Ångesten

Hur hon än bar sig åt var där fortfarande
fler böcker utanför väskan än i.

kg johansson: feedback

Boken skiljer sig från de två jag läst tidigare och är mer karaktärsdriven, med fler trådar och parallella händelseförlopp att följa. Även om den inte är lika teoretisk som de tidigare så är den biten knappast bortglömd; mer innästlad och styckevis. Ett framtidsscenario där teknologin är nertonad i bakgrunden, eller rättare sagt så handlar boken om ett ämne som tar plats.


Som Feuerzeug skrev så får man Gibson vibbar emellanåt, vilket alltid är någonting bra och som även Frukost i skymningen gav. Intressantaste nytillskotten är utveckling av AI:s som skett, som är i stånd att studera och läsa av människors reaktioner och humör och förutse hur de kommer att agera. Där finns bijouteri i form av singelsmycken och dylikt som registrerar puls och adrenalinnivåer, som signaleras utanpå kroppen genom att smyckena ändrar färg. Japans inflytande har ökat vilket märks inte minst i den nya jargongen bland ungdomsgängen. Den sämre samhällsutvecklingen (inte för att den andra var särskilt bra); grupperingarna och främlingsfientligheten som fortsatt öka.


Där är i huvudsak två gäng, ett med blivande hifuheddos och ett med raber, svennar och nysvenskar, som stöter på varandra allt för ofta på gatorna; inte de värsta bråkmakarna i staden men i övergångsfasen. En brygga börjar konstrueras när gränsöverskridarna Malin och Samir blir ett par som får försöka övertala de andra att lägga undan hatet och fördomarna. Samtidigt har sångaren i det populära Retro-bandet Feedback gått under jorden och i horisonten finns en stundande samförståndsgala.


Det gjordes en liknelse i boken med en skenande oljelastbil i brant nedförsbacke, som kan appliceras på händelseförloppet. Ungdomarna är spelpjäser som hetsas emot varandra av krafter de är omedvetna om. Flera trådar stegrar handlingen och vävs in i varandra med en ofrånkomlig kollision då stämningen slår över till att bli mer hotfull och hetsig, speciellt när den nya syntetiska innedrogen Lime börjar cirkulera.


Det blir lätt lite väl mycket och övertydligt när händelserna ska förklaras, klichéerna för uttalade, men man glömmer dem kvickt när man fortsätter läsa. Framförallt fastnar jag för hur man riktigt känner av stämningen, de lugna stunderna som byts ut mot okontrollerat kaos som bara kan gå åt ett håll. Och i feedback-tråden finns massor att tänka på, kedjeeffekten och efterekona våra handlingar får, hur våra beteenden möter varandra och får gensvar.


Wela 2011
419 sidor

Första meningen: Lugna dig nu, tänkte hon.

Boktradition 2011-06-12


Wela var snälla och uppmärksammade mig på att KG Johansson kommit ut med en ny bok precis, som jag även fick hemskickad. Det blev inget långvarigt lidande från senaste utläsningen m.a.o., och där är heller inga besvikelser så här långt utan riktigt bra. Förstås. Topp! Borde vara utläst inom kort

(Den är ruskig!)

Rikki Ducornet: Fläcken

Det är sent 1800-tal i frankrike, där inget händer på slump utan allt är ett budskap från gud eller djävulen. Charlotte har fötts med ett harliknande födelsemärke på kinden. Ett arv efter sin mors syndelser (hennes faster). Ondska förseglas bäst med sädesvätska (exorcisten). Jag är hemsökt av en tarvlig längtan med... vällustiga avsikter! (abbedissan). Efter att på impuls ha svalt glas blir Charlotte till slut sänd till ett, något depraverat, nunnekloster för att bli fri från ondskan hon bär på.


Och sedan gick alla till sängs – knöliga hålor som var tillstängda på tre sidor och hade ett draperi vid fotändan, grogrunder för kronisk sömnlöshet och mardrömmar om kvävning, men ändå bevisat skyddade från friare, tjuvar, vampyrer och voyeurer. Sedan släcktes alla lampor, utom en, för syster Purissima lät sin vara tänd medan hon klädde av sig bakom sängdraperiet.


Alldeles för farsartat vilket försätter handlingen i en märklig obalans, tills den är nära på tillintetgjord. I mitten av boken känns handlingen mest som en fasad, den kommer och går lite som den vill, vilket gör den svår att förhålla sig till under läsningens gång. Historien finns där men de burleska inslagen är för fåniga. Som ett satiriskt menageri med religiösa fanatiker gör sig boken fortfarande väldigt bra.


Sphinx 2007

The Stain 1984

Översättning: Kristoffer Noheden

235 sidor


Första meningen: Kristus hänger ovanför hennes huvud.


Boktradition 2011-06-08

Den här rutten var späckad med inte mindre än sex sevärdheter som jag tänkte visa Carolina och förklara med hjälp av mina kompetenta kommentarer. Mera i detalj handlade det om
   a) en av elverkets transformatorstationer, som låg nästan vid vägkanten, ur vilken det ständigt hördes ett surrande ljud och på vars dörr det hängde en gul skylt med en röd blixt och texten: ”Varning högspänning – livsfara!”
  b) en samling på sju hallonbuskar med mogna bär
  c) en rådjurskrubba – för tillfället utan hö, men i gengäld försedd med en stor slicksten i salt
  d) ett träd, om vilket det sades att en gammal nazist hade hängt sig i det efter kriget
  e) en myrstack som var nästan en meter hög och en och en halv meter i diameter, och slutligen, som rundturens slut- och höjdpunkt
  f) en underbar gammal bok, som jag tänkte klättra upp i tillsammans med Carolina för att från en kraftig grenklyka på tio meters höjd avnjuta en oförglömlig utsikt över sjön, luta mig mot henne och andas henne i nacken.

ur Berättelsen om herr Sommer av Patrick Süskind

Orson Scott Card: Enders Spel

Detta är andra boken jag läser i Ciccis nostalgiutmaning (som det fortfarande finns tid att ansluta sig till för er som vill). Det råder numer världsfred på jorden då länderna har enats mot det utomjordiska hotet som giftingarna (eller buggers som de heter på engelska, det är alltså ännu ett insektskrig) innebär. Ender är ett genibarn som har framavlats för att bli deras övermäktige och den som räddar mänskligheten. Numer får man inte skaffa fler än två barn och föräldrarna har redan två misslyckanden bakom sig; ena sonen blev en ondsint psykopat och dottern alldeles för ömsint, tre är en skam oavsett om det är på militärens order eller ej. Ender är mellantinget rymdflottan hoppats på men behöver bearbetas innan han kan bli befälsmaterial. Bästa sättet, resonerar man, är att frånta honom allt han har, vända alla emot honom och se till att han är fullt medveten om att det inte finns någon han kan söka hjälp hos utan är tvungen att klara sig själv. Som sex år skickas han ut till flottans stridsskola för blivande barnsoldater.


Medan de uppföljande böckerna är väldigt teoretiska och med djupa etiska ställningstaganden (nu var det iofs väldigt länge sedan jag läste dem med och jag har inte läst alla), så är denna mer fokuserad och begränsad till tiden på rymdstationen, och handlar mycket om ledarskap och gruppmentalitet. Ender behöver hela tiden komma upp med nya strategier för att ta sig runt de hinder och faror lärarna lägger ut för honom, studera och kunna förutse sin omgivning bland spelregler som ändras varje gång han löst dem.


Jag tror det var i sjunde klass jag läste denna sist, efter att precis tagit mig ur sex års helvete och börjat på en ny skola bland helt nya skolkamrater. Nu när jag inte längre identifierar mig med den som jag gjorde då känns den långdragen. Försöker jag erinra mig de uppföljande böckerna så tror jag även de i själva verket var rätt dryga; även om jag minns historierna, liksom denna, som genialiska och väldigt tänkvärda så faller det i att framställningen i sig är repetitiv och emellanåt övertydlig, diskussionerna går i cirklar. Framförallt har konkurrensen hårdnat efterhand som jag hunnit läsa fler böcker och fått fler upplevelser att jämföra med. Det är en bra bok, men Scott Card tappar tillsvidare sin plats bland mina favoriter. Slutet på boken är nog det jag minns klarast av alla slut jag läst.


Bra böcker 1991

Ender's Game 1985

Översättning: Börje Crona

299 sidor


Första meningarna: "Jag har sett genom hans ögon, jag har lyssnat genom hans öron, och jag försäkrar att det är han. Eller åtminstone så nära vi kan komma."


KG Johansson: Frukost i skymningen

Jag känner viss sorg över att ha läst ut den här med. Nog för att Johansson har skrivit fler böcker, och jag brukar inte ha några problem med ungdomsböcker men jag vet inte om jag vågar läsa dem, av rädsla att bli besviken.


Som i Googolplex har vi här ännu en science fiction roman, men här mer av en cyberpunk dystopi. Året är 2068. Varje samhällsmedborgare är förpliktigat ansluten till nätet, vilket erbjuder ett VR-lager ovanpå verkligheten; putsar till skavankerna och sänder ut direktanpassad reklam, sköter bevakning via gps-navigering och ständig uppkoppling. Samhällets utstötta, de som gått under jorden och slängt sin nätutrustning ses som utraderade zombies.


En nerbruten försäkringsagent som för tankarna till Deckard i Blade Runner, Frank Dripple, blir skickad till Luleå för att utreda en anmälan från Selena Rashi, vars hus just har brunnit ner och som utan ersättning skulle bli fullkomligt utelämnad...


Jäklarns vad jag tycker om texturen i bokens komprimerade meningar, och kan medge att jag trivs väldigt bra bland både handling och tankegångar och bara mysryser boken igenom. Schakt som de mellan Zombisarna och nätfolket krokar sig verkligen fast på mig, lite som när man hinner i fatt ett kli som krupit igenom hela kroppen på en.


Jakobsons Vännerna jag läste för ett tag sedan intar emellanåt ett liknande perspektiv mot utvecklingen som internet och övervakningen för oss emot. Våra livsprioriteringar, där livet passerar framför datorn eller tvskärmen och folk inte kan skilja på skådespelare och riktiga människor, eller orkar bemöda sig med att tänka för sig själva, är väl minst sagt ur kurs redan nu och även vår andlighet har blivit något av en konsumtionsvara. Bland mina tankegångar i det här hörnet brukar jag också återkomma till Thomas Popco om masskonsumtion och marknadsteori.

Wela 2009

176 sidor


Första meningen: Slutet av Augusti.