Dean Koontz: vad natten döljer

Under några skräckfyllda minuter hade den vuxne John Calvino formats och pojken lämnats kvar. Hans känslomässiga mognad hade för alltid stannat vid fjorton år. Han hade inte gradvis utvecklats från pojke till man, så som andra män överlever sin övergång från tonår; istället hade mannen tagit ett hopp från pojken i den här krisen. På ett sätt fanns pojken, som så abrupt hade övergivits, kvar i mannen, nästan som en separat del. Nu tyckte han att det verkade som om den här delen av honom, den här outvecklade pojken, måste vara källan till tonårsrädslan.

Som fjortonåring sköt Calvino ihjäl Alton Blackwood som tagit sig in i huset och mördat, torterat, resten av hans familj. Tjugo år sedan upprepas mordet, men nu av en pojke som därefter spärrats in på mentalsjukhus. Vissa sidor av boken känns som en modern Dracula-tolkning i kriminalform, bland annat ska Blackwood ha varit missbildad; med skulderblad som sticker ut som fladdermusvingar under skjortan. Fler referenser dyker stundvis upp. 

Calvino som utbildat sig till mordutredare har nu egen familj, fru och tre barn. Liksom de andra familjerna vi möter en kärleksfull och skyddad amerikansk kärnfamilj, med hemskolade barn som aldrig tänkt en ond tanke eller drabbats av att någon vill dem illa. Blackwoods mantra var ”fördärv”, och vi påminns om att det aldrig är försent för sinnet att ge vika.  Calvino känner sig på nytt som en måltavla och är övertygade om att de nya morden kommer att sluta med hans familj. Samtidigt får de ovetande familjemedlemmarna, var och en, förnimmelser av att något hemsöker, terroriserar, dem i huset.

Först och främst finns en präktighet i bokens karaktärer som blir väl påtaglig, trots allt som händer känner jag aldrig något medlidande för någon utav dem. Den studerar vad som döljs under ytan på människor, men även angripna karaktärer känns stereotypiska. Ändå har jag dragits tillbaka till boken efter att ha lagt den ifrån mig. Beskrivningarna är sceniska och ger en tydlig ”under tiden” överblick av parallella händelser, med skiftande yttre och inre perspektiv, mellan trygghet och utsatthet. 

På senare tiden har jag funderat över böcker med parasiter och människor som transportmedel, och det här är en sådan. Inkluderat rädslan för att inte vara stark nog, mista kontrollen och svika sina egna.  Närvaron av de övernaturliga elementen ger boken en skön stämning, men de känns uttonade i förhållande till det skarpa verklighetslagret; för mycket skärpa på den där kriminalaren. Boken är psykologisk och det är just själva terroriserandet som är intressant.

(Bra Böcker, 2011)

Mikael Strömberg: Vätten

Kort: Efter den långa och tärande bilresan hem från Norrland verkar Peter, fadern i familjen, ha ådragit sig en förbannelse. Där hemska olyckor börjar hända runt omkring honom och byggs upp till ett omedelbart hot mot hans närmaste; lämnar honom som maktlöst vittne. Boken utspelar sig i Stockholmstrakten och rör sig ut mot glesbygden. Under sensommaren och semestern drar mot sitt slut.


Orddumpning: Rädslan för att inte räcka till. För att bli lämnad ensam (frun). Roller. Uppgivenhet. Missnöje. Isolering- självförakt. Skuld. Arv.


Har svårt att komma på något att skriva om boken som skulle ge en bra bild. O ena sidan finner jag det jättekul att läsa en svensk skräckdebut som inte är ännu en förklädd deckare; o andra kan jag inte rekommendera den annat än för den som har ett direkt intresse för just svenska skräckromaner . Det bör nog tas i beaktning att jag inte tillhör den Ajvide Lindqvist – frälsta skaran, då denna är snarlik.


Den inledande bilfärden är kuslig som sjutton men jag hittar aldrig tillbaks till den känslan igen. Kommande scener hugger till av obehag men det är något annat. Där jag vill känna karaktärernas fasor och utsatthet; inför hotet mot barnfamiljen såväl som inför det okända som kryper sig på utifrån naturen och skogarna, blir det väldigt konkret och tomt. Även om boken för den delen är mycket vardagsnära. Peters leda av att snart behöva återvända till jobbet på Telenor och fruns skräck för att alla omkring henne börjar bli slavar under alkoholen, är karaktärsdanande detaljer som jag vill känna in i märgen; men nu glöms det bort redan i efterföljande mening. Språket känns genomgående övertydligt och ansträngt, vilket ger onödigt långa och utdragna passager. Själva skrivarlusten hos författaren piggar dock upp under läsningen och håller en kvar.

(frank, 2011)



Andra som har läst boken: Bim Pocketlover

John Boyne: Pojken som sprang bort


Tills nu har det undgått mig att Pojken i randig pyjamas var skriven för barn; annars hade jag tänkt att denna var tung och sorgmodig, men den borde rimligtvis inte vara någonting i jämförelse. Jag börjar väl bli förklemad, den är ingenting mot böckerna jag läste vid den här åldern och redan Astrid Lindgrens böcker får den förstås att falla i skugga. Men den cirkulerar kring det där svåra och otröstliga som lämnar barn ensamma med sina känslor; vilket hamnar i handlingens fokus och ger boken en upplysande funktion, framförallt fungerar resan som inre bearbetning. Ser nu efteråt att förlaget åldersklassat den för 15+, Amazons 9-12 låter betydligt rimligare. Det är förstås temat som stör, men annars är det utav tvivel en barnbok.


Det börjar med åttaåriga Noah som rymmer hemifrån. Vi får inte veta varför, annat än att han tycker sig ha fått uppleva för lite i sitt liv. Berättelsen är skriven ur Noahs perspektiv, med stundvisa illustrationer till liknande de som återfinns i ens skrivhäften från skolan. Byarna han passerar är uppbyggda på nonsens och ligger närmare sagans värld; med talande djur och möbler som kommer till liv. Ganska tidigt hittar pojken fram till en leksaksaffär som väcker hans nyfikenhet, där han och gubben som äger affären börjar berätta gamla minnen för varandra; där orsaken till Noahs rymning börjar få sin förklaring. Där finns också ett mysterium beträffande gubbens identitet som börjar komma i dager (en charmig intertextualitet).


Texten har det där klassiska dubbla tilltalet, där den vuxna läsaren kommer förstå vad det handlar om långt tidigare. Ledtrådarna i dialogen är inledningsvis suggestiva men blir tydligare och tydligare. Inledningsvis, när vi fortfarande kan förundras av den magiska upptäcktsfärden är boken underbar, men efterhand som den slår sig ner tappar den taget; Noahs berättande är väldigt vackert, men gubbens historia närmare utsliten och trist. Och desto närmre vi kommer verkligheten igen desto tråkigare blir det. Det är mycket fint, och även roligt, i den men det blir inte mer än ett medelbetyg till slut.


(B. Wahlström, 2011)

Holly Black: Den vita katten

Cat got your tongue?


Boken är den första i serien Berörarna. Inledningsvis vaknar Cassel uppe på skolans tak; efter att han i drömmen följt efter en vit katt som bitit av honom tungan. Skolans försäkring täcker inte sömngångare så han blir relegerad tillsvidare (eller sjukskriven som de kallar det).


Alla möter vi då och då människor som berör och påverkar oss på ett särskilt sätt; i boken är det en fysisk egenskap som en på tusen besitter. Vid hudkontakt kan de beroende på ärvd egenskap manipulera dina känslor och minnen, bryta ett ben på dig, skänka tur m.m. På engelska kallas de curse workers, vars negativa klang bättre återspeglar samhällets syn på dem (för visst låter Berörarna som något sympatiskt?). Alla medborgare bär handskar för att skydda sig, tillsammans med amuletter som sägs neutralisera vidröringen.


En av de första sakerna som slår mig är hur ovant det känns att läsa en bok inom paranormal romance -genren som följer en manlig huvudperson; med det sagt så är det framförallt bokomslaget som placerar den i det facket, fokuset ligger annars på sökandet efter identitet. Cassel är den enda i sin familj som inte är en berörare och han får tidigt skäl till att ifrågasätta sin familj. Eleverna på skolan tror dock att han är som resten av familjen och tar avstånd. Baksidesbeskrivningen ”[…] en sexig och provocerande noir-thriller[…]” hjälper väl inte direkt till för en rättvis klassificering. Tittar man på använda kategorier i Librarything är huvudklassen näst under ungdomsböcker Urban Fantasy. Hur annorlunda hade min läsning blivit med det här omslaget istället? (snyggare, men inte direkt representativt det heller)


Holly Black är troligen mest känd för sin bokserie Spiderwick. Jag har sett filmatiseringen och utifrån den blir jag besviken över att denna boken i sin tur inte utmärker sig något vidare; utifrån omslaget är den dock fortfarande en positiv överraskning. Det finns ingen i boken jag relaterar till och rösten för de olika karaktärerna är densamma, men det finns potential i handlingen. Där finns en del intressanta frågeställningar kring äktheten i minnena vi håller fast vid och utvecklas efter. Mot frihetsinskränkning; politikerna vill låta undersöka medborgarna så att de kan kartlägga vilka som är berörare, med löften om att journalerna förstås inte kommer att bli offentliggjorda. Likaså hur samhällets tidigare behandling av berörarna (arbetsläger bl.a.) gjort att så gott som alla av dem nu livnär sig på kriminalitet.


(B. Wahlström, 2011)


Andra som har läst boken: Fiktiviteter

Shirley Jackson: Soluret

Boken börjar som något av ett herrgårdsskådespel, men känslan blir mer och mer av att vara en docka i ett dockhus; fast i det förflutna och avskild från resten av världen. Det är en intensiv start av osammanhängande röster som konsekvent talar förbi varandra, omöjliga att fånga upp; framförallt dialogdrivet vilket ger en tung och energislukande början.

Utmärkande så är boken väldigt skiftande i sin karaktär; det kaotiska och översensoriska övergår omväxlande i något av en hysterisk komedi. Jacksons berättarstil är omisskännlig och vi möter igen bräckliga, ensamma, karaktärer som är på randen till att förlora förståndet (med distinkta yttringar för varje karaktär, jag tycker mycket om det personliga i det här); skillnaden mot The Haunting of Hill House är att boken ändrar ton med perspektivbytena, vilket framhäver kontrasterna mellan då vi betraktar karaktärerna utifrån respektive inifrån och ger en otroligt instabil husbyggnad. Trots, eller kanske tack vare, den farsartade stämningen så drabbar denna mig mycket mer. We Have Always Lived in the Castle relaterar förstås också till det här men jag upplever den inte som lika introspektiv, framförallt så har den inte samma mentala upplösning.

Salongsstämningen i boken bryts av de gånger då någon kommit bort från gruppen, samtliga stunder är lika strålande metaforer. Här följer vi faster Fanny ensam ute i trädgården; senare fru Halloran på sitt rum:
En gång såg hon tydligt vägen bort från labyrinten och sträckte till och med händerna nästan genom häcken och ut i dagsljuset men kunde inte tränga igenom. Men det här är min egen labyrint, sade hon sig, det är den här labyrinten som jag växte upp i, jag kan väl inte vara fånge här, jag känner vägen så perfekt, och hon vände igen och gick ännu värre vilse.
Med en eloge för kommateringen så dyrkar jag de mörka och snåriga delarna i boken. Till handlingen så har faster Fanny fått en varning ifrån sin döde far om att världens undergång är nära, och att sällskapet kommer att vara de enda överlevande förutsatt att de stannar i huset. Mer satiriska stunder med det vimsiga och bortkomna sällskapet följer, för vilka tidigare armageddonprognoser gått bakom ryggen; överhuvudtaget ett högburet sällskap med låg förankring och med bristande förmåga till att kunna relatera till andra än sig själva, de lever (talar) vid sidan av glaset så att säga.
Mitt eget krypin, tänkte fru Halloran och vände rastlöst om på andra sidan där hon drömde i den stora rosiga sängen med silkelakan, mitt alldeles eget ställe, ett hus där jag kan bo för mig själv och ha allt som jag älskar omkring mig, ett litet pyttehus för mig själv, skogen omkring är mörk men brasan där inne klar och dansar i färger som rör sig över de målade väggarna, och böckerna och en enda skön stol, över öppna spisen finns saker som jag själv har ställt där. Jag sitter i min enda stol eller ligger på den mjuka mattan nära brasan och ingen pratar med mig och ingen hör vad jag säger, det finns bara en av varje av allt, en kopp, en tallrik, en sked, en kniv. Djupt i skogen där jag bor i mitt lilla hus och ingen kan någonsin hitta mig.
Karaktärerna emellan så gillar jag skillnaden i att den ena försöker klösa sig ut och den andra desperat vill stänga in sig, vilket tillsammans med humörsvängningarna gör boken lätt manisk. Visst brukar man väl tala om människans ångest inför det okända, men i samma grad skapar karaktärerna sin egen genom att rekonstruera det förflutna; enligt ironins alla regler.

Verket får en egen puls efter karaktärernas rörelser i huset. Där förekommer mycket ommöblering, gamla böcker i biblioteket som eldas upp , nödproviant , låneböcker bärs in (tack vare Murakami lär jag alltid se bibliotek som en metafor för hjärnans minnesbank, faktiskt så för den mig misstänkt tillbaka till Hard-boiled Wonderland and the End of the World). Tokälskar.

(Lindfors, 1979)


Liebster Blog

Blev ärorikt tilldelad Liebster award ifrån den nystartade bloggen Catacombkitten. Jag lämnar en öppen låda för var och en att plocka åt sig en award ur; men vill ändå passa på att tipsa om Ramonas blogg, som jag tror snabbt kommer vinna popularitet. Hon har en strålande smak för i synnerhet skräck och surrealism, och blandar de välskrivna inläggen med personlighet likväl som intressanta fakta. Gå och läs!

Joe Abercrombie: Man bör förlåta, bok 2

Jag håller som bäst på att se till att avsluta vårterminens kurser och det var länge sedan jag kom till ro med läsningen, snarare har det varit ett utdraget hattande mellan böcker som bytts av efter att de blivit hopslagna. I sommar har jag på något sätt lyckats flytta med regnet, en månads regn i Karlshamn efterföljt av en månad i Borås; med hösten här säger erfarenheten att det inte kommer sluta förrän det börjar snöa. Långt ifrån är jag en av de där bloggarna som jublar över att ha hösten tillbaka.


Vet inte om det är tajmingen men aldrig har jag trivts så bra i Abercrombies sällskap som nu. Handlingen har lagt sig till rätta och har en större målmedvetenhet, vilket gör mig till en mer avslappnad läsare när jag inte behöver hålla alla karaktärer under uppsikt. Eftersom jag redan skrivit om de tidigare böckerna vill jag inte upprepa mig med karaktärerna; de är fortfarande underbart karga och älskligt bristfälliga. Handlingen i sig är inte mycket att gå in på men den har blivit väldigt tankeväckande.


Det påtagliga i den här boken är meningslösheten. Tidigare tedde det sig underligt hur Logen, Jezal och Ferro valde att följa Bayaz utan att ifrågasätta vart de var på väg och varför. Men i relation till att det inte finns någon ond eller god sida i boken faller det sig slumpartat vilken sida man slåss för och vem man följer, allt handlar om att hålla sig igång och ta sig framåt. Priset för ära och stolthet och drivkraften i att få ett erkännande för sitt liv hamnar i kontrast med bönderna som slagit sig ner för att senare blir bortglömda av historien.


(Damm, 2009)



Tidigare inlägg om böckerna i Första Lagen -trilogin: Det lockande stålet Man bör förlåta, bok 1