Michal Ajvaz: En annan stad

Michal Ajvaz En annan stad är fantastiskt bra bok som öppnar upp en helt ny värld. Den andra staden lever i periferin, i vår stads outnyttjade tomrum. I övergivna byggnader, skyddsutrymmen, i gränderna… men även under soffan, bland sladdarna i teven, mellan böckerna i bokhyllan går det vägar igenom våran lägenhet och förbinder den med husen runt omkring. En tanke som slår rot är den att vi känner oss så instängda just för att vi inte vågar avvika från de upptrampade stigarna, egentligen finns det så mycket mer rymd runt omkring oss än vi är medvetna om, men som vi inte längre ser.


Boken öppnar upp för Urban Exploring så det riktigt spritter i benen, men ännu mer blir jag sugen på att trassla in mig, bygga labyrinter och irrvägar; enmanna-lekar utanför folks blickfång. Den får mig att ta omvägar och kringelikrokvägar som bara för mig längre bort, utforska återvändsgränderna och blicka lidelsefullt på alla dolda bakgårdar och hustak jag inte kommer åt. Arkitekturen på husen i den här staden har alltid gett mig hissnande svindel och magpirr, men jag brukar annars inte röra mig så långt utanför närmsta villaområdena.

Som alla andra hade jag många gånger i livet passerat halvöppna dörrar som ledde någon annanstans, i kalla hallar i främmande hus, på bakgårdar, i utkanterna av städer. Gränsen för vår värld är inte långt borta, den sträcker sig inte längs horisonten eller ner i djupen utan den glimmar blekt i vår omedelbara närhet, i halvmörkret i vår trånga tillvaros utkanter; i ögonvrån skymtar vi hela tiden en annan värld utan att vara medvetna om det. Vi går ständigt längs en strand och i utkanten av en skog.

De hemsökta gatorna i boken berättar Prags historia, staden och handlingen smälter ihop till ett och blir till en levande organism. Orden återges här som något som begränsar verkligheten och sätter upp de murar som gör att vi slutat se vad som finns omkring oss, medan böckerna från den andra staden är skrivna på ett språk som andas och omformar sig. Boken låter tingen få existera i sig själva, och visar upp det vi för länge sedan förkastat som betydelselöst och utan funktion.


aspekt 2010
Druhé město 1993
Illustrationer: Pavel Čech
Översättning: Tora Hedin
198 sidor

Första meningen: I antikvariatet på Karlovagatan strövade jag längs raderna med bokryggar och såg då och då ut genom skyltfönstret: det hade börjat snöa ymnigt.

Boktradition 2011-05-27

Det enda som kan vara sant och meningsfullt för oss är det som är sammanhängande i denna värld av galenskap. Bry er inte om märkliga böcker som får er att tänka på gränsen för vår värld, för de kan inte föra er ut ur den, utan bara börja fräta sönder dess struktur inifrån. Gränsen till vår värld är ett streck som bara har en sida. Det finns inte och kan inte finnas någon väg ut härifrån.

ur En annan stad av Michal Ajvaz

Joyce Carol Oates: Djur

The next day a third woman arrived. She had a hoarse voice that was not hers but belonged to a different, older woman. She was possessed by this stranger’s voice and suffered from it as if from an illness. It was as if she was unable to assemble the words she wished to speak, and therefore spoke quite poorly. No wonder: when there’s always another voice interrupting, you immediately forget how you wanted to end your sentence. When the woman sat down in front of Z and closed her eyes, Z looked at her until her expression melted. Everything was strangely still. Then she took off an invisible garment and threw it on my body. An hour later the women had a high, clear voice that instantly aroused my pity.

What a lovely stone, she said to Z as she was leaving, meaning me. For years I had dreamt of becoming a stone.


Ur Yoko Tawadas The Guest i samlingen Where Europe Begins. Via en annons hon lagt ut efter en bok hon letade efter kom hon I kontakt med Z, en främmande man som sen betalar henne för att ligga i ett hörn på golvet och låtsas vara en sten under hans terapisessioner, en sten som de kvinnliga kunderna avslutningsvis kastar av sina projicerade bördor på.


Det får mig att tänka på Murakamis Fågeln som vrider upp världen där Okada blir anställd åt ett företag för att sitta still, med ögonbindel, medan kunderna kommer och slickar på märket han har på kinden. Och om ihåliga människor som dehumaniseras, bjuder ut sig som kärl som andra finner det naturligt att kasta sina sopor i för att nå egen självförverkelse.


"We are beasts and this is our consolation."

Djur är första boken som jag läser av Oates. Den är på sina 159 sidor en tunn sådan och handlingen är ett kort utskuret minne ur Gillians förflutna, begränsat till tiden på Catamount flickcollege hösten 1975 tills första månaden in i januari 1976. Andre Harrow är professorn alla tjejer kärar ner sig i och vill komma nära, en chans de får då hans hustru Dorca som är skulptris tar sig an utvalda flickor som praktikanter och bjuder in till sitt hem.


Det är en påtagligt psykologisk skildring. Om det någonsin fanns vampyrer så finns de här, läraren ber flickorna att ocensurerat dra fram sina djupaste hemligheter, samtidigt som tjejerna sliter efter att få bekräftelse och en trygg famn att söka skydd i. Finns det som uttryck att "resa sig ur elden"?


Maktspelet är väldigt påtagligt och fängslande, riktigt fattar grepp om och drar in en i boken från första sidan. Precis som med Utsökta lik är det här något jag underkastar mig i rätt omedelbart med jag läser och som får min kontrollmani att släppa efter. Jag är glad för att jag har så många av Oates böcker framför mig och ser verkligen framemot att bekanta mig med dem.


Bonnier pocket 2007

Beasts 2002

Översättning: Kerstin Gustafsson

159 sidor


Första meningen: I Oceanienflygeln på Louvren fick jag syn på den: totempålen.


The Secret of Kells

Min senaste Wonder-upplevelse inom filmvärlden inger samma stilistiska känsla som jag får av PS-spelet Okami och dess penseldrag, den platta artistiken såväl som den underliggande bakgrundsmusiken med sitt fantastiska djup, och alla dess lager och skarvar!. Här är det de keltiska mönsterna som är invända i scenografin tillsammans med andra dekorationer av linjer och symboler, vilka är fullkomligt integrerade med den minimalistiska handlingen och allt blir till ett kraftfullt och levande konstverk.. eller likt en bokillustration i rörelse.



Brendan måste skriva klart The Book of Kells, ett medeltida manuskript med de fyra evangelierna från det Nya Testamentet; boken som ska skingra mörkret och leda dem till upplysning. Under tiden är vikingarna på intåg att attackera klostret, hans farbror Cellach lägger de sista krafterna på att bygga upp en ointaglig mur runt klostret och har förbjudit honom att gå utanför staden. För att bli mäster- illuminatör måste Brendan dock först hitta den försvunna kristallen "the eye of Colum-Cille".



Lars Jakobson: Vännerna

Vännerna är en svår roman att återge. Den är oerhört informationstät och jag har svårt att fånga in alla trådar till en helhet. Hursomhelst tror jag handlingen här kan ses som underordnad, men för det inte betydelselös. Men framförallt så är det en väldigt intressant bok, närmare en essäroman, som tar upp mycket som mina egna tankebanor ofta fastnar i; såsom frågan om kollektiv skuld och det ständiga ”jag”-befästandet hos oss individer, tillsammans med diverse andra beteenden. Boken erbjöd mig många nya vinklar och funderingar. Jag har svårt att ge ett omdöme kring huruvida jag tyckte om den eller ej, men jag fann den väldigt läsvärd och jag har haft den fullkomligt inetsad i huvudet under läsningen. 

Entreprenören Janis Rokka klamrar hårt fast vid sitt förflutna och sin identitet, till den grad att han börja spela in och dokumentera sitt liv och sin omgivning för att kunna återskapa sig själv. Han har låtit resa ett Citadell i Kymlinge, ett högteknologiskt imperium som avbildar Per Albin Hanssons huvud. Citadellet övervakar invånarna samtidigt som det är en datacentral för Rokkas insamlade information, som upprätthåller hans person i en form av överfört medvetande (Rokka i person är avliden). Vilket utgör handlingens nodpunkt. Inledningsvis talar boken om konsumtionssamhället, rädslan för döden, tekniken som en förlängning att kompensera våra begränsningar med.. ett uppbyggt samhälle som domineras av solipsistiskt tänkande och vilket, allt sammantaget, resulterat i segregation och övergivna åldringar, Vänner™ som holografiska projektioner.. &c.

I bokens kärna hitta vi en diskussion om humanism, det mänskliga, som möter det materiella och mekaniska. Handlingen äger rum i en alternativ nutid, där samhället har utvecklats i samma riktning men med en förskjutning. Världen här är högteknologiskare och kontrollsamhällets rötter djupare, en extremare version av vår tid, eller kanske vart vi är på väg. Frågan om mänsklighetens essens ställs mot teorier om AI:ns vara eller icke vara. Tekniken är ju skapade av oss människor, gör det den mänsklig?..är vi det? Ett problem jag har med boken är just att frågorna och reflektionerna ersätter varandra innan jag själv är klar med dem, och det kräver ansträngning att försöka hålla fast alla bitar i huvudet och inte låta dem slinka undan medan boken byter spår. Kände mig rätt vilsekommen emellanåt, men den är mångbottnad och jag är positivt inställd till böcker som spelar på ett större utrymme än avståndet mellan pärmarna.


Bonnier 2010
512 sidor
Första meningen: GENOM PER ALBINS kupolformade skalle gick en gång besökarna, lika många som den store mannens tankar.

Boktradition 2011-05-09

Vi var de första som bodde i huset. Bokhyllan, rummets möbler i övrigt, ingenting hade funnits på plats tidigare, ingen arkitekt hade förutsett dem eller deras placering. De där prydnadsföremålen hade aldrig tidigare stått tillsammans. Somt var Elisabeths, annat hade vi fått vid lysningen och bröllopet, två ljusstakar hade vi fått av min mor. Hon hade köpt dem därför att sådana hade funnits i hennes föräldrahem, som hon mindes dem. Men likväl, när jag nu såg på deras slumpmässiga möte, så visste jag precis hur jag ville att de skulle stå. Det handlade inte om ljus och proportioner. Inte om att den ena raden objektivt sett skulle vara bättre eller vackrare än den andra. Nej, men min rad var för mig mera tilltalande. Varför? Det var det som var gåtan som oroade mig. Att jag överhuvudtaget hade en åsikt om hur jag ville att en rad av prydnadsföremål skulle se ut.

ur Lars Jakobsons Vännerna

I Drottning Loanas mystiska eld  samlar antikvariatshandlaren Bodoni på litterära textstycken som beskriver Dimma. Jag tänker ofta på att jag vill börja göra samma sak, och då skulle det röra sig om citat om organisering och samlande. Oftast faller det på att jag inte vill avbryta min läsning för att göra anteckningar och sedan hittar jag inte till styckena igen utan glömmer bort dem, men nu kanske...

When a bird flies between two cherry trees, one with thousands of cherries and the other with just a few, does the birds know to go to the one with lots of cherries? How about a ladybug walking down a branch and coming to a fork, one side with lots of aphids in view and one with just one aphid? Does it know which way to go?
     I don't know the answer, but it seems there must be some mechanism that tells the bird to go where there are more cherries. How does the mechanism work? Does the bird know how to count? Certainly not! There is not enough room in that little cranium for numbers. Perhaps, to the bird, it just feels better.

Tankar om samlande från Women from another planet?

Jacek Yerka, Harlan Ellison: Mind fields

Jacek Yerka är en polsk surrealismkonstnär. Hans målning Bible dam har cirkulerat en del bland bloggarna (finns dock inte med just i den här boken). Bilderna skapar verkligen en magisk känsla av under och jag är förälskad i hans sammansmältningar av inne- och utomhusmiljöer med alla kringströdda föremål i, som malplacerade fossiler och efterlämningar från en förgången värld .

 Mind fields innehåller 34 målningar och var från början menad som en ren artbook, Harlan Ellison skulle ha skrivit förordet men kunde inte riktigt nöja sig där. Så istället får vi något som påminner om Shaun Tans Tales from outer suburbia; en samling kortare berättelser till fantastiska bilder. Skillnaden är väl att text och bild inte går ihop på samma självklara sätt som när en författare gör sina egna illustrationer, och här har texten lagts till i efterhand.

Efter att läst texten, studerat bilden, läst texten, studerat bilden så tänker man nu mest ”Va?” Det blir helknäppt men det är samtidigt kul att få de där tolkningarna till och bilderna får ett nytt liv. Att texterna oftast känns skavande fel gör att man fortfarande kan ha bilden för sig själv efteråt utan att ha fått sin egen inläsning berövad.  Yerka själv är tyst i boken så det är svårt att säg hur pass förankrade Ellisons tolkningar egentligen är. Boken har formatet av en artbook, de stora sidorna ger en kompakt och svårläst text som även är rätt svårförståelig; på gott och ont, det gör att även texten är värd att återkomma till.


The Silence
This is the cathedral in which your cowardice has been enshrined. The silence at the pulpit is the silence we heard when you did not answer cries for help. In the eaves of this holy place are the festooned remnants of the friends you did not come to assist. In the darkened rooms up rotting staircases are the tattered faces of lovers you betrayed. Here your mother, there your father: both gone now, and neither with any degree of calm or joy. Here is the sanctuary of your lost chances. There is no pastor, no choir, no stewards, no supplicants. It is a congregation of one. You will worship here all the remaining days of your life; and at night your spirit will kneel on broken glass in the pews.

Alla (?) Yerkas lysande bilder finns på hemsidan www.yerkaland.com/


Morpheus 2006 (1994)
71 sidor

Joe Hill: Horn


När båda ger sig ut för att bestraffar syndarna, vad blir egentligen skillnaden mellan Gud och Djävulen?

Ig vaknar upp med baksmälla och minnesluckor från kvällen innan. Till sin fasa upptäckter han att det har växt ut horn på huvudet, en hallucination? Vad var det egentligen som hände kvällen innan? Ett år tidigare blev hans flickvän Merrin mördad och våldtagen ute i skogen. Ig fick skulden men gick fri då bevismaterialen (eller snarare motbevisen som skulle yrka på hans oskuld) brann upp.

Handlingen är något av en The Crow historia. Nu upptäcker han att hornen har ett märkligt inflytande på omgivningen, och får de som han träffar att släppa sina hämningar och berätta för honom just vad det är som de vill göra. Det blir en fullkomlig mardröm då det visar sig att alla fortfarande fördömer honom för mordet, och helst av allt vill de se honom död; så även hans familj och tidigare vänner. Han får även reda på deras mörkaste hemligheter och sakta men säkert går det upp för honom vad det egentligen var som hände Merrin och vem som bär skulden.
Ig är monstret i boken, en återspeglig av hur omgivningen ser honom, och hans mänsklighet har väl börjat nå upplösningstillstånd kan man säg. Hur mycket han än försökt så har han aldrig varit någon stjärngosse direkt, och nu faller han offer för det hyckleri som de gudfruktiga runtomkring försöker hemlighålla. Det är en mörk och grym bok, men skenheligheten är mest skrämmande. Bitvis känns den väldigt betungande att läsa, men i andra stunden kan man inte låta bli att flina åt de skrattretande scenerna som målas upp framför en (författaren har liksom fattat hur fånigt det är att ha en huvudperson som ränner runt med horn på huvudet).

Första delen av boken fångade mig inte helt då det kändes lite som att läsa vilken annan bok som helst, men jag blev bara mer och mer förtjust i den allteftersom. Vi får se karaktärernas barndom och tränga in i deras medvetande, och förses med detaljer som återkommer efterhand som helheten av de sammanlagda händelserna vecklar ut sig. Handlingen vrider och krumbuktar sig, skiftar i tid och upprepas i nya perspektiv. The villain i boken ger en rysningen, men tillåts även om vi får se bitar även ur hans liv ha kvar det där olösliga över sig, utan att det dras in en massa övertydliga omständigheter och förklaringar på hans utveckling och agerande.

Norstedts 2011
Horns (2010)
Översättning: Gabriel Setterborg
436 sidor
Första meningen: På kvällen söp Ignatius Martin Perrish och gjorde hemska saker.

Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln

Cirkeln får mig framförallt att tänka på Disneys mangaserie W.I.T.C.H . med sina fem elementarhäxor, var och en från sin egna nisch i skolhierarkin; där vardagsproblematiken kompliceras med de utvalda tjejernas nya krafter och förmågor. Samtidigt som de träder in i en tidigare saknad gemenskap på en skola med allierade hjälpare, såväl som motståndare som vill likvidera dem.


Protagonisterna i Cirkeln är de flesta nerbrutna och utstötta karaktärer, bosatta i Engelfors där de går första ring på gymnasiet. Tjejerna är utvalda och jagas av onda krafter; boken börjar med en elev som hittas död på en av skolans toaletter, det är innan de har blivit samlade och deras magiska krafter har just börjat visa sig. Tonåringarna slås senare ihop till en enad front mot ensamheten och tilltrasslade relationer, och mot angripande demoner.


Vad jag kan sakna i boken är flickornas individualitet. Efter att ha läst ut boken är det enda jag minns att Ida är hästtjej och att Linnéa lyssnar på Dir En Grey, i övrigt vet jag inte alls vad flickorna tycker om och inte tycker om och vad de hade för intressen, medan deras socialt påtvingade epitet och rolltilldelning befäst flera gånger (man märker dock en tydlig förändring efterhand som tjejerna utvecklas och får starkare självförtroende, och de inpräntade rollerna börjar blekna bort). När jag läser får jag annars samma behagliga myskänsla som jag fick utav att läsa Turtschaninoffs Underfors, men där hade karaktärerna lite mer gnista i sig och nu saknar jag att få lära känna flickorna på riktigt. Desto mer gillar jag deras familjer, den där känslan av att komma hem till sina kompisars föräldrar och upptäcka hur annorlunda allting är är något jag minns.


Boken gick otroligt fort att läsa. Jag tycker verkligen om den och kontrasterna mellan vardagsproblematik och demonfightande, och alla nördiga kopplingar till tv-serierna från skoltiden det för med sig. Samtidigt som den här första volymen känns mycket som en inledning och presentation över de utvalda vilket gör mig otålig på att få vara med när handlingen drar igång på riktigt.

Rabén&Sjögren 2011

Del 1 av 3, fortsätter med Eld 2012, Nyckeln 2013

516 sidor

Första meningen: Hon väntar på ett svar men Elias vet inte vad han ska säga.