Poppy Z Brite: Utsökta lik

Poppy Z Brite har mer eller mindre levt i mitt medvetande de senaste sex-sju åren - sedan jag läste Pål Eggerts artikel i samlingen I nattens korridorer. Men jag har inte kunnat välja ut någon bok att börja med. Det föll till slut på Utsökta lik helt enkelt för att den numer finns i svensk översättning.


Utsökta lik är något av en dödsdans, som föds ur en kärlekshistoria mellan två manliga seriemördare. Man kan riktigt känna rytmen när man läser och där finns en puls som skapas i skiftningarna av att befinna sig inuti och utanför huvudpersonen Andrews huvud, i våld – och tortyrscenernas efterdyningar.


Framförallt är det här ett visuellt och estetiskt verk. Boken inleds i första person och drar genast med sig läsaren som medbrottsling; istället för att få händelserna berättade för oss ser vi dem genom Andrews ögon och sinnesförnimmelser, precis som hans offer tvingas man till underkastelse. Själva handlingen är väldigt kvick, som ett par urklippta scener som flashar förbi ens medvetande.


AIDS är en förekommande sjukdom som inte bara gör handlingsförloppet ofrånkomligt utan verkligen genomsyrar bokens sidor ut till läsarens fingertoppar, bredvid motiven av nekrofili och kannibalism. Stämningsmässigt får jag en bild i huvudet som tar form som något av en krock mellan Shadowrun (minus en och annan orch…) och David Hackl.


Eggert beskriver Brites miljöer som ”[…] ett alkemiskt äktenskap mellan hedonistisk hänryckning och underförstått hot om ond bråd död, mellan Dionysos och Thanatos.” och tar upp h@ns förkärlek för att skildra sinnliga njutningar i sina texter; såsom lukten och smaken av olika maträtter. Jag tiger mest... Utsökta lik blir ofrånkomligt grotesk framåt slutet (det är den förstås från första sidan men mer så), men det är en fantastisk och väldigt kraftfull resa av upplevelser.

h:ström 2009

Exquisite Corpse (1996)

Översättning: Felice Maurer

233 sidor


Första meningen: En man tröttnar ibland på att bära allt världen lägger på hans axlar.


Sjón: Fisk och kultur

Återigen möter vi i Sjóns berättelse en man med idéer; denna gång en åldrad sådan vid namn Valdimar Haraldsson. Haraldsson står bakom tidskriften Fisk og kultur, där han plitar ner sina tankar om sambandet mellan nordens fiskkonsumtion och folkets överlägsenhet. En högdragen typ och det är inte undra på att gudarna vill spela honom ett spratt. Han bjuds tidigt i berättelsen ombord på lastfartyget M/S Elizabet Jung-Olsens jungfruresa med slutdestination Georgien. De når fram till Norge under påskhelgen där de väntar på skeppslasten; eftersom det är röda dagar finns ingen manskraft i hamn. I väntan på att få styra vidare berättas ombord historien om Jason och Argonauterna, berättaren själv påstår sig lyssna till en träflisa från just själva skeppet Argo.


Vi rör oss i 1900-talet första hälft och språket är än en gång högst levande och ålderdomligt, doften av gammalt trä och havsvatten tränger ut ur sidorna. Sjóns språkton utgör verkligen en trollbindande berättarkonst och jag uppmanar till att man tar sig an boken en dag man har tid för att slå sig ner och läsa hela (den är inte så särskilt lång). Den här gången förlorar man sig som läsare fullständigt i den muntliga traditionen och mytologins värld, där gudar och människor lever tillsammans.


Alfabeta 2007

Argóarflísin (2005)

Översättare: Ylva Hellerud

155 sidor


Första meningen: Jag, Valdimar Haraldsson, var tjugosju år fyllda när jag gav ut första numret av en tidskrift om mitt stora intresse: sambandet mellan fiskkonsumtion och den nordiska rasens förträfflighet.


Lewis Carroll: Alice's Adventures in Wonderland & Through the Looking-Glass

Alice i underlandet måste väl vara den bästa boken som någonsin har skrivits? Det är nog den enda jag kan komma på som har en fullkomligt ny värld att erbjuda för varje gång man öppnar upp den. Landskapet är desorienterande som en dröm som följer associativa mönster hämtade från det undermedvetna, där karaktärerna från den riktiga världen blir huvudaktörer (i dubbel bemärkelse då flera kan spåras till Carrolls egna bekantskapskrets) och blandas med livsparadoxer och visdomsord tills det som kvarstår är rent nonsens.


Boken är kaotiskt fylld med figurer som gör allt för att förvirra med sina bakvända beteenden. Dessutom är den fullspäckad med filosofiska frågeställningar. Vi får lära oss livsbejakande saker som att det är skillnad på vår uppfattning av världen och hur den faktiskt är, att förhållandena hela tiden ändras och inget bör tas för givet. Frågor som Vart tar jaget vägen när larven förvandlas till en fjäril? varvas med olösliga gåtor, eller koans, som Vad är likheten mellan en korp och ett skrivbord?


Jag tror det här är första gången som jag läser Alice i spegellandet; där Alice träder igenom spegeln till en värld där allt är bakvänt och marken utlagd som ett schackbräde. Figurerna utgörs här av spelpjäser istället för kort och förflyttar sig enligt spelets regler. Här har Alice ett stadigare fotfäste när hon ställer upp på brädet; där hon börjar som bonde och ska ta sig fram till åttonde rutan där hon förvandlas till drottning. Snarare än att fokusera på barnets vilsenhet i vuxenvärlden som i den första boken handlar det nu om samhällets konstruktion och sociala regler, ett nytt set tillgjorda regler hon behöver lära sig.


Inte nog med att det är de bästa böckerna, de har även de tjusigaste illustrationerna; skulle vilja ha en hyllängd endast med olika upplagor av boken. Bilderna nedan har Tove Jansson respektive Mervyn Peake gjort. Har ni någon favoritillustratör?



Här finns en låtlista med artister som inspirerats av böckerna: http://dagensspotifylista.net/2011/02/24/alice


International Collectors Library, okänt år (org. 1865, 1871)
Illustratör: John Tenniel
138 resp 160 sidor

Första meningen: Alice was beginning to get very tired of sitting by her sister on the bank, and of having nothing to do; once or twice she had peeped into the book her sister was reading, but it had no pictures or conversation in it, "and what is the use of a book," thought Alice, "without pictures or conversations?"

One thing was certain, that the
white kitten had had nothing to do with it-it was the black kitten's fault entirely.



Haruki Murakami: Fågeln som vrider upp världen

Toru Okada är arbetslös, hans katt försvunnen och snart även hans fru. Vissa av motiven som dyker upp i boken återspeglas senare som ett eko i Kafka på stranden; japans förflutna under det andra världskriget, katterna och ödehuset… I boken är flera kortare berättelser invävda som lägger sig som skuggor och snärjer in en i labyrinten, vilka kommer att förvrida skeendet till en ytterst surrealistisk historia. Jag gillar att tänka på brunnen som dyker upp i boken som en referens från Alice i underlandet, en annan kan urskiljas i användandet av episodiska kapitelrubriker (tycker om spänningen mellan de båda verken på det hela taget).


Det äldre japans efterskalv knyts på ett outtalat vis ihop med Torus öde och för med sig en metafysisk anblick över jagets gränser, början och slut. Sidokaraktärerna i boken avlöser och byter plats med varandra i sina entréer, och förhållandena mellan dröm och verklighet sammanfogas som sidorna i ett möbiusband. Var går gränsen mellan en person och en annan? Beroende på lösning, vilken påverkan har vårt gemensamma arv på de vi är.


På samma sätt som KPS är boken upplagd som ett pussel, men hur bitarna passar ihop är här mer outtalat och bokens närmare oöverblickbara omfång ger en diffusare historia. Liksom Murakamis andra böcker utgör identitetssökandet en stor del av boken och Okada är maktlöst domesticerad inför de flöden han drabbas samman med.


Jag älskar verkligen boken, men där ligger fortfarande en barriär som distanserar sig mig från den. Till viss del tror jag den består mycket av obekanta kulturella referenser och att jag läser en översättning, men mest beror det nog på att jag fortfarande letar efter en grej i hans böcker som jag inte hittat än; vad det nu är som saknas för att de ska kännas fulländade.


Kulturradion i P1 cirklar om boken och inleder den 21/3 kl.14:25, efter 150 sidor lästa. Jag kommer förmodligen att lyssna, men är samtidigt lite rädd för att få den sönderpratad. Är det några av er som kommer att blogga efter inslagen?



Norstedt 2008

ねじまき鳥クロニクル (1997)

741 sidor


Första meningen: Jag stod i köket och kokade spaghetti när det ringde.

bara så ni vet...

är det här nog det snyggaste jag sett.



As we remember the books from our own past, certain fragments remain with us while others fade away over time – phrases and passages, mental images we created, the way the stories made us feel and the thoughts they inspired. In our memory we create a new narrative out of those fragments, sometimes moving far away from the original content. This is, in fact, the same way we remember our life – an ever changing narrative formed out of fragments. This mostly subconscious process of value judgements and coincidence is what interests me as an artist and as a psychologist.
Alexander Korzer-Robinson

Shane Jones: Light Boxes

Berättelsen handlar om en by som försöker slå sig fri från Februari, en besjälad månad som samtidigt antagit en personlig gestaltning. Invånarna har varit fast i månaden över åttahundra dagar nu och all flygning, vilket tidigare varit bybornas stora glädje, har förbjudits (fåglarna faller till marken, pappersdrakarna får ingen vind och ballongerna slås ner). Depressionen har bitit sig fast i invånarna och barnen har börjat försvinna. En flock ballongflygare i fågelmasker inleder ett upprop där de planerar att göra sig av med månaden; en process som inleds med försök som att gå klädd i sommarkläder och försöka lura månaden att tro det är sommar, och senare i desperation övergår alltmer till en krigföring.

Det är ett visuellt och förtvivlat drömlandskap som håller på att brytas ner. Texten i sig är vindlande och experimenterar med skiftande perspektiv och fonter. Samtidigt är det en metafiktiv berättelse skriven av den nedgångna Februari som försöker uttrycka sin kärlek för sin fru, the girl who smelled of honey and smoke, och visa henne det ljus som fortfarande finns inom honom men inte kommer ut, I wrote a story to show love, and it turned to war.

Det är egentligen ingen jättebra bok, men det är mest en språkgrej jag har som hindrar mig från att tycka om den på riktigt (den där släta engelskan som känns likadan oberoende av författare). Jag gillar dock den metaforiska världen och kreativa leken mycket.

Penguin 2010
147 sidor

Första stycket (inte helt likt):
Thaddeus

We sat on the hill.
We watched the flames
inside the balloons heat
the fabric to neon colors.
The children played
Prediction.




Boktradition 2011-03-11



Dagens brevlådeskörd. Första numret av det nya seriemagasinet Utopi samt manuset till Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens kommande bok Cirkeln (rec.dag 2 maj). Kul!

Johan Theorin: Skumtimmen

Det finns ett visst hopp kvar för Nattfåk som jag hört ska vara bättre, men denna var inget kul. Boken finns med på min läslista för svensk skräck och gotik, vilket varit min ursprungliga motivation till att ta tag i Theorins böcker. Oavsett vilken lista den må stå uppskriven på så går det dock inte att komma ifrån att det främst är en kriminalroman.


Boken utspelar sig över flera tidsepoker på Öland, med början på 70-talet då Julias son Jens försvinner en dimmig kväll ute på Alvaret. Fallet lades ner men nu tjugo år senare har hennes far fått upp ett nytt spår och själv börjat efterforska i vad det var som hände.


Nils Kant misstänks ha varit inblandad i försvinnandet och parallellt förflyttar sig berättelsen tillbaka i tiden för att skildra hans resa; där han tvingats fly från ön för att ha mördat en poliskommissarie. Han kom dock hem igen i en kista och det innan Jens försvann, men bland lokalbefolkningen finns fortfarande en undran om i fall han verkligen är död .


Det är ett grått och ödelagt landskap utanför turistsäsong, och skildringen av Kants resa är mörk och brutal. Där finns en mörkare atmosfär som jag gillar och miljön riktigt mycket, men brottsutredningsstilen förstör det för mig. Att jag inte tycker om boken består främst i att jag inte finner genren givande och inte får ut något mervärde av läsningen. Läsningen var till trots aldrig någon plåga, att den blev utläst får här räknas som gott betyg (efter tre månader har jag fortfarande inte förmått mig återuppta läsningen av Källströms Offerrit, vilket får ses som ett dåligt, mitt omdöme av genren blir nog aldrig mer än tvåskaligt).


Bok 1/3 i trilogiutmaningen


Månpocket 2009 (org. 2007)

397 sidor


Första meningen: MUREN VAR BYGGD av stora och runda stenar täckta av gråvit lav, och den var lika hög som pojken.


Delphine de Vigan: no och jag

Trettonåriga Lou är överintelligent och tillbakadragen, hon sitter ofta nere vid tågstationen efter skolan där hon studerar folk. Inför en redovisning i skolan bestämmer hon sig för att skriva om hemlösa kvinnor och till arbetet intervjua No som hon tidigare observerat där.


Det är en förutsägbar men nära och känslosam berättelse berättad med Lous röst, i kampen att hitta en lösning till ekvationen om hur vi kan ”[…] skicka överljudsplan och raketer ut i rymden, identifiera en brottsling utifrån ett hårstrå eller en pytteliten hudpartikel, skapa tomater som står sig tre veckor i kylskåpet utan att skrumpna det minsta, klämma in miljarder data på ett mikrochip” och låta folk dö på gatorna. Boken är således enkelt och naivt skildrad och Lou blir väldigt passande som narrator. På samma gång är den väldigt stark och det är en bok som gör sig bra för både yngre och äldre läsare.


Lous mamma är deprimerad och känslomässigt frånvarande, och har för länge sedan slutat gå ut. Det trasiga men ändå trygga hemmet står bra som kontrast till No när hon tas emot, och där finns ett väldigt fint samspel mellan bokens karaktärer. Den franska atmosfären lyser väl igenom och håller uppe historien medan den försöker förmedla de hemlösas problematik. Jag hade gärna sett boken lite mer nyckfull och lyckas aldrig riktigt komma ifrån att den känns för lätt, men den räddas av sin elegans och är svår att tycka illa om.


Sekwa 2008

No et moi (2007)

Översättare: Helén Enqvist

224 sidor


Första meningen: - Mademoiselle Bertignac, jag hittar inte ert namn på listan över dem som ska hålla föredrag.


Boktradition 2011-03-03


Six Reports from the Priests

1. The Solution attempted to fly today.

2. They failed.

3. To hell with February, one member shouted. The rest cheered. They are a loud bunch. They wear bird masks. They throw apples through clouds.

4. The balloon collapsed on one side. The flames shot up. The flames spilled out and crawled across the field and up the birch trees, where flightless birds burned.

5. The snow continues to fall.

6. There has been talk of a war.

[Jag köpte bara en bok ifrån sf-bokhandelns rea, glädjande nog verkar det ha varit den alldeles rätta
]