och gammaldags vampyr, lite av en klassisk tråkmåns, med skivsamlar epitet. Det har precis tagit slut med mandragoran Lani som varit otrogen och snart får han Aspirine, en ung ny-gothare till vampyr efter sig. Handlingen i stort går mest ut på att Ferdinand försöker hitta en partner.

Den inledande historien, som är min favorit, skiftar perspektivbyten där vi omväxlande även får möta Lani som efter uppbrottet sökt sig till deras gemensamma vän Träd-mannen som också är olyckligt förälskad i henne , och historien får här en viss dynamik (tråden återkommer men då är historien nära på borttappad). Det hade varit roligt om Lani och Aspirine fått en varsin egen historia, överhuvudtaget en närmare återkoppling till den här inledningen och tonen den har hade varit kul. I de senare delarna blir berättelserna mer osammanhängande och ojämna till sin karaktär; det sker en del konstiga hopp och utvecklingar som gör att varje berättelse egentligen kan delas upp ytterligare i olika episoder, snarare än att vara ihållande kapitel. Det blir mer att jag uppskattar enskilda sidor eller rutor än hela historier.

Estetiskt så tycker jag väldigt mycket om den starka färgbrytningen som finns, särskilt kombinerat med karaktärernas enkla och rena ytor. Bakgrunden i sig skiftar en del i karaktär, från att bara bestå av en färg som representation av ljussättningen (natt,skymning, klara eller dämpade lampor…) till att vara riktig raspig och plottrig. Boken har en självklar och fånig, ytterst charmant och underbar, humor som driver omväxlande med vampyrmyten och omväxlande med mänskliga beteenden så som i relationer. Författaren förstärker det hela med stundvis självklara kommentarer och ljudeffekter.

Albumet innehåller en del gästframträdanden. Bland annat med karaktärer från Sfars The Professor’s daughter samt, gissar jag, The Rabbi’s cat. Ferdinand själv är hämtad från den tidigare serien Little Vampire. Historien drar åt det ockulta med bland annat golem och den osynliga mannen, spöken, mumier och varulvar, som dyker upp. Det är briljant …ibland. Ibland mer tråkigt. Teckningarna är en verklig höjdpunkt och på det hela taget är det ett mycket uppskattat album, även om det inte når upp till sina potential.

Proust

Philip K. Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep?

Nu när jag har varit förberedd på de stora skillnaderna mellan bok och film på förhand så fann jag dem inte så stora, mer som om man cirkulerat runt berättelsen och får den från en ny vinkel. Jag är mest förvånad över hur pluttig boken är i antalet sidor, i förhållande till hur lång tid det tagit mig påbörja den.

Främsta skillnaden är upplevelsen av ihåligheten och ödsligheten här på jorden hos de som lämnats kvar, planeten som en övergiven spökstad och de konsekvenser det fått hos invånarna att försöka hitta en mening med livet, och deras sökande efter något som är äkta i tillvaron. Efterhand som androiderna blir mer mänskliga tappar människorna bort sin egen identitet och känsloliv. Det blir extra tragiskt nu när Deckard har en fru som lämnas hemma för att söka sig till tvn efter närhet, medan han själv är ute och pensionerar robotar hela dagen så att han kan köpa sig en get.

Bortsett från spänningen mellan djur och mekaniska djur, människor och mekaniska sådana, så är speglingen av empati som ett socialt konstruerat påhitt en av de intressantaste bitarna. Empati som en flockegenskap som endast existerar i förhållande till andra. Vilket tar uttryck i bland annat den empathy-box som finns i var mans ägo där de kopplar upp sig till andra användare och delar sina upplevelser av den simulation som spelas upp. I enlighet med den klassiska frågan hörs ett träd som faller i skogen…? så saknar upplevelserna värde om ingen delar dem, till den grad att människorna inte längre känner av dem på egen hand (med bloggar och facebook så är vi väl rätt nära). Likaså finns ett mood organ där de schemalägger och programmerar in sina känslor då de verkar ha tappat förmågan att alls känna något själva. 

Empati anses vara unikt för människor, det påstås att endast allätare (i.e. människor) skulle kunna överleva med empatiska egenskaper... eftersom det ofrånkomligt skulle leda till vegetarianism. Således bedöms tidigare generationer då man åt djur som bestiala,(eftersom djuren är praktiskt taget utdöda och nu värda pengar, vilket väl är enda sättet att värdera något på..så anses det omänskligt att döda dem). Voigt-Kampff testet som används för att skilja på människor och robotar är väl inte helt olikt vissa delar av DSM-IV testet som psykiatrin använder, och inte oväntat så är frågan om vem som saknar empati eller inte i de olika scenarierna självklar endast för dem som kan reglerna (pupill-mätningar vore kanske något att införa). Likaså blir det i boken rätt ironiskt. Inte minst då människorna själva programmerar in sin empatiska förmåga istället för att besitta den som naturlig egenskap, eller genom det faktum att de som lämnats kvar på jorden bedömts som ovärdiga att vara med i mänsklighetens fortsatta utveckling och lämnats åt sitt öde. Istället är det en förmåga som har materialiserats, inte minst genom djurägandet som blivit en statussymbol, som något av det yttersta beviset på hur empatisk man är (och har man inget äkta djur kan man alltid byta ut det mot ett mekaniskt).

(har jag drömt att boken ustpelar sig 1997? hittar inte tillbaks till sidan där året anges )


andra som har skrivit om boken:Bokstävlarna Boktimmen

Sjón: Med skälvande tårar - en roman om ett brott


Sjögången i Med skälvande tårar håller inte samma jämna dyningar som de böcker jag tidigare läst av författaren (och det är väl naturligt eftersom jag läst dem bakvänt…) och det kränger värre innan berättelsen slår sig till ro, just som man tycker sig skymta handlingen rullar man ifrån den igen. När den väl hittat hem är det ingen vidare fängslande historia. Till formen en satirisk skröna. 

Kanske är det för att vi ligger närmare i tiden så att glappet med det metaforiska forntida planet som här bär upp berättartraditionen har blivit större. En son berättar om sin far som är på väg till Island över havet, med sig har han sin blivande son som ännu inte är mer än en leravgjutning (fadern är jude och även alkemist), och om när denne ett par år efter kriget ansöker om medborgarskap. Det blir en ganska långdragen historia som leder fram till ett sällskap isländska frimurare som tagit sig fram genom frimärkssamling och ska ha blivit bland de mäktigaste i världen. Sambanden mellan händelserna fram dit tillhör den otroliga sorten med flera till synes orelaterade utsvävningar. 

Huvudpersonen asagudarna bedrev gäck med i Fisk och kultur var antropolog vilket säkert kan ses som ett eftereko till den här. Sjon fortsätter (börjar..) sända iväg ispikar mot den isländska nationalismen även här och det utgör väl lite utav centralmotivet.  Det är dock inte den biten jag fastnar för utan främst sammansmältningen mellan mytologin och upptäckartiden, det poetiska och ålderdomliga språket av en författare som verkligen bemästrar berättarkonsten. Som sådan är han något av en narraktig trickster. Just denna boken tyckte jag dock var rätt tråkig.

(Alfabeta, 2004) 



Andra böcker av Sjón på bloggen: Fisk och kultur Skymningsinferno

Craig Thompson: Habibi

Med nästan 700 sidor en episk volym i tusen och en natt anda. Sidorna är vackert dekorerade med arabiska tecken och geometriska figurer, med en disposition som följer talmystikens uppställning kring siffran nio; här bland annat åldern då Dodola blir bortgift, åldersskillnaden mellan henne och Zam, antalet år innan de blir åtskilda. Invävt i sidorna finns berättelser ur gamla testamentet, föreningen mellan Islam och Kristendomen, och de värderingar som vi håller fast vid. I berättelsens kärna; människans kamp här på jorden placerade mellan himmel och helvete, finns relationen mellan Dodola och Zam. Båda är föräldralösa slavar och Dodola tog sig an den svarta pojken Zam som sitt eget barn. De flyr och försöker skapar sig ett eget liv ute i öknen.



Boken är svår att fånga upp då den innehåller så mycket och skulle behöva betas av i etapper, men framförallt finns där exploateringen av andras utsatthet och de eviga frågorna om människans livsvillkor. Mycket, mysticismen och kulturella normer, går mig förbi men snarare betonas våra likheter som människor och den gör sig universellt begriplig. Illustrationerna är väldigt övertygande och bindande, ornamenten ger en puls till sidorna. Överhuvudtaget så känns boken mig övermäktig att samla ihop mina tankar om, men det är ett riktigt fint verk som jag kommer älska mer och mer för varje omläsning. Omfångsmässigt och till essens närmar den sig Tezukas strålande Buddha-serie en del.





Andra som har skrivit om boken: L7 Comics

Jiro Matsumoto: Velveteen & Mandala



Fungerar det att slänga ut ett ”dagens tips” och sen inte behöva skriva något mer? Velveteen & Mandala är ett manga-tips jag fann hos Simon säger för ett tag sedan, om det nu var ett tips eller inte, den verkade helt trasig. Det är den också.

I ett postapokalyptiskt och sönderbombat Japan har vi gymnasieflickorna Velveteen och Mandala som springer omkring i utkanterna av staden och försöker överleva bäst de vet hur. De är i stort sett ensamma om att vara immuna mot vad som än gjort att luften inte går att andas längre. Båda medicineras för gud vet vad (eller tror sig göra det, ingen har någon koll längre). Det är depraverat som sjutton och knappast rumsrent; sönderskjutningar, våldtäkter och explicita rännskitar. Arméflygen släpper döda kroppar i zombieattacker. En fullkomlig röra och man släpps mitt i det utan minsta förklaring till vad det är som pågår. Men känslan av att allt har gått fullkomligt åt helvete når fram klart och tydligt. Helt fantastisk.


Joann Sfar: Lille Prinsen

Lille Prinsen är för mig, tillsammans med Alice i Underlandet, boken som slår ut all annan konkurrens.  Nästan så att det känns obegripligt hur någon alls lyckats skrapa ihop självförtroendet till att försöka sig på en egen bok efter att ha läst dem. Båda är de sådana som visar sig innehålla helt olika historier varje gång man slår upp dem, första gången jag läste Lille Prinsen var total upplösning. Så nu när jag läser serieboken (den är inbunden så album känns fel) vet jag inte riktigt om det är jag eller berättelsen som har förändrats.

Med tanke på hur länge jag gått och väntat på utgivningen av den här serieversionen har det dröjt oförskämt länge till själva införskaffandet. Det här kunde förstås ha gått hur katastrofalt som helst men jag tycker det är en grym representation. Det är rätt länge sedan jag läste berättelsen sist och det känns alltid märkligt att få en annan persons tolkning så konkret framför sig i bild. Istället för ett förstummat "åååh" av förundran som under den där första läsningen känner jag mig nu lite förkrossad (men fortfarande förundrad).

I min läsning av originalet så fanns där faktiskt en liten prins och han var verkligare än någonting annat i boken, här är det väl mer tveksamt. Författaren som tidigare utgjorde ett bortbleknat ramverk i mina visualiseringar har här tagit över fokuset. Detta känns samtidigt helt rätt, då det blir mer av ett hyllningsverk. Motsägelsefullt så är prinsen på sätt och vis ändå mer levande nu, då han är väldigt uttrycksfullt avbildad. 

det ska vara på svenska förstås..
En ren återgivning av en bok till serie kan jag tycka är fullkomligt poänglöst. Detta är en väldigt trogen återgivning men får ändå, med små förskjutningar, historien att kännas ny (och väldigt sentimental!). Bilderna gör den till ett eget verk där man äras att ta del av serieskaparens vördnadsfulla tolkning, snarare än att bli skriven på näsan av den.




Andra som har läst: Simon säger

Hisae Iwaoka: Aomanjuskogen 1


Ordbilder har tidigare gett ut en-volymaren Drömmarnas Djup av samma författare, och Aomanjuskogen är till min förtjusning väldigt likt. Roligt att se är den dessutom ännu bättre! Den känns lättillgängligare och historien flyter på mycket bättre. Tecknarstilen är riktigt söt och går åt det timida och väldigt sympatiska hållet. Inga stora manga-ögon eller skräniga karaktärer (förutom en flaxig höna), utan dämpat och suggestivt. Rofyllt.

Klicka för förstoring

Mötesplatsen för alla de historier som ryms är ett andehus i den mystiska Aomanjuskogen i utkanten av staden. Dit problemfyllda andar som kommit bort, eller blivit utträngda av den moderna samhällsutvecklingen, blir varmt välkomnade och omhändertagna. Var och en bär de på en egen berättelse och det hela är drömskt och surrealistiskt skildrat. Som ett grått moln hemsöks huset av en svartsjuk vindande som ställer till förtret, och skapar en motpunkt till allt det goda och känslosamma. Det är delvis en episodisk bok men huset i sig och de som bor där har en egen berättelse som håller ihop det.  

En lite sorgmodig men ack så öppenhjärtig serie som tar vara på den äldre japanska traditionen. Skogen kan i det närmsta beskrivas som ett gränsland, eller ingenmansland, för alla de, djur som människor, som stötts ut. (Där finns också en bokande!)





Tidigare inlägg om Ordbilder: En kopp kaffe till Rans magiska värld 1

Dan Rhodes: Klappa händer små


Jag vet inte om det var någon som egentligen såg tv-serien Pushing Daisies när den gick, men det är dit tankarna kring narrativet går när jag läser den här. Fast ni får byta ut prästkragarna mot löpsnaror och pajhuset mot ett självmordsmuseum... kanske borde jag jämföra med Lemony Snicket eller något annat på den dunklare skalan. Karaktärerna är i alla fall stilistiskt porträtterade karikatyrer i Gorey-stil, och det är en väldigt makaber och ytterst besynnerlig historia.

En av bokens förutsättningar är Pavarottis frus (efter makens likhet till Operasångaren) antagande att alla människor har en inneboende kraft av fruktan och förtvivlan inom sig, även om vissa är lyckligt ovetandes om detta. Handlingen kretsar runt fruns museum, som hon i all välmening har anrättat för att ge tillbaka de levnadströtta besökarna motivationen till att vilja leva igen. Rummen är tematiskt uppställda; ”populära metoder” är ett av de mest välbesökta. Ovetandes är hon om att effekten blivit den motsatta och att hennes chefintendent tillbringar morgnarna med att städa upp efter besökare som gömt sig kvar efter stängningsdags

 Med museet som knutpunkt vävs de inblandandes levnadsöden in så att det tillkommer flera, mindre pittoreska, historier som bryter av tidslinjen. Olycksdrabbade själar som har gett upp hoppet på ett meningsfullt liv och nu är mer av tomma skal i denna tragedikomik. Omdömesvis så älskar jag det här, men med haken att jag snabbt känner mig mättad vilket hindrar mig från att placera den bland favoriterna. Det blir ganska glatt och jag tycker alltid att den här stilen gränsar till att bli forcerad (det är inget specifikt just för den här boken). Däremot bryter den av skönt mot de andra böckerna i läshögen. Sammantaget så blir det något av ett kuriosakabinett vi rör oss igenom, där historierna studeras med varierat intresse men utställningen fortfarande är högst uppskattad.

(Basil, 2011)




Andra som läst boken: Eli läser och skriver It's a literary thing Världen enligt Audrey Fenn

Cornelia Funke: Spökriddaren och hans väpnare

Jon miste sin far när han var fyra år. Nu är han elva och i samband med att hans mor skaffat sig en ny karl skickas han iväg på internatskola i Salisbury. Här finns en katedral, kyrkogårdar, öppna heder och förstås Stonehenge som ligger bara ett stenkast bort. Som på alla gamla Engelska skolor är man aldrig långt ifrån ett spöke. Vilket Jon snart får erfara när fyra hängda ryttare jagar honom över skolgården, ropandes hans mors flicknamn och med löften om att de allt ska komma åt honom.

Till hans hjälp kommer flickan Ella, som är den enda eleven som känner till att det spökar på riktigt på skolan, och den avlidne riddaren William Longspee.


Interaktionen med bakgrundsfigurerna och Jons intonationer i beskrivningarna av dem går, liksom väderförhållandena, väl ihop med Jons bitterhet över att ha blivit i vägskickad från hemmet. Boken är berättad i första person, vilket ger den där känslan av muntlig återgivning som passar spökhistorier så bra. Det är en riktigt myskuslig historia som tar sig desto längre in i boken man kommer, även om den tog ett par kapitel att komma in i är det sen inte en död minut där efter att den har tagit fart. En utmärkt höstbok för regniga och mörka kvällar! Stämningens förhöjs bara ännu mer utav Freidrich Hecelmanns vackra färgillustrationer som finns med. 



Andra som har läst boken: Eli läser och skriver
Andra böcker av Cornelia Funke på bloggen: Bläckhjärta

Boktradition 2011-10-07

Bokbombning. Jag tror att det får bli serie-höst(vinter) här på bloggen ett tag framöver, för utöver dessa båda nykomna kolosser har jag även planer på att läsa Stephen Kings tegelsten Under kupolen när den släpps. Så atte.. Men i det närmsta väntas; Cornelia Funkes Spökriddaren och hans väpnare,  Hisao Iwaoka s Aomanjuskogen, Dan Rhodes Klappa händer små, Hanna von Corswants Barnflickan och Christine Falkenlands Sfinx.

Aki Irie: Rans magiska värld 1


Nu när Eater och En kopp kaffe till har avslutats har Ordbilder påbörjat utgivningen av två nya mangaserier; Aomanjuskogen samt Rans magiska värld. Det är med ett visst pirr i magen jag tar mig an dem. Förlagets mangautgivning består av serier som annars är ganska okända och var och en brukar de ha sin egna distinkta stil och prägling. Som exempel finns ingen av titlarna översatta på engelska.

Rans magiska värld handlar om tioåriga Ran Uruma som bor tillsammans med sin pappa och sin storebror. Rans mor i sin tur är fortfarande något av ett mysterium men hon verkar vara en gudinna av något slag, en fri själ som gör sporadiska och oanmälda besök hos sina barn, men inte särskilt långvariga sådana. Ran och hennes bror har ärvt en del av deras mors magiska förmågor, även om dessa ännu är relativt outvecklade. De klarar däremot inte av att trolla utan sina särskilda hjälpmedel. Just Ran behöver ha sina gymnastikskor på sig. Hennes nöje är annars att förvandla sig till en vuxen kvinna, men hon är fortfarande lika otyglat obetänksam och ivrig i sin framfart vilket ofta slutar med plåster och blåmärken.


Än så länge är det för tidigt att säg vart historien är på väg men den har sina udda inslag; mest utmärkande borde vara Rans omedvetna förförelsekraft när hon utnyttjar sin kvinnoform till att som vuxen fritt kunna undfly hemmet och ge sig ut på egen hand.

Så här långt sticker handlingen inte ut tillräckligt för att fånga in mig, men tecknarstilen däremot är väldigt skarp och tilltalande. Som vanligt får jag här lust att ta tag i saken och lära mig teckna, så jag utvecklar någon form av ordförråd att röra mig med i seriebeskrivningarna. De är vackert prunkande med mycket rörelse i. Särskilt de gånger naturelementen tar sig in, eller då bilden zoomar ut och fångar upp rummen, vilka gärna överöses av detaljer. Bilderna tar upp mycket plats och uppslagen känns ofta behagligt sprängfyllda; flera uppslag har bilder där karaktären bryter sig ut ur serierutan, vilka ger mig rysningar av välbehag varje gång. För min del räcker den snygga stilen nog så väl.




Smakprov 
Tidigare inlägg om Ordbilder: En kopp kaffe till

Erika Johansson: k55 - lögnernas valv

Det nystartade förlaget Foldspace Media har gett ut sin första bok k55, av debutanten Erika Johansson. När det kommer till snygga utgåvor verkar småförlagen ta hem priset varje gång, man blir glad bara av att hålla i den här. Boken, som har en egen hemsida på K55.se, får en verkligen att hoppas på att det kommer fler.

Året är 2474. K55 är en gruvplanet som har koloniserats men satts i karantän på grund av den pestsmitta som härjar över ytan. De strandsatta invånarna lever i en anläggning under jorden; bestående av ett stort nätverk med sammanslutna bostadssilos, fabriker och andra arenor som sprängts ut i berget Mutationer och märkliga sjukdomar har uppkommit bland de nya generationerna som fötts på planeten.

Ifrån den första truppen som sändes ut utanför kupolerna för försöka att ta sig in i moderbasen kom endast två soldater tillbaks, både hade mist förståndet . Deras ersättare i Grupp Bravo, invånarnas sista hopp om frihet, har börjat utsättas för attentat från någon som försöker förstöra uppdraget. Ingen känner egentligen till styrelsen planer, men slavar alla under deras vilja. Ledningen lär bland annat ha bedrivit experiment i ett försök att skapa ett nytt set genmodifierade supersoldater, vilka misslyckats och testobjekten har försvunnit.

Den långa vistelsen i kolonin har lett till överbefolkning. Där finns ett gytter av marknadsplatser, undergroundkultur och arbetare i ständig rörelse. Vi får utforska de labyrintiska gångarna av högteknologins baksida, där de olika truppmedlemmarna rör sig. Luften är tät av korruption och nya uppror bryter ut dagligen; alla drömmer de om att få återvända till jorden.

Den pestsmittade gruvplaneten väcker en familjär känsla från tidigare nätter med FPS spelet Red Faction, även Final Fantasy -spelare kommer med säkerhet att tjusas av den postindustriella slummiljön som boken utspelar sig i; men vi rör oss djupare ner i schakten än så och rätt som det är känns det som marken faller under fötterna på en, med påtaglig svindel som följd. Boken är en av årets bästa, den är detaljrik och gångarna känns oändliga. Det känns som om man trevar sig fram i rummet med ögonbindel, utan att kunna se vägen framför sig. Desorienteringen av att vara fast under ytan. Den bjuder hela tiden på nya rum i anläggningen att upptäcka och man omsluts snabbt av boksidorna.

(Foldspace, 2011)

[Uppdatering: Boken är utgiven under pseudonymen Erika Oscarius men har efter förlagets önskemål ändrats till författarens egentliga efternamn Johansson]




Erika Johanssons författarblogg: erikareachfreedom