KG Johansson: Googolplex

Multis, ett nytt väsen, har börjat manifestera sig för ett fåtal utvalda människor; deras närvaro påminner mycket om the G'I-doses i serien Moonshadow. De härrör ifrån en högre dimension som rör sig igenom googolplexet av alternativa världar och tider och har en närvaro som befinner sig i flera av lagerna av variationer samtidigt.


Människorna har lärt sig odla det de behöver utifrån sitt eget DNA och teknologin är främst biologisk. De kan även förflytta sitt medvetande, från en kropp till en annan och välja att spara ner minnet när det börjar bli fullt. Således har de ett mer eller mindre odödligt liv, när en kropp dör kan medvetandet återställas utifrån ett tidigare tillstånd och föras över till en ny.


Jack återuppväcks i en ny kropp på planeten Shylock. Han har valt att inte föra över minnet från sitt förflutna men kan aldrig komma ifrån känslan av att något saknas, med vägledning från en multis söker han sig tillbaka till sitt förflutna innan koloniseringen.


Som roman fastnar berättelsen något; istället för att utforska och interagera med världarna tar den formen av en diskussion, ett resonerande kring multipla universum. Jag blev väldigt förtjust i teorin och tyckte om att följa idén kring jaget och dess upprepningar. Jacks besatthet och sökande blir dock rätt isolerat ifrån omvärlden. Jag hade gärna sett mer rörelse, en fortsatt utveckling av den inledande koloniseringen och återvändandet till jorden, där de yttre förhållandena är mer inbegripna i hans progress. Boken har den där friktionen som så lätt fäster sig på mig, potentiellt blir den favoritad om ett par dar. Gillar den förstås massor, kanske just för sina anmärkningar.



Wela förlag 2010
232 sidor

Första meningen: Först fanns ingenting, men eftersom ingenting fanns visste han inte om det.

Junji Ito - Museum of Terror: Tomie 1

Serien, som aldrig blev mer än tre volymer, är ett nytryck av Junji Ito Horror Comic Collection. Första, liksom andra, delen av Museum of terror samlar berättelserna om flickan Tomie. Episoderna är nu i kronologisk ordning och här finns visst en hel del avsnitt som inte kom med i den tidigare samlingen.


Som ett av Itos tidigare verk är den kul att läsa då hans stil är väldigt lätt att känna igen. Den här första volymen är bitvis väldigt bra, men ojämn och ligger förstås rejält i lä jämfört med Uzumaki så jag ser den inte direkt som någon nödvändig läsning egentligen, men jag kommer att fortsätta läsa de två senare delarna med.


Männen som i historien möter Tomie slås av en märklig besatthet, en aggressivitet som slutar i att de tar livet av och lemlästar henne. Hon återuppstår gång på gång, som oemotståndlig skönhet eller i olika makabra transmutationer. Själv är hon inte direkt oskyldig utan mer av en retfull parasit som manipulerar och sprider illvilja och kall ondska runt omkring sig.


Det är episodiska avsnitt med Itos familjära berättarröst och distinkta tecknarstil, om än inte fullt utvecklade än. Episoderna är väldigt repetitiva och med Tomie som ständig nodpunkt känns det ofta som handlingen står och trampar vatten. Vilket jag känner är vad som drar ner samlingen mest, men jag upplever även karaktärer och handling som något underutvecklade, så stämningen blir aldrig lika kusligt tryckande som den kunde ha varit.


Dark Horse 2006
376 sidor

Joe Abercrombie: Man bör förlåta, bok 1

"Man bör förlåta sina fiender, men inte förrän de är hängda."


Efter den tidigare introduktionen har berättelsen nu börjat röra på sig. Glokta, Logen och West kämpar med egna utmaningar i var sin ände världen och börjar ta form allt mer efter situationerna de hamnar i; en uppfriskande polaritet av goda uppsåt, misslyckanden och otillräcklighet där förhållandena blir övermäktiga och tärande. Fortfarande tar den härligt bittra och skarpa humorn övertaget, med ett ökat inslag av maktspel och frustrationer som börjar utvecklas i lägrena.


Framåt slutet av första boken, Det lockande stålet, fick jag problem med att hänga med i handlingen, att påbörja fortsättningen över ett halvår senare gjorde det förstås inte lättare. Det är rörigt med arméer och karaktärer som jag inte alls minns när de hakade på, och det är först efter de första hundra sidorna jag lyckas nästa upp trådarna igen. Nu har jag hyfsad koll på karaktärernas positioner igen, men är fortfarande inte riktigt klar över vad det är de pysslar med och varför de gör det. Men läsningen är väl värd!


Efter de inledande kapitlenas hinder fortsätter böckerna att växa, det är mindre dötid och utläggningar av sceneri och, framförallt, karaktärspresentationer nu. Istället fastnar man i deras olika belägenheter, som är väldigt lockande att följa. Tur nog kan jag påbörja den andra volymen med en gång, detta blir mer av en ”halvvägs-kommenterar” då boken inte känns avslutad förrän jag hunnit med den med.


Damm förlag 2010
Before They Are Hanged (2007)
286 sidor

Första meningen: Förbannade dimma.



Fler som har skrivit om boken: Stewe


Monica Hughes: Isis- hotad planet

Jag tar efter Glory Box’s spoiler varnings -exempel den här gången då jag avslöjar precis alla stora händelser i den här sammanfattningen, ni får markera texten om ni vill/orkar läsa den, annars kommer kommentarerna längre ner .


Olwen är fyrvaktare på planeten Isis, där hon rapporterar planetens värden till jorden i förberedelse för kolonisering. Jorden är överbefolkad och utarmad; mänskligheten har börjat bosätta flera planeter redan för att kunna börja om på nytt. Ursprungligen var det hennes föräldrar som var väktare, men de dog när hon var tre, sedan dess har hon levt ensam på planeten tillsammans med Värnare som har fostrat och hållit henne sällskap. När hon fyller 10 (eller 16, jordår räknat) kommer nybyggarna, det är hennes första möte med andra människor.


Kolonisatörerna bosätter sig nere i dalen där luften är tjockare, själv bor hon högt upp på en bergsplatå. Värnaren tvingar henne att ha på sig skyddsdräkt när hon träffar människorna, så ingen får till en början se hur hon ser ut. När de väl får det flyr de i panik, en av dem siktar vid ett tillfälle på henne med pistol och överväger att skjuta henne.


Värnaren (som visar sig vara familjens robot) lovade Olwens mamma innan hon dog att han skulle se till att Olwen fick ett lyckligt liv. Praktisk tänkare som han är genmanipulerade han Olwen så att hon blev bättre anpassad för ett liv på planeten, hon ser i själva verket ut mer som ett monster än en människa vilket hon fram tills nu varit lyckligt ovetandes om. Boken slutar med att hon och Värnaren flyttar norrut, bort från de nya människorna, för att återfå sitt gamla liv igen då hon kände sig mindre ensam.



Enligt baksidestexten så är det en ”[…] intensiv och gripande berättelse om mognad, tolerans och medmänsklighet”. Vilket stämmer in på ungefär 1,5 av 81 människor i boken. Snarare porträtteras jordborna som inkräktare som bringar förstörelse med sig vad de än tar sig för, med sina fördomar som starkaste vapen.


Det känns alltid lite märkligt att läsa om gamla böcker som till största del fallit i glömska, där meningarna känns så familjära när man läser dem men nya på samma gång. Boken känns inte alls lika levande den här gången, snarare stel och karg (jag hade glömt bort hur science fiction -stilen yttrade sig på formen) och Hughes gör ett par allt bra märkliga grejer i perspektivbytena, men jag tycker fortfarande mycket om den.


Största skillnaden nu är nog ändå uppfattningen om handlingens tidsrymd. Då kändes dagen från bokens början fram tills att kolonisatörerna anlände som flera år (den är typ 18 sidor). Förutom Olwens röda hår, som fick mig att plocka ur boken från hyllan den där första gången, så är det de starka känslorna i boken jag minns sen dess; hur världen helt plötsligt vändes upp och ner, ivern som så småningom infann sig inför att få träffa fler jämlika.. och den bottenlösa besvikelsen när de avspisar henne trots att det är hennes hemplanet och förtjänst att de är där (efter hon har förlorat sina föräldrar i projektet och bott där ensam under hela sitt liv isolerad från mänskligheten för att de skulle kunna komma dit). Min andra favoritserie från tiden var Maj Bylocks Häx-serie, vilken jag inte minns som direkt muntrare…


Bok 1/4 i Nostalgiutmaningen


Bonnier 1984

The keeper of the Isis light (1980)

147 sidor


Första meningen: Egentligen var det en vanlig dag på Isis, men när den väl var till ända, skulle ingenting någonsin bli sig likt igen.


Magnus Dahlström: Spådom

Jag älskar Dahlströms klaustrofobiska meningar, det där paranoida, överaktiva och introspektiva. Detaljer nämns, tas tillbaka, för att sedan dyka upp i någon av de andra delarna i boken.


Just den här boken tycker jag är något för lång, fortfarande väldigt bra. Men längre. Inte lika ångestdrabbande som Nedkomst; mina försök att hela tiden hitta ett samband mellan mönstrena kvarstår ofrivilligt, men bokens uppdelning håller ändå de tre livsödena som skildras åtskilda. Snarare än en ogreppbar desorientering slås man av den uppgivna känslan av ofrånkomlighet, där livet börjar om men fortsätter att upprepas med små skiftningar, utan slut eller chans att ta sig ur.



Bonnier 2011
500 sidor

Första meningen: Pojken satt på en stol i rummet, rak i ryggen, med händerna mellan knäna - som inför en fotografering - han tittade rakt framför sig.

Diane Setterfield: Den trettonde historien

När jag är i färd med att läsa tjockare böcker, som nu, kommer jag förr eller senare till en punkt där jag inser att jag hinner med en bok till eller två mellan bladvändningarna. Den här fick plats där utan problem . Den trettonde historien är en roman inspirerad av den gotiska litteraturen och borde passa alla fantaster av systrarna Brontës verk, den når inte riktigt ända fram till dem men jag tror inte att du kommer bli besviken för det. Där finns en iögonfallande passion för de gamla klassikerna som smittar av sig.


Upplagd som ett pussel tillhandahålls ledtrådarna för upplösningen innanför ramberättelsen, historien Vida Winter återger som sitt förflutna. Ett hus i förfall, en moder dör i barnsängen och en far stänger utom sig av sorg in sig på sitt rum medan hushåll och barn degenererar utanför.


Det är kärleken för böcker och berättande som bygger upp historien. Margaret arbetar i sin fars antikvaritat och skriver biografier över de mer okända författarna vid sidan av. Hon överraskas en dag av ett brev ifrån den tillbakadragna bästsäljaren Vida Winter, vars bakgrund än så länge varit en välbevarad hemlighet, som vill få sin livshistoria nedskriven.


Folk försvinner när de dör. Deras röst, deras skratt, deras varma andedräkt. Deras kött. Till slut deras ben. Alla minnen av upphör. Detta är både förfärligt och naturligt. Men för en del finns ett undantag från denna utplåning. Ty i de böcker de skriver fortsätter de att existera. Vi kan återupptäcka dem. Deras humor, deras tonfall, deras sinnesstämningar. Genom det skrivna ordet kan de reta upp en eller göra en glad. De kan trösta en. De kan förbrylla en. De kan förändra en. Allt detta trots att de är döda. Det som enligt naturlagarna skulle försvinna har blivit bevarat, likt flugor i bärnsten, likt lik infrusna i is, av det mirakel som bläck på papper utgör. Det är ett slags trolleri.



Bonnier 2007
The Thirteenth Tale (2006)
440 sidor

Första meningen: Det var november.


Shirley Jackson: The Haunting of Hill House

På svenska har boken getts ut under titeln Hemsökelsen. En professor har bjudit in tre gäster att bo med honom i det övergivna huset på kullen som han har hittat, i avsikt att studera eventuella paranormala event. Det utmärkande för Jacksons historia är det subtila stämningsskapandet, sättet hon manipulerar läsaren på. Det var primärt vad jag fastnade för i We have always lived in the castle med, men finner det påtagligare här där handlingen är tätare.


Egentligen är det inte en bok där det händer speciellt mycket, men en perfekt spökhistoria. Små detaljer i beskrivningarna och bokens dialoger som ger en oklar bild av skeendet som utspelar sig, samtidigt som berättelsen ter sig väldigt enkel på ytan. Frågeställningen kring hur karaktärernas egenskaper påverkar berättelsen är nog den mest lockande, i kombination med husets potentiella inflytande på gästerna (om där nu ens finns ett hus), men man kan också fråga sig vad professorns egentliga motiv är. Möjligheterna att förklara händelserna på är många.


Det är kusligt att tänka på vad som ligger bakom händelserna. Annika Johansson tar i boken Mörkrets mästare upp begreppen instängdhet och utestängdhet i sin presentation av Shirley Jackson. Här hamnar fokuset på Eleanors tidigare ensamhet och rollspelet i det nya huset; där hon blir insläppt. Slutscenen är en jag bär med mig, tillsammans med spökerierna och visionerna som återkommer i medvetandet. Snarare än de vassa kanterna i We have always lived in the castle så ger den en dov känsla av att befinna sig på tröskeln mellan det kroppsliga och dårskap, med spöken som vill in.


Buccaneer (?)
Originalets titel: The Haunting of Hill House (1959)
174 sidor

Första meningen: NO live organism can continue for long to exist sanely under conditions of absolute reality; even larks and katydids are supposed, by some, to dream.


Fler som har skrivit om boken: Bokmasken Glory Box Looking for Mr. Goodbook

Sjón: Skymningsinferno

Historien, med utgångspunkt ifrån den självlärde vetenskapsmannen Jón Guðmundssons levnadsöde, utspelar sig på Island i början av 1600-talet. En övergångsperiod i ett gytter av de hedniska och kristna världsåskådningarna under reformationen.


Jónas Pálmason sitter ensam på en strand och talar med en skärsnäppa om vägen som lett fram till hans undergång. Nu fredlös, anklagad för att ha spridit svartkonst. Sedan dagen han först lärde sig läsa, ur farfaderns bok av läkaren och alkemisten Paracelsus, har upptäckarivern tagit över, och tillsammans med den den strävan efter att få reda på sanningen bakom gudsplanen som har lett honom till fördärvet. Tragedin av hans landsmän som vänt sig emot honom och hans familj när han vägrat följa deras girighet och falskspel.


Det är den femte boken av författaren som har givits ut på svenska. Sjón verkar annars vara mest känd för sina låttexter till sångerskan Björk och librettot till Dancer in the Dark. Den inledande delen gav mig ståpäls, det är en underbar bok skriven på väldigt poetisk prosa. Med passager som för tankarna tillbaka till de äldre Isländska folksagorna, män som klyvs mitt itu så tarmarna ramlar ur och gengångare som bedriver jäkelskap. Invävda mellan kapitlena finns lexikaliska noteringar från Jónas upptäckter och iakttagelser, om djurarter, botanik och vetenskapliga rön. Stundvis riktigt rolig. Boken är vackert skriven så in i och njutningsfullaste läsningen på länge, orden bara flödar igenom en.


Alfabeta 2011
Originalets titel: Rökkurbýsnir (2008)
Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg
233 sidor

Första meningen: Jag var på väg hem från jakt.

John Ajvide Lindqvist: Låt de gamla drömmarna dö

Titeln är tagen ifrån Morrisseys text ”Let the right one in, let the old dreams die…”, efter uppföljningsnovellen till Låt den rätte komma in som är med i samlingen. Texterna är hämtade ifrån olika tidpunkter och sammanhang, de flesta publicerade sedan tidigare. Bland annat finns novellen Tindalos med, som ursprungligen skrevs för Dagens Nyheter, och boken inleds med Sommarprogrammet i P1 från 2006.


Jag har ännu inte hunnit läsa fler böcker än Lilla Stjärna och onekligen är jag mer intresserad utav Ajvide Lindqvists böcker än vad jag är av Ajvide Lindqvist, som jag tycker tar upp för stor plats i den här samlingen. Om det varit en favoritförfattare hade jag förmodligen älskat den, men just nu blir jag inte överdrivet entusiastisk (det kanske kommer?). Det är dock inte utan att jag konstaterat att han gör sig väldigt bra i novellform, så om inte annat blev jag bara mer nyfiken på hans tidigare berättelser i Pappersväggar.


Novelldelen är inte utan höjdpunkter, jag tycker om de flesta. Min favorit är den inte fullt så begripliga cirkelberättelsen Känner du Rudi Schmerz, för dess introverta och osammanhängande logik. Författarens första fullföljda berättelse enligt inledningen. Där finns någon bra artikel bland extramaterialet men de flesta faller rätt platt. På botten ligger Reuter & Skoog sketcherna …Jag hade klarat mig bättre med endast noveller i.



Ordfront 2011
364 sidor