Gustav Meyrink: Golem

En Rabbi ska under 1600-talet ha skapat en konstjord människa ur lera, som sedan hjälpt honom med sysslorna i synagogan. Golem kommer om dagen till liv med hjälp av en magisk lapp som stoppas in bakom tänderna, vilken drar till sig de krafter från världsalltet som håller honom vid liv. Efter att en natt ha tappat kontrollen över sin skapelse lät Rabbin förstöra lappen, varefter Golem sjönk tillbaks till en vanlig lerfigur igen. Nere i det judiska gettots gränder går rykten om Golems periodiska uppdykande, en närvaro vars influenser framförallt lämnar en själslig påverkan på de han möter.

Liksom En annan stad som jag läste för en tid sedan är det här en bok med en oerhört tät atmosfär som levandegör Prags myllrande gator och smala gränder, det samlade medvetandet från invånarna flyter ihop med stadens. Boken utfaller på alla sidor, diffusa ytterkanter med ett fokuserat centrum som skiftar motiv varje gång man släpper texten med blicken.

Golem håller sig i skuggorna av vårat medvetande. Istället kretsar händelserna omkring Pernath som förlorat minnet av sitt förflutna; under en av sina sömnparalyser tycker han sig överhöra två bekanta som talar sinsemellan om hur Pernath tidigare varit galen och instängd på dårhus, men botats med hjälp utav hypnos. Dubbeltydigheten, liknande den som återfinns i filmen The Cabinet Of Dr. Caligari, finns hela tiden där, och allt som händer återspeglas betänkt i oförutsedda sammanhang som dyker upp längre fram. Det råder en ständig förvirring mellan vad som är dröm och verklighet vilket når ut till läsaren; frågorna tas även steget längre, vem drömmer vems dröm...En esoterisk sökan efter det sanna jaget och försök att särskilja dualismen mellan det kroppsliga och själsliga kan hittas hos flera av figurerna, även om deras motiv skiljer sig åt, och ger många spännande passager och intressanta tankegångar som jag kommer att läsa om.

Inte så oväntat så tycker jag boken är helt fantastisk. Måttfullhet är inget jag direkt högaktar i litteratur, snarare föder jag mig på det kaotiska och, ändå, distinkt urskiljbara. Monster gillar jag bäst när de som här lever i gränslandet och får behålla sin mystik, eller endast närvarar genom sina efterverkningar.


Liknande böcker om städer: En annan stad Skrattande pojkens skugga
Fler böcker från Vertigo: Sylvie och Bruno
Andra som har skrivit om boken: DN Oskorei SvD

Sanna Juhlin: Memento Mori -minns att du skall dö

Boken handlar om en ganska klassiskt gråtrist 31årig bibliotekarie; en ensamstörig som drar sig från socialt umgänge och tillbringar fritiden med att kategorisera sin filmsamling, sjukskriven på grund av panikångest och med påbörjad OCD. I sig en klassisk chick lit historia som är ganska menlös men språket överraskar och den på något vis estetiska tonen gör den till en riktigt trevlig bok att läsa.En parallell görs mellan huvudkaraktären och Amelie från Montmartre, de är inte så lika uttrycksmässigt men boken närmar sig. Mest gillar jag formatet, och då menar jag inte bara att boken är snygg utan det är ett jämt och kompakt tempo som gör att de där obekväma scenerna, som annars får en att skruva på sig av ren genans, ändå ger ett medkännande för Louise.


#Fail

[… ]. I det ögonblicket hade vi alla känt igen skepnaden, ansiktet och karaktärsdragen hos vår döde far – död sedan tio månader och begravd med våra egna händer! Vår far, otvivelaktigen återuppstånden och stupfull!

     Om de händelser som blev följden av vår besinningslösa flykt från den fasansfulla platsen – om utplåningen av alla mänskliga känslor i den tumultartade, vansinniga tjurrusningen uppför de fuktiga och mögliga trappstegen – hur vi halkade, föll, trampade ner varandra och klättrade på varandras ryggar – hur ljusen slocknade och de yngsta krossades under fötterna på sina starkare bröder eller kastades baklänges mot en säker död av en moders fäktande armar – allt detta äger jag inte mod att dröja vid. Min mor, min äldsta bror, min syster och jag undkom; de andra blev kvar där nere, för att förgås av sina skador eller av ren fasa – några måhända i lågorna. För inom en timme hade vi fyra , som raskt samlade ihop de pengar och juveler som vi ägde, och de kläder vi orkade bära, satt eld på huset och flydde i ljuset av dess lågor upp bland kullarna.


- ur En bottenlös grav av Ambrose Bierce i samlingen Halpin Fraysers död och andra berättelser


William Beckford: Vathek

I början av förra året läste jag Buzzatis The Tartar Steppe och påbörjade därmed min plan att pricka av böckerna i Borges serie med utvalda böcker; “The Library of Babel" respektive "A Personal Library". Detta är andra boken jag läser därifrån sedan dess, knappt Leifingtakt.


Vathek är en av de klassiska gotiska berättelserna, jämte The Castle of Otranto och Munken &c; en orientalisk historia starkt influerad av Tusen och en natt. Enligt Borges den första boken i den västerländska litteraturen som skildrar helvetet som en ond plats (Jag tror en essä om boken finns med i hans selected non-fiction men den ligger ännu i önskelistan), bokens sista sidor om den eviga ångesten är onekligen dess höjdpunkt.


Utdrag från slutet: Mitt genom denna sal rörde sig oavbrutet ett väldigt myller av människor som samtliga höll högra handen mot hjärtat utan att någonsin ge akt på omgivningen. Döden hade tärt dem alla med sin gråhet. Deras ögon, djupt insjunkna i sina hålor, liknade de fosforescerande meteoriter som nattetid kan ses glittra över griftegårdar. Några skred långsamt fram, uppslukade av djupa eftertankar; några tjöt av ångest och sprang hetsigt omkring likt tigrar, sårade av förgiftade pilar; medan andra gnisslade tänderna i ursinne och rasande tuggade mer fradga än den sjukliga dåren. Samtliga undvek varandra och fastän en till synes oändlig skara fanns där drev var och en, ovetande om de andra, planlöst omkring som om han befann sig ensam i en öken där ingen någonsin satt sin fot.


Kalifen Vathek är en stor samlare och äger ett palats för varje sinne där han och hans gäster får sina begär tillfredsställda. Denna överdådiga sinnesstimulering är onekligen tilltalande. Pådriven av sin djävulsdyrkare till mor lockas han av den fallna ängeln iväg från sitt palats med löften om outsinliga skatter från underjorden och kunskaper som bara gudarna känner till, för vilket han får offra allt.


Det är en nyckfullt skriven text med långa utdragna passager; emellanåt kändes det som de längsta hundra sidorna jag någonsin läst och satirisk humor i skönlitteratur lär jag mig nog aldrig att uppskatta, samtidigt som andra stycken fungerar desto bättre. En ganska planlös irrfärd. Den nära kopplingen till författarens eget liv gör det till ett helvrickat hopkok. Denna upplagan inleds med en presentation av verket och avslutas med ett efterord om författarens liv, där finns även ordlista med kommentarer.

h:ström 2009 (1786)

Översättning: Arthur Isfelt

Efterord: Gabriella Håkansson

175 sidor

Första meningen: Vathek, nionde kalifen av Abbasidernas ätt, var son till Motassem och sonson till Harun al Rashid.



Steve Savile: Skrattande pojkens skugga

Please mind the gap


Newcastles slumkvarter. Jazzmusikern Declan slirar in i en till synes levnadstrött alkis, som försvinner spårlöst efter kraschen. Staden går mot sitt förfall och de hemlösa har blivit hysteriska. Declan närmar sig obönhörligt det marginaliserade samhällsskiktet, och blir indragen i den maktkamp som pågår över stadens återuppbyggnad. En obarmhärtig nedgång i Declans sinnesnärvaro; som efter 198 sidor kan konstatera “Något skört inom mig brast för evigt”, vilket om något får en att ifrågasätta hans sinnestillstånd för vid det här laget borde det inte vara mycket kvar som kan gå sönder.


Men om det inte var galenskap, och mina ögon var tillräckligt bra för att berätta sanningen, då var barnen... barnen var...

Fångna i sten.

Jag menar inte att de var orörliga fångar; det var värre, mycket, mycket värre. De var av sten. Skapade av skärvor och sprickor, lika levande som stenen själv var levande, inneslutna i tunnelväggarna.


Staden är levande, inte bara i det att den får sin puls och själ ifrån sina invånare utan även i fysisk mening. Förutom stenbarnen finns där även den döende Malachi som utgör stadens mänskliga gestaltning.


Historien är lite hackig att sträckläsa, eller snarare episodisk vilket även gör sig i den sköna kapitelindelningen. En sådan där bok som gör sig mycket bättre i efterhand när scenerna flyter ihop mer sömlöst; när man läser är man alldeles uppe i de enskilda scenerna och glömmer vad som rör sig runt omkring (...eller så var det för att jag blundade mig igenom halva boken). Vid en omläsning ska jag läsa den mer långsamt och låta de enskilda scenerna växa hos mig ett tag innan jag går vidare. Love it nonetheless. Helt uppenbart har jag inte mycket ord att tillgå den med, annat än att den sätter sig.


Jag ljög inte när jag sade att jag hatar städer; det finns få saker som gör mig mer upprörd. Jag hatar lögnerna de erbjuder tillsammans med sina tätt packade folkmassor och huskroppar. Jag avskyr att de stal oskulden från mig och från andra som jag, medan de låtsas erbjuda världen I gengäld. Jag vet hur det känns att vandra på gatorna och känna ungdomens spröda och naiva drömmar spricka under skosulorna och trottoarens kalla hårdhet. Jag vandrade ensam, omgiven av människor som log för att de inte var ensamma. Jag överlevde. Så många andra gjorde det inte. Så många fler kommer inte att göra det.

Aleph 2003

Laughing Boy's Shadow (alt. titel Outcasts)

Översättning: Eugen Kristensson

219 sidor

Första meningen: Mina händer är mitt fördärv.



Kathleen G. Nadeau: Flickor med AD/HD

Det är en sådan där bok jag egentligen vill köpa på mig hundra exemplar av och dela ut som visitkort. Den är inte högaktuell för mig längre då den framför allt handlar om att kunna hjälpa och upptäcka flickor med ADHD/ADD under skoltiden, men grundproblematiken är inget övergående och det ger en ökad insikt om de bakomliggande orsakerna till ens tillsynes märkliga ageranden som ofrånkomligt lyser igenom emellanåt. Boken har några år på nacken, men det är pinsamt lite som har hänt sedan den skrevs vad det gäller att identifiera denna undergrupp.


Framför allt är boken till för att få lärare och föräldrar att kunna identifiera problemen hos flickorna så tidigt som möjligt och ger vägledning om hur man sen kan underlätta för och hjälpa dem. Utan hjälp är risken stor att skolåren är bortkastade och riskerna för kompatibla störningar som depression och panikångest ökar desto längre tid som går. Där finns en kapiteluppdelning för förskolan, låg- och mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet som vart och ett avslutas med ett självuppskattningstest för att få en bild av om en utredning är aktuell att börja tänka på.


De tre indelningar som förs fram, i enlighet med DSM-IV, är Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet med huvudsaklig hyperaktivitet/impulsivitet, huvudsakligen bristande uppmärksamhet, och kombinationen av de båda. Kanske med lite extra betoning på de med bristande uppmärksamhet, då detta är gruppen som inte märks och riskerar att gå odiagnostiserade. Mina egna erfarenheter säger att problemet med att få rätt hjälp främst består av okunskap om att undergruppen ens finns och även om man upptäcker att där finns problem så vet man inte vad som orsakar dem. Samtidigt som de enskilda symtomen var för sig för den här gruppen inte är särskilt iögonfallande, och de stör ingen. Taget vart och ett för sig så är egenheterna ofta inte sådär jättekonstiga, samtidigt som flickorna ofta håller inne med sina svårigheter och gör allt för att kamouflera dem.


Där finns flera tips på hur man kan lägga upp en behandlingsplan tillsammans med lärare, föräldrar och resursteam och vad en sådan kan innehålla. På hur man kan strukturera upp vardagen och förbereder för lekstunder så de blir mindre krävande. En snabbgenomgång av vilken avlastning som kan fås av medicinering, effekt och risker.


Boken är Amerikansk. Det jag kan sakna när man talar om insatser, stöd och olika anpassningar är rent konkret vilken hjälp som går att få. Vilka instanser som finns att vända sig till, vad de gör och hur man kommer i kontakt med dem. Hur en utredning går till. Vilka rättigheter man har såväl som vilka organisationer och föreningar som finns (här i Sverige alltså). DSM-IV kriterierna för en diagnos vore förstås med intressant att ha haft med, även om flickorna avviker från standardmallen.


Som förälder, eller barn, finns det nog ingen enskild bok som man kan “nöja” sig med efter en fastställd diagnos utan man får läsa flera olika som tar upp olika perspektiv och angreppssätt. Boken ger en ganska ytlig och övergripande guidning om livet med ADHD, men är väldigt träffsäker och kan vara en bra utgångspunkt. För att få en insikt om hur symtomen yttrar sig och för att bli mer uppmärksam på dem (bokens huvudsyfte) tror jag dock boken kan vara jättebra, inte minst om man är själv är orolig eller tveksam. Den borde vara obligatorisk läsning för lärare och är väldigt lättläst.

Studentlitteratur 2002

Understanding girls with AD/HD 1999

260 sidor




Haruki Murakami: Hard-boiled Wonderland and the End of the World

"You are fearful of losing your mind, as I feared myself. Let me say, however, that to relinquish yourself carries no shame. Lay down your mind and peace will come. A peace deeper than anything you have known."


Två världar växelverkar parallellt med varandra. I den ena, Hard-boiled Wonderland, finns ett jag som jobbar med informationskryptering åt “systemet” och som har fått i uppdrag att skydda forskningsresultaten från en professor som lärt sig hur man läser av skallar. Lite som myten om att man kan höra röster som bränts in i gamla lerkärl föreställer jag mig; han har kommit på ett sätt att komma åt en persons medvetande och informationen som lagras där ifrån dennes kranium.

Medan den andra staden
,The End of the World, för tankarna till en inre och avskärmad värld skapad av någon som ligger i koma eller är djupt deprimerad. Boken är något av en studie av “the black box” som formar oss och styr vårat beteende. Var våra säregenskaper kommer ifrån, och upprätthållandet av det innersta och oåtkomliga jaget i vårat undermedvetna. Biblioteket återkommer som motiv (eller föregås, hur det nu blir) som en minnesbank över vårt förflutna som format oss, övergången mellan vårt undermedvetna och medvetna jag...för självstudier.

Boken är mycket dystrare och tätare än något annat jag läst av Murakami och spelar i en helt annan liga. Betydligt mer introvert och hopplös, mer av en neuropsykologisk surrealism än den magiska realism jag vant mig vid i tidigare böcker, mer labyrintisk. Temat känns igen men tar här ett nytt perspektiv som materialiseras inifrån istället för genom externa upplevelser. Det finns heller ingen verklighet i den form vi är vana vid att stödja sig emot; det moderna Tokyo är med om en total genrekollision. Det är första boken av hans jag läser på engelska, vilket förstås spelar in, men hade det inte varit för vissa omisskännliga detaljer hade jag lätt kunnat mista boken för någon annan författares.

Vintage 2003

世界の終りとハードボイルド・ワンダーランド (1985)

400sidor

Första meningen: The elevator continued its impossibly slow ascent.