Aengeln Englund: Gainea

My God, Why have you forsaken me..


Utifrån en dröm och längtan efter liv skapar Un sig själv och världen, Gainea. I sin dröm fick hon en klar bild över det paradis hon ville skapa, men inga tecken på hur hon skulle gå till väga. För att nå sitt mål skapar hon sju furim som ska hjälpa henne leda de kommande människorna och lära dem leva efter drömmen.


Allt liv skapas utifrån Un själv; hon återfår energin hon skapat dem med när de dör, tillsammans med livserfarenheterna de hunnit samla på sig. Utifrån denna urenergi, eller imatan som den kallas , utstrålas också magi över världen som människorna sedan lär sig dra nytta av. Skapelsen utvecklas väl inte helt enligt planerna. Som exempel skapades ett hundratal troll för att befolka de norra och kyligare delarna av landet, men vilka i brist på föda snart sökte sig söderut mot städerna.Folkets lidande blir ett ofrånkomligt faktum.


Boken är Englunds debutroman och utgiven på det egna förlaget Aengeln. Det är ännu en existentiell idéroman jag läser och en bra sådan, som närmar sig esoterismen får man väl säg i blandningen av magi och kristendom i en utopisk strävan, med tro på livet som en universalsjäl. Jag tycker högfantasy är rätt tråkigt, så onekligen fanns det partier jag gillade bättre än andra. Som de när villkoren för världen sätts upp, speciellt glad blev jag av att få återkomma till ursprungspunkten och den fördjupade förståelse som ges längre fram. Så början och slutet.. drömmen och mysteriet bakom fastnade jag i, men kanske inte så mycket vandringen däremellan; hade gärna blivit undanmanövrerad från de mer klassiska elementen. Hursomhelst hoppas jag på att fortsättningen blir av, och inte låter vänta för länge på sig.

Aengeln 2011

Serie: Gainea (del 1)

282 sidor

Första meningen: Mörkret bredde ut sig över Tomheten.


Robert Louis Stevenson: Treasure Island

Det här är förstås boken som gäller om man är på jakt efter läsning med piratetude, och man lär sig alla ord man behöver inför 19 september.


Inledningsvis slog den luften ur mig, så där som en riktigt bra bok gör efter att man låtit den vänta på tok för länge och väl börjar på den (med 20 års höga förväntningar på sig or so). Denna är just sådär fantastiskt bra, vilket nog är grunden till att jag kände mig rätt kräsen efter att Hawkins och resten av besättningen ombord på skeppet Hispaniola väl nått fram till skattkammarön, och större delen av boken förvandlades till en högmodig pojkfantasi.


Inte ens när Hawkins paddlar runt i havet under 40 sidor blir det uttalat tråkigt; men boken lever på sina detaljerade beskrivningar och nersupna pirater, medan vatten mest är vatten och även om det tar emot att medge så blir vissa delar av boken lite väl långdragna. Jag är heller inte så förtjust i att boken återges i efterhand och det här ramberättelse tjafset, för mig deggenerar det boken till enbart en skröna/berättelse och distanserar mig ifrån det som händer, det får allt att kännas så banalt på något vis.


Inledningsvis ter sig Hawkins mest som en skral springpojk som blir upplusad av de pirater som gästar föräldrarnas bar; sen går pappan bort och hans "poor old mother" tvingas sköta det skuldsatta värdshuset på egen hand. Piraterna är efter dem och pojken är fullkomligt maktlös... ett par månader senare räddar han en hel besättning (… om man bortser från de som dör förstås) och överlistar den ökände Long John Silver och hans män på ren skär tur.


Jag menar inte att ta ifrån pojken den där friheten, men det blir inget kul när han tar över. Det förvånar mig hur ojämn boken är; med tillfälligt dryga och dåligt underbyggda utflykter där jag helt enkelt inte hänger med på vad författaren håller på med. Berättelsen hade varit så mycket bättre om den bara stramats upp och kortats ner några sidor, med mer spänning i konflikterna.

White's 2010 (1883)

256 sidor

Första meningen: Squire Trelawny, Dr. Livesey, and the rest of these gentlemen having asked me to write down the whole particulars about Treasure Island, from the beginning to the end, keeping nothing back but the bearings of the island, and that only because there is still treasure not yet lifted, I take up my pen in the year of grace 17--, and go back to the time when my father kept the "Admiral Benbow" inn, and the brown old seaman, with the sabre cut, first took up his lodging under our roof.


Per Hagman: Volt

Vendelas föräldrar omkommer i en flygolycka varefter hon får flytta hem till sina farföräldrar, men snart bor hon i egen lägenhet. När högstadietiden är slut flyttar hon till Stockholm, där hon lever på diverse restaurangjobb. Efter att hennes tafatta förhållande med svartrockaren Viktor (som strax därefter tar livet av sig) tagit slut träffar hon efter flytten popartisten Vincent.


Om än något glamorösare så är det här en skildring som verkligen drar upp känslan från högstadie -gymnasietiden. Den där otroliga tristessen; alla helgfester hemma hos någon klasskamrats- äldre brors- flickväns- kusins- kompis, och dagarna på innefiket. Dagar som fördrevs med ständigt nya bekantar man aldrig lärde sig ansiktet på… det var aldrig någon som ställde frågor utan man satt mest och kommenterade alla människor som gick förbi, eller lyssnade på musik, och allt var precis så här ytligt.


Just ytligheten är vad som utlöser handlingen. Vendela undertrycker sorgen från sina föräldrars död och hela händelsen känns snart olustigt malplacé och obekväm, det riktigt gnager på en genom läsningen att allting utvecklar sig helt fel och inte passar ihop. I Stockholm hänger hon ute med arbetskamraterna och inleder som nämnt ett nytt förhållande, men det är egentligen inga människor hon lär känna; en arbetskollega blir våldtagen och Vincents karriär går förstås i sank, men allt händer väldigt avskärmat ifrån Vendela och det är aldrig något hon involverar sig i.


Boken är klaustrofobiskt instängd och uppbyggd på fasader; ständigt återkommande till poserande och banala uttryck, äckliga människor och äckliga texturer. Det är aldrig någon i boken som klarar av att nå ut till någon annan; desperat vill man att den andre partnern ska fullfölja de egna påbörjade meningarna, fast de blir aldrig avslutade. Vendela lyckas aldrig ta sig ut. När hon flytt till Stockholm är hon återigen tillbaks där hon började, Vincent är en direkt återspegling av Viktor, samma gester och fraser som upprepas än en gång.


Måsarna skriker och kretsar fram och tillbaka över den tomma Kungsträdgården. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag förstår det inte. Det kan inte finnas något kvar att se eller äta och ändå cirklar de runt runt.


Jag trodde rätt länge att jag skulle tycka boken var aptråkig; det händer inget intressant och realism i bokform brukar jag ha svårt att påbörja, det lockar liksom inte…fast denna var grym och jag gillar verkligen skildringen och dess berättargrepp, känslorna i sättet den förmedlar sig på; vad som återreflekteras i meningarna och i karaktärerna. Vad som utelämnas i dem. Samtidigt är den fullkomligt genomsyrad av samtida referenser till The Cure, Sisters of Mercy, Bauhaus, m.fl., och boken känns väldigt hemma, och avlägsen, på samma gång.


Bonnier 1994

231 sidor


Första meningen: Jag vill se hjärtat slå och jag tar av mig min tröja och sätter mig upp i sängen med bar överkropp och försöker så koncentrerat jag kan att slappna av men jag fortsätter bara att darra och darra och jag tar tag om min ena skuldra i ett barnsligt försök att hålla mig själv still och jag andas in djupt och jag tar det allra hårdaste grepp jag kan om hela min överkropp; jag korsar armarna över mitt bröst och når med händerna över skulderbladen och låter fingrarna haka in under dem (som om skulderbladen var två stenar jag försökte bända isär), men även om min hjärtrusning är starkare än jag tror att den någonsin varit kan jag inte se hjärtat slå.


Haruki Murakami: 1Q84 Första boken

Jag har väl tidigare hintat åt att detta är min favorit så här långt bland Murakamis böcker, och än så länge är det ingenting som har ändrats på den punkten. Boken är inte riktigt utläst än, jag är inte så intresserad av slut (rätt ofta hoppar jag ärligt talat över dem helt) och skriver hellre om böckerna medan jag fortfarande är fast i dem, efter att ha läst ut dem vill jag ställa in dem i hyllan och gå på nästa; så jag vet inte hur övergången mellan böckerna ser ut här än.

Precis som man i Kafka på stranden kunde märka hur Murakami medvetet ruggat upp texten och försökt skapa friktion (vilket i det fallet kändes något för konstruerat för mig) så tycker jag mig här ana att boken anpassat sin ton efter Luftpuppan, ett verk som dyker upp i handlingen. 1Q84 genomsyras av tomhet och känns fullkomligt bottenlös och olöslig (ja, ihålig).

Ett återkommande tema i hans böcker har varit att verkligheten tycks dela upp sig i två parallella plan, och på ett liknande vis får jag ibland känslan av att hans böcker egentligen bara är en enda bok, och endast ger sken av att vara flera olika. I den yttersta handlingen återkommer här mannen som har en affär med en äldre gift kvinna och hänger med en yngre flicka om dagarna (som har fasta och välformade bröst..det råder en viss bröstfixering i boken). Parallellt följer vi en kvinna med fetish för tunnhåriga medelåldersmän.

Det inre inspirationsflödet från Fågeln som vrider upp världen ( visst utspelade sig även den 1984?) återfinns här i Tengo, som vill lyckas som författare men som mer eller mindre har kört fast. Efter att han har blivit ombedd att skriva om och förbättra verket Luftpuppan och kommit i kontakt med sjuttonåriga Fukaeri som ligger bakom berättelsen kommer han i rörelse igen.

Instängdheten och försöken att göra sig fri verkar så här långt vara vad historien kretsar runt, vilket förstås ger en passande titel. Aomame beskriver det som att man frigör sig från en bur bara för att senare sluta upp i en bur som är lite större. Hon arbetar som tränare och lönnmördare. Hennes värld tycks omärkligt ha växlat om och bytt spår till en alternativ verklighet och hon försöker reda ut när det hände. En äldre kvinna som tar hand om och erbjuder fristad åt kvinnor som råkat ut för hustrumisshandel anställer henne för olika uppdrag.

Tengos och Aomames liv löper parallellt, deras ödestrådar är sammanvävda men jag får känslan att de aldrig kommer att mötas. Ett slutet sällskap, eller sekt , kommer att förbinda de båda historierna. Liksom ”the little people” som till en början bara verkar vara karaktärer i Fukaeris berättelse. Boken är förstås även full med filosofiska och existentiella reflektioner och idéer, men det behöver jag väl knappt nämna?

Fast jag lämnar recensionen så här halvfärdig, och återkommer till mer specifika händelser när jag har läst om boken och fler har hunnit läsa den. Önskar då verkligen att jag slapp vänta ett helt år på den tredje och sista delen, så länge hoppas jag på att tvåan kommer att visa sig vara längre än vad den ser ut.
Norstedt 2011
Översättning: Vibeke Emond
451 sidor

Första meningen: I taxins bilradio sändes ett program med klassisk musik.

Amos Tutuola: Mitt liv i spökenas bush

På flykt från fiender som är på väg in mot stan tar vår sjuåriga protagonist skydd i bushen, ovetandes om att det är spökenas bush han träder in i och att det ska ta decennier innan han hittat tillbaks ut till jordbornas värld igen. Berättelsen är uppbyggd av Yorubafolkets mytologi och författarens fantasi. Enligt folktron finns där ett gott och ett ont himmelrike som själen färdas mot efter döden, medan de som dör i förtid förblir på jorden i form av spöken. Större delen av symbolspråket och bokens hänvisningar går förstås mig helt förbi när jag läser men det hindrar mig inte ifrån att tycka om den.


Berättelsen har en tydlig sagostruktur, i sitt sökande efter en väg ut stöter vår hjälte på olika hinder som han måste ta sig ur med list, och längs vägen får han olika förmågor som hjälper honom längre fram. Spökenas värld känns ofta som en inverterad verklighet, pojken blir döpt i eld och kokande vatten av en djävulspastor, med illgärningsmän som vittnen. Lite senare träffar han på vad som ter sig som ett skogsrå, och jagar efter vad han anser vara den fulaste kvinnan han någonsin skådat. Han kommer även att utsättas för flera metamorfoser av olika slag; ena dagen är han människa, andra en ko, han somnar på ett ställe och vaknar upp på ett helt annat…


Boken har ett surrealistiskt flöde och ter sig som en bild i ständig förändring. Det är rätt lönlöst att spjärna emot och försöka få klarhet i vad som händer, men där skymtar förbi en del liknelser man kan känna igen ibland; som exempel de hopplösas stad där alla kommunicerar enbart med axelryckningar.


När man talar om ett drömskt flöde så tar det här förstås formen av ett rent inferno. Pojken får allehanda kroppsvätskor över sig och tvingas gå dagar utan mat och vatten, medan spökena tycks ha en fäbless för att plåga jordmänniskor som förvirrat sig över gränser och använda dem som personliga slavar. Han är förstås heller inte pojke särskilt länge..åren i spökstäderna går fort!


Inferno till trots blev jag själv alldeles glad och fnittrig av boken. Som efterordet tar upp (efter att ha tagit sig igenom vandringen ett väldigt välmött efterord kan tilläggas som klargör en del av vad man just gått igenom) så är boken rätt naivt skriven vilket passar den bra och där finns stundvis en riktigt skön underliggande humor, av det småfåniga slaget. Så här i efterhand kan jag inte längre erinra mig varför det var kul, men det var något som jag fastnade för.


John Anderssons illustrationer bör också nämnas är rent fantastiska ihop med berättelsen, om något så påminner de en bara ytterligare om att man är totalt vilsen och förlorad i bushen, och de förstärker den surrealistiska upplevelsen ännu mer.

Sphinx 2011

My Life in the Bush of Ghosts (1954)

Översättning och efterord: Niklas Nenzén

Illustratör: John Andersson

178 sidor


Första meningen: Det var inte förrän jag var sju år som jag förstod innebörden av "ont" och "gott", för det var i den åldern som jag betänksamt lade märke till att min far gifte sig med tre hustrur som brukligt var på den tiden, även om det inte är vanligt numera.


Jean Kearns Miller: Women from another planet? Our lives in the universe of autism

Detta är ingen bok jag läser från pärm till pärm utan en jag slår upp emellanåt för att återkomma till enskilda texter eller fraser, under det senaste året har den blivit min favorit på området (fast jag hade gärna sett en liknande bok inom ämnet som inte var så amerikansk och fullt lika cheesy). Titeln anspelar på den där grejen med män från Mars och kvinnor från Venus. Vad som urskiljer den är att den är skriven av kvinnor som själva befinner sig inom autismspektrat (framförallt aspergers står i fokus) och vad jag kan utröna så har om inte alla så åtminstone de flesta blivit diagnostiserade först på senare år. Det är ingen guide med rigida kriterier om vad som är normalt och onormalt utan en samling texter där de skriver om sina egna upplevelser, en särskild händelse de har fastnat för, en fundering om märkliga NT beteenden de undrar över, eller om hur deras liv ser ut och hur de tar sig igenom dagen, några har valt att förmedla sig med dikter.


Det är väl nuförtiden rätt känt att kvinnor är underdiagnostiserade på fältet, att de blir missförstådda eller till och med avvisade av vården när de väl söker hjälp känns ibland mer som en regel än ett undantag. Anledningen är förstås att där inte finns någon forskning på området och att kriterierna inte är skapade efter hur autism yttrar sig hos kvinnor (män har förstås också problem med att pressa sig in i den nuvarande mallen). De flesta texter talar nuförtiden om hur kvinnor istället för att vara ”små professorer” ofta är väldigt filosofiska, de är inte stökiga och aggressiva utan lägger sin energi på att studera människor, imitera och bygga upp ett kamouflage. Textförfattarna i boken har vad folk brukar tycka om att kalla för ”mild” autism, det vill säg de har aldrig uttryckt sina problem utåt och har fått hantera dem på egen hand; och det som inte syns... Så på sätt och vis blir boken en form av skildring av autism bakom masken, istället för att beskriva vad autism är tar den upp hur det är att leva med.


Det är intern bok, den har förstås inga svar och lösningar men tar upp väldigt många bekanta frågor som nog gnager på många, samtidigt som den hjälper en att sätta ord på vissa känslor och funderingar. Allt oftare talas det idag om autisters "sjätte sinne"; de snappar upp stämningen i ett rum instinktivt, vilket även innebär att de genast känner av när något de gör drar blickarna till sig eller får reaktioner. Många av kvinnorna i boken har sedan barnsben vetat precis när de är utom synhåll för andra så de kan bryta ihop, och att det inte är okej att ställa frågor om saker som anses vara självklara. De lägger sig inte ner och skriker när det blir för mycket utan kopplar istället ifrån världen och går på autopilot.


Ett återkommande ämne i boken är skillnaden på yttre och inre personas och att inte kunna identifiera sig med omvärlden; andra är att handskas med sociala situationer, sensorisk överstimulering, det här med att ta saker bokstavligt och förstå sig på andra människors beteenden &c. Flera av dem har familj och karriär och har vid det här laget lärt sig spelets regler och sociala konstruktion, fast har fortfarande ingen aning om vad reglerna är till för och varför andra gör som de gör.…men de tar också upp sina glädjeämnen i boken; kontakten med naturen, färger, texturer... Fast nu sammanfattar jag förstås bara det jag själv fastnade för och det är olika personer i boken som uttrycker olika saker. Eftersom det är flera skribenter och en större mängd olika beskrivningar får man en överblicksbild så man själv kan göra sig en bild av alla deras likheter och olikheter som individer medan man läser .

1stBooks 2003

267 sidor


C. S. Lewis: Prince Caspian

Prince Caspian är den andra skrivna boken i Narnia-serien och följer upp The Lion, the Witch and the Wardrobe, publiceringsmässigt ges boken ut som den fjärde i ordningen (enligt författarens önskningar bör kanske tilläggas). Jag minns att jag tyckte bra om Min morbror trollkarlen när jag läste den som barn, Häxan och lejonet läste jag långt senare men minns ändå inte att jag skulle ha stört mig nämnvärt på den?


Vad jag kommer ihåg så kunde den magiska atmosfären i de tidigare böckerna fortfarande överskugga de präktiga och irriterande ungarna och de kristna motiv som dök upp. Skogen med alla alternativa världar i var fängslande som få, häxans dystopiska värld som förfallit riktigt kuslig, och Narniafilmen måste ha varit mitt första möte med en Faun. Men i den här boken händer det verkligen inte ett skit och populationen lockar inte alls. De få spänningsfyllda stunder som dyker upp får inte mer än någon menings utrymme och är över innan de ens börjat. Efter 150 sidor av ingenting dyker Aslan upp med sina dryga trospredikningar, vilket vid det laget ter sig som klar en förbättring av handlingen. Passiviteten i boken är verkligen outhärdlig.


Från första sidan stör jag mig på hur tröga barnen är i den här boken. Hur tusan överlevde de den förra? Jag lyckas heller inte riktigt komma över det här med att ungarna, som befinner sig i en värld med talande djur som de åtminstone påstår sig vara vänner med och ska regera över, sitter och grillar björnkött (wtf??) Vad är förresten hela den där grejen med att de djur som inte kan tala skulle vara ovärdiga och inte vara riktiga djur, och därmed lika gärna kan skjutas? Sucki paradismiljö. Varje detalj i boken blir ett irritationselement.


Det finns ett par kapitel som för handlingen framåt; presentationen av Caspian och hans rymning från slottet, samt de sista 60 sidorna ...kanske? Nej, jag gav faktiskt upp där och skulle inte ha läst ens så långt om det inte var obligatorisk kurslitteratur. Utan tvekan känns det som att Lewis lätt borde ha kunnat ta de för handlingen bärande elementen härifrån och vävt in i någon av de andra böckerna, och strykt denna helt. Det skulle inte ha tagit upp mer än ett kapitel. Det har verkligen tagit emot att tvinga sig igenom sidorna, trots kampen klarade jag inte ens läsa ut den.


HarperCollins 2000 (org. 1951)

The Chronicles of Narnia Box Set

Illustratör: Pauline Baynes

223 sidor


Första meningen: ONCE THERE WERE FOUR CHILDREN whose names were Peter, Susan, Edmund, and Lucy, and it has been told in another book called The Lion, the Witch and the Wardrobe how they had a remarkable adventure.


156 sidor in i 1Q84

Det kommer nog att dröja innan jag läst ut de här så jag skriver kort ner mina första reflektioner. JL på Bokhora tyckte starten var trevande, vilket jag reagerade på för jag tyckte redan från början att det här var min favoritstart. Det kan förstås vara för att jag fastnar allt mer för Murakami för varje bok jag läser, och hittar stämningen mer omedelbart nu än vad jag gjorde i början.


Jag kan inte säg vilka böcker jag gillat bäst, men Norwegian Wood har mina favorithuvudpersoner och jag myste verkligen till bikaraktärerna i Kafka på stranden. Jag fastnar för hur de alla är ihåliga och sökandes, lever i sin egna nisch av samhället och själva drar upp tiden varje morgon. Fågeln som vrider upp världen blev jag väldigt förtjust i men det av helt andra anledningar (, den enda intressanta personen i Sputnikälskling försvann ju så jag vette tusan vart den boken hamnar någonstans).


Hur som helst gillar jag Murakamis språkton mycket bättre nu, och än så länge är handlingen alldeles underbart subtil. Boken börjar med Aomame som klättrar över ett staket; jag har nog alltid gillat böcker som börjar så för då vet man att det är förändringar och nya perspektiv på gång, välbehaget från de första kapitlena spred sig genom hela kroppen. Kan inte minnas att det är någon av hans böcker som jag har längtat tillbaka till som den här efter att jag lagt den ifrån mig. Fortfarande är jag väldigt förväntansfull på hur historien kommer veckla ut sig.