Jessica Schiefauer: Pojkarna


Motivet i boken är delvis upplyftande; Tre fjortonåriga högstadieflickor samlas nattetid och dricker blomnektar som förvandlar dem och ger dem chansen att upptäcka världen, och bli bemötta, som pojkar. Där finns mycket kraft, fysisk styrka och adrenalinkickar som på många sätt verkar befriande.


Mina tidigare förhoppningar inför läsningen var en bok som skulle sudda ut könsrollerna, men snarare verkar den fram till de sista sidorna handla om penisavund och om att vara född i fel kropp; där skillnaderna bara förstärks och befäst ännu mer, till allas nackdel. Är verkligen enda sättet att få komma in i killgänget att själv bli en? Att vända ryggen till för ett eget systraskap känns lika illa; jag har svårt att se grupperingar som annat än begränsande och avskärmande. Liksom jag har svårt att hitta bokens egentliga avsikt.


Det irriterar mig att följa en annars stark och egensinnig tjej, som inledningsvis ger sken av att vilja trotsa de satta normerna, som går och förälskar sig i första bästa testosteronpumpade skitstöveln hon skakar hand med. I bästa fall leder den till en vidare utveckling av temat i litteraturen, vilket vore kul.


(Bonnier Carlsen, 2011)



Författarblogg: Ordmissbruk

Andra som har skrivit om boken:Beroende av böcker Dagens bok DN Enligt O

Dorothee Elmiger: Inbjudan till de våghalsiga

Dorothee Elmiger är inte mer än 26 år och detta är hennes debutroman, i samband med årets tyskspråkiga tema kommer hon att gästa Bokmässan om en månad.

Det är en väldigt vacker och poetiskt skriven kortroman, som skildrar syskonen Margarete och Fritzis dagar i den nerlagda gruvstaden de växt upp i. Efter kontinuerliga kolbränder som pågått i årtionden har platsen blivit en övergiven spökstad, där de kvarlevande sakta förtvinar. Staden och befolkningen är bara efterlämnade rester som de unga försöker mejsla ut ett liv ur. Röken skymmer solen och tiden står still.


I hoppet om att hitta en väg ut söker Margarete efter svar bland de böcker och dokument som bevarats, medan hennes syster är ute och utforskar området. Särskilt söker de efter en flod de läst ska finnas i området, som upptäckts medan landet fortfarande var outforskat men senare aldrig synts till igen. Ett utflöde som ska rädda staden och invånarna från glömskan.


De båda systrarna är de enda unga i staden och generationsklyftan skildrar två olika ståndpunkter. Där de äldre säger att staden ligger i träda för att sedan ta igen sig, men de är mer måna om att skydda sig ifrån imaginära(?) hot än att förändra något. Medan de yngre tror att de undanhålls information och dokumentationer, om omvärlden och om det förflutna. Och drömmer om att få kontakt med sina egna.


Handlingen är fragmentarisk och drömskt berättad, med insprängda litterära referenser (från böcker som jag inte har läst). Det är Margaretes rapportering som återges, så vi vet inte mer än hon förtäljer; när hon själv når fram dit, inget berättas i förväg. Således blir personerna hon möter och pratar med bara namn för läsaren, och vi är fast i samma begränsade stad omgivna av det okända. Ett utdrag från ett postapokalyptiskt samhälle, som känns mer som ett fruset ögonblick där blicken sveper ut över det sotdammiga området, än en berättelse i rörelse. På ett bra sätt, man befinner sig mitt i de öde ruinerna.


(Kabusa, 2011)



Mer tyskspråkig-litteratur på bloggen: Bläckhjärta Golem

Andra som har skrivit om boken: Böckerx3 Eli läser och skriver Svd

Boktradition 2011-08-19

Att läsa Löwensköldska ringen när det regnar

PaperCrafts

Bilderna är länkade till resp. hemsida där mallarna kan laddas hem.

Roland Topor: Hyresgästen


I sökandet efter en ny lägenhet får kontorsarbetaren Trelkovsky tag på en tvåa som blivit ledig; efter att den tidigare hyresgästen Simone Choule tagit livet av sig genom att kasta sig ut genom fönstret. Ensamheten och den stundande paranoian tar snart överhand och han börjar misstänka att grannarna är ute efter honom och vill lura på honom samma öde. Det är en inledningsvis ganska absurd historia som stegras efterhand som Trelkovsky börjar tappa förståndet allt mer.

Skitläskig. Som naglar mot en griffeltavla. Är det något som framhävs så är det allt missljud som man tvingas dela utrymme med; kranar som droppar, stolar som flyttas, vankande hyresgäster..jag blir nog så vansinnig. Protagonisten hamnar efter sin inflyttningsfest själv i oljudets epicentrum och grannarna låter inte vänta på sig med att klaga. Trelkovsky är en väldigt ängslig karaktär och rädslan för att störa grannarna förstorar upp händelserna till en ren mardröm. Vi vet att han blev utslängd ifrån sin förra lägenhet, av vilken följd utelämnas men man anar hans utsatthet i hur han nu reagerar.

I boken finns både den inledande identitetsomvälvningen, i samband med bostadsbytet, och flykten från fångenskapen som tvingas på honom av grannarna. Jag funderar på hur vanligt det är med en så uttalad hotbild som här, inom den existentiella nischen. Grannarna är inte bara jäviga nonsensfigurer utan sjukt skrämmande. I kombination med Trelkovskys tafatthet ges en väldigt obehaglig lynchnings-stämning. Polanski filmatiserade boken - 76 men tror aldrig att jag har sett den, även om det känns så efter att ha hört den nämnas otalet gånger.

(Sphinx, 2009)



Fler böcker från Sphinx: Fläcken Mitt liv i spökenas bush Slumpens spöke
Andra som skrivit om boken: Andedräkt av koppar Bernur Dagens bok SvD

Ninni Holmqvist: Enhet

Samhällsskildringen i boken är begränsad till de umbärliga; barnlösa och obehövda män och kvinnor i 60 resp. 50 års åldern, som blivit omplacerade och förda till enheten. Vad som hänt utanför som föranlett det stora behovet efter barn tas inte upp, men klart är att individen saknar egenvärde och endast finns där för att tjäna samhällsnyttan. Förutom stämplingen som egoistiska samhällsparasiter väcker de även en viss skepsis hos de behövda, då de ses som illojala och oförmögna att känna empati för andra. På enheten erbjuds de en lyxtillvaro, fri mat och shopping, eget rum och får ägna tiden åt att följa upp sina intressen. För många av dem är det första gången de upplever en gemenskap med andra, och under förutsättningen att alla befinner sig i samma sits finns där ingen konkurrens eller inbördes tävlan utan man stöttar varandra. De verkar även befriade från de socialt konstruerade regler som gäller utanför, och, om man bortser från det faktumet att de är konstant övervakade och inte får lämna anläggningen, inskränkningar. Under vistelsen, som i regel inte varar längre än ett par år, är de försökskaniner på väg till slakt och utsätts för kontinuerliga experiment inför den annalkande slutdonationen.


Språkmässigt är boken inte så imponerande och jag frågar mig ofta hur samhället utanför är konstruerat så att det här skulle vara en effektiv och lönsam metod. Projektet känns ogenomtänkt, vilket på sätt och viss ökar känslan av personernas slit och släng värde. Boken hinner växa mycket på en under den första hälften och blir snart väldigt intressant. Personerna är ganska tråkigt porträtterade men tar inte allt för mycket plats; utan framförallt är det anläggningen och dess konstruktion, syfte och inverkan som fångar in en, de frågor som väcks och återspeglingar från samhället.


(Norstedts, 2008)




Liknande böcker: Oönskad Tjänarinnans berättelse

Andra som läst boken: Bokhora Camillas boklåda Kulturdelen

Arundhati Roy: De Små Tingens Gud

Tidigare har jag läst Roys essä Priset för att leva, från 1999 om dammbyggena i Indien, vilken jag då hade tänkte inleda läsningen med men den följdes aldrig upp. Nu fick jag syn på boken på Elas blogg och blev påmind om att jag inte hade tagit mig an den än. De Små Tingens Gud tar plats i Kerala där författarinnan själv är uppvuxen.

De två tvåäggstvillingarna Rahel och Estha som boken utgår ifrån hör till det berörbara kastet, således från en i jämförelse lyckligt lottad familj med vad som kan tyckas små problem . Men inte desto mindre en familj förenad ur hustrumisshandel, kärleksaffärer och skilsmässor, alkoholiserade fäder. En småaktig ytlighet och avundsjuka råder mellan den av omständigheterna ihoptvingade familjen; där alla mer eller mindre hamnat efter att ha misslyckats med sina tidigare vägval i livet och inte haft några andra alternativ kvar.

I inledningen har barnens kusin, hemkommen från England efter sin styvfars död, och släktens (till de kärlekstörstande tvillingarnas förtrytelse) stolthet, just drunknat. Strax därpå blir Estha omplacerad och får resa bort för att bo hos sin far, när han senare i vuxenålder kommer hem igen har han slutat tala.

Tvillingarna är underfundiga, bokstavstroget avskärmade från vuxenvärlden och älskar ordlekar, vilka ofta uttrycks i texten. Det finns ett outtalat samförstånd dem emellan där de kan känna av varandras sinnesstämning. Men kanske gäller det framförallt Rahel som ter sig till sin bror för stöd, medan Estha blir mer och mer isolerad och ensam med sina tankar som är för stora för att prata om.

Boken följer främst stream of consiouness -associationernas logik och hoppar fram och tillbaka mellan tidsperioder och levnadsöden, ibland i ett och samma stycke. Samtidigt som den skingrar frågorna om vad som hänt. Vilket även innebär att texten återkommer till scenariorna gång på gång istället för att kunna bakomlägga sig dem. Tidsperspektivet fångar upp och beskriver flera levnadsöden, isolerade från varandra samtidigt som de trampar varandra på hälarna, och på vad som i huvudsak bara är ett par dagar formas framtiden.

Jag är väldigt fäst vid boken. När jag läser, framförallt kulturellt och politiskt betonade böcker, från nya länder nojjar jag ofta över att det ska bli abrupt svart i ögonvrårna, där texten slutar och jag inte kan se längre; i brist på kringliggande litteratur i medvetandet som jag kan lappa ihop den med för att förlänga synfältet. Men det här berättarmönstret, som låter en komma väldigt nära inpå, löser det bra och jag känner mig snabbt hemma i byn och dess invånare (vill minnas att bl.a. Saadawis Den stulna romanen är skriven på samma sätt(?)). Barnperspektivet gör förstås också sitt då inte de heller har något vidare grepp om vad som händer runt omkring.




elvanollåtta

Östermalmsparken

Det känns som att naturen försöker säga mig något. Frågan är, är jag den enda som har börjat se bokomslag överallt... Vilken titel associerar du den här bilden med?

9 Augusti

  "Vad tror du händer med det vi skriver här som är politiskt inkorrekt eller tabu? Tror du det förstörs?"
  "Nej", svarade han bestämt. "Allt bevaras och arkiveras."
  "Hur kan du vara så säker på det?"
  "Dels för att vi lever i en demokrati, och i en demokrati är yttrandefriheten en av hörnpelarna; utan yttrandefriheten rasar den ihop. Därför är det otänkbart att förstöra litterära eller konstnärliga verk för att innehållet inte stämmer överens med samhällets normer och värderingar. Alltså tas även det politiskt obekväma tillvara och arkiveras, antagligen i någon underjordisk gång under Kungliga biblioteket i Stockholm. Dels därför att människan är ett samlardjur, en dokumentationsfanatiker, som tvångsmässigt bevarar allt som överhuvudtaget går att bevara åt eftervärlden. Livet och tillvaron har inget värde i sig. Vi betyder ingenting, inte ens de behövda betyder någonting. Det enda som verkligen är värdefullt är det vi producerar. Eller rättare sagt: att vi producerar - exakt vad det är vi framställer spelar egentligen mindre roll, bara det går att sälja eller arkivera. Eller helst både och."


Till det där sporadiska samlandet av samlande-citat, ur Enhet av Ninni Holmqvist

Stephen Fry: Skriva historia

Boken är en alternativ historia grundad i det inte helt nyfunna tankeexperimentet "Vad om Hitler aldrig fötts?"


Michael håller på att skriva en doktorsavhandling kring Hitlers barndom, men i en av akademikerna inte helt uppskattad prosaform. Han lyckas dock fånga professor Zuckermanns intresse, som har ett egenintresse för tiden.


Boken följer två spår som turas om; Michaels liv byter av med den historia han skrivit ihop om Hitler (som jag antar någonstans på vägen lämnar uppsatsen och övergår till en historisk skildring av det nya andra världskriget, logiken i boken brister lite för mig så jag vet inte riktigt vad som händer där).


Handlingen innefattar en tidsresa som på intet sätt får den att te sig bättre; jag har dock inte så stora problem just med själva resan bort i tiden som jag har med efterverkningarna. Här är en man som efter sin uppväxt i England alternerar historien, varefter han vaknar upp i en tid där han istället är Amerikan. Det enda han minns är märkligt nog sitt Engelska ursprung i livet innan förändringen, som vid det här laget aldrig borde ha inträffat. Att han överhuvudtaget existerar i tiden efter gör att det brister med mig, men även det där med att en av livstrådarna borde falsifieras, båda alternativen borde inte vara sanna (att han själv påpekar saken senare ger ingen räddning, då det aldrig ges något egentligt försök till en hållbar förklaring )


En av de intressantare delarna av boken är spänningen mellan humanister och naturvetare ( en konflikt om vem som gör mest samhällsnytta); som i inledningen uttrycks mellan Michael och hans sambo som är biotekniker, men tråden tappas bort så småningom, liksom så många andra. Överlag känns tanketrådarna som kastas ut otillfredsställande och aldrig riktigt fullföljda, större delen av historien känns långsökt och sällan övertygande.


Ett av styckena som ändå satte sig är det där Michael ska försöka gissa vilka som bar purpurtriangeln i koncentrationslägerna. ”En märklig lek, eller hur? Att försöka tänka som en nazist. Man måste försöka komma på en massa nya människor att hata […]”. Andra tillfälliga inslag, som den subtila skillnaden i Engelska och Amerikanska uttryckssätt som diskuteras är en ren fröjd.


Men jag blev något besviken på den här boken. Inte för att den är direkt sämre än någon annan, men den hamnar långt ifrån Lögnaren som jag tidigare har läst av Fry. Här finns stundvis intressanta meningar och observationer, men det är svårt att hitta någon egentlig poäng som fångar mitt intresse boken igenom; efter första halvan har min hjärna totalt vägrat följa krigsskildringen och läser bara in vartannat kapitel, slutsträckan sänker den bara ännu mer.




Andra som skrivit om boken: Dagens bok