Skräck, Crime & Rock 'N' Roll

(klicka för större bild)

Eskapix som kom ut häromdagen var ett välkommet avbrott i läsningen av Låt de gamla drömmarna dö, vilken förlorat udden något då jag lyckats lämna alla de tråkiga texterna till sist. Eskapix bjuder lyckligtvis på desto roligare läsning. I senaste numret finns flera suggestiva noveller att hugga tag i, på verklighetens utkant bland odöda och festivaldeltagare, som skriker ut mellan C J Håkanssons kusliga vintermotiv och Stewe Sundins vindpinade landskap. Ett dovare filter tycks lägga sig över samlingen, som den här gången är en skön hop av stadigt grundade och välskrivna skildringar som successivt tränger sig på och ger rysningar. Jag saknar en omedelbar favorit ibland dem men fastnar desto mer för kombinationen.


Artikelvis finns där bland annat en riktigt bra om B-filmsregissören Ed Wood, uttjatad trodde jag men såg mig motbevisad rätt tidigt och känner mig nästan manad att gräva fram den där filmboxen och bevittna eländet igen. Försöker vänta ut impulsen…




Recensioner: The Portal

Åke Persson, Thomas Oldrup: 101 Historiska myter

Det intressanta med sådana här faktoider är inte primärt huruvida de är sanna eller ej utan snarare hur de har uppstått och spritts ut tills de blivit allmän kännedom, samtidigt som förstås många av dem är rätt underhållande. Förutom att slå hål på myterna ger boken även ett historiskt samband, med teorier om hur myten uppstått och hur det egentligen låg till.


101 myter, skrönor och allmänna missuppfattningar hämtade från historian tas upp. Kortare essäer, av ett uppslags längd, som bemöter påståenden som:


Cajsa Warg sa: ”Man tager vad man haver…”


Napoleons trupper sköt bort den egyptiska sfinxens näsa


Vikingarna kastade ner sina gamla från en ättestupa


Jag hoppas man blir mer kritisk till vad man tror sig veta efterhand som gamla teorier och myter motbevisas, och tror det är nyttigt att få sitt kunnande ifrågasatt ibland. Eftersom jag är glad för den här typen av böcker så var det en hel del repetition, men i de flesta fall har jag ändå hunnit glömma de egentliga förhållandena så även de familjära påståendena var roliga att läsa. Störst behållning fick jag utav de svenska teserna som för min del stod för större delen av de nya inslagen.


Boken är populärvetenskapligt hållen vilket gör den riktigt trevlig att läsa och ger en lagom dos nya kunskaper att ta in utan att bli krävande. Då jag gillar texterna vill jag girigt som vanligt få ut så mycket substans som möjligt och kan emellanåt önska att där fanns mer innehåll till vissa stycken, men portionsfördelade så här kan jag å andra sidan ta in och memorerar desto mer vilket gör den mer lättillgänglig.



Historiska media 2010
221 sidor

Fredrik Lindblom: Röd skymning

Förlagstexten: Röd skymning är ett svenskt illustrerat fantasyäventyr som handlar om ära och kamratskap, mod och högmod. Det är berättelsen om flickan som förlorade allt i lågorna, men som reste sig ur askan - redo att slå tillbaka mot dem som en gång fällde hennes närmaste till marken.


Det är den första boken ifrån det nystartade förlaget Ascentoria, med samma namn som världen boken utspelar sig i. Förlaget ämnar satsa på kvalitativa utgivningar, i format av det exklusivare slaget.


Föräldralösa Theresa blir omhändertagen av generalen Premanos. Under uppväxten tränar hon otåligt till soldat, med målet att få hämnd på sin familjs avrättare till slut, och utmärker sig snart bland de andra eleverna. Samtidigt som hennes första strid bryter ett världskrig ut som kommer att sätta hennes moral och förmågor på prov.


Det är ingen unik start och jag hade inledningsvis svårt för karaktärerna som till en början känns ganska präktiga, i snäva schabloner. Inget ovanligt problem, jag brukar föredra att läsa crossgenrer som urban/dark -fantasy framför denna klassiska stilen mycket för att de ruggar upp den där friktionslösa ytan. Men det är en historia som växer efterhand som handlingen går mot en mer gråskalig ton, där allt inte längre är enbart svart och vitt. Boken är koncentrerad och utvecklar sig snabbt. Jag föll snart in i den och slutet gillar jag riktigt mycket. På det hela taget så tycker jag om boken, den har en intressant historia som är lätt att tycka om och många tjusiga illustrationer som går väl ihop med texten.



Ascentoria 2011
457 sidor

Första meningen: Bortom horisonten steg en mörk och kraftig rök mot skyn.

Nostalgiutmaning

Cicci startar en nostalgi-utmaning i år som jag planerar att haka på. En ypperlig chans att komma igång och läsa om sina gamla favoriter.


Mina fyra böcker som jag tänkte försöka väva in i årets läsning är


  • Enders Spel, Orson Scott Card
  • Isis - hotad planet, Monica Hughes
  • Titus tronföljaren, Mervyn Peake
  • Liftarens guide till galaxen, Douglas Adams


Hyfsat säkra kort allihop och njae, det är väl inga direkt svåråtkomliga favoriter jag har, men har länge velat återbesöka dessa. Isis påbörjade jag nog under mellanstadiet, de andra minns jag från högstadiets läsning och är starkt förankrade med den tiden. Liftarens Guide kan ha kommit in något senare. Förutom just den allra första boken i Liftaren.. så har jag inte läst någon av dem mer än en gång, fast jag vet att jag älskade dem den gången.

Boktradition 2011-01-13


Jag påbörjade boken Cutting through spiritual materialism i höstas, och har väl kommit ungefär halvvägs. Den försöker som det låter visa vanliga missförhållanden och felsteg inom spiritualismen som brukar dyka upp; bland annat att man ger sig in på att följa stigen i strävan efter ett bättre, lättare, liv, utan att egentligen vara beredd på att offra något i processen, istället försöker man envist ”outsmarta” sig själv för att slippa förändra eller blotta något. Att använda spiritualismen som en egoboost som ger en något att förankra sig i snarare än tvärtom.


När jag sa att där finns en viss förutsägbarhet i Illusionisten som gör den besvärande är det för att man kan skapa en viss tråd mellan dessa två böcker, där Nicholas onekligen framträder som det svarta fåret. Och han är väl ett av de mest irriterande exemplen man kan tänka sig, liksom människorna som sätter sig över honom knappast ter sig bättre.

John Fowles: Illusionisten

Bokens grundpremiss startar med ynglingen Nicholas Urfe som tar anställning som engelsklärare på en av de mindre grekiska öarna, där han blir indragen i ett psykologiskt experiment styrt av en mystisk miljonär.


Egentligen har jag inte så stor lust att skriva om denna, mycket för att den borde låtas tala för sig själv. Jag är inte säker på vad jag tycker om boken, just nu gillar jag den men det är mest på grund av de sista hundra sidorna. Där finns favoritpassager: redogörelserna mellan >>akterna<<, återblickarna från kriget, den grekiska atmosfären …men just själva händelseförloppet är relativt ointressant och länge ganska drygt. Karaktärerna är där mest som idéer, eller snarare spelpjäser, osympatiska och livlösa. Det märks tidigt vad Nicholas är tänkt att lära sig och missförhållandet han tar sig an gentemot sin läromästare gör det plågsamt att som åskådare följa hans felsteg och dess konsekvenser. De manipulativa spelen i sig som handlingen kantas av är för provokativa för att jag ska vilja vara en del av dem.


Däremot går den snabbt att läsa och det är ännu ingen bok jag skulle velat lägga ifrån mig, det råder ingen tvekan om att den är välkomponerad men den är också riktigt pompös. Jag uppskattar de mer teoretiska passagerna väldigt mycket, när jag i efterhand går igenom boken minns jag inte så mycket av det andra men sammanhanget har förstås bidragit till att rama in tankebanorna under läsningen. Boken är väl värd sin tid men förtryter mig för mycket.


En bok för alla 2008
The Magus - A Revised Version (1966, 1977)
Översättning Martin Peterson
780 sidor

Första meningen: JAG FÖDDES 1927, enda barnet till medelklassföräldrar, båda engelska, och vilka själva var födda i den groteskt förlängda skuggan - som de aldrig tillräckligt lyckades höja sig över historien för att ta sig ur - efter den monstruösa dvärgen drottning Victoria.

Vladimir Nabokov: Invitation to a Beheading

Cincinnatus har blivit dömd till döden för gnostical turpitude, vars innebörd han aldrig får vidare förklarad för sig, som härrör utifrån hans brott av vägran att anpassa sig till samhället.


[…]already then, in those accursed days, amid rag books and brightly painted school materials and soul-chilling drafts, I knew without knowing, I knew without wonder, I knew as one knows oneself, I knew what it is impossible to know – and, I would say, I knew it even more clearly than I do now. For life has worn me down: continual uneasiness, concealment of my knowledge, pretense, fear, a painful straining of all my nerves –not to let down, not to ring out…and even to this day I still feel an ache in that part of my memory where the very beginning of this effort is recorded, that is, the occasion when I first understood that things which to me had seemed natural were actually forbidden, impossible, that any thought of them was criminal.

Hans fångvaktare envisas med att föra honom bakom ljuset, liksom de envist undhåller att besvara när dagen för avrättningen kommer äga rum. Under tiden bevittnar han det kaotiska skådespel runtomkring som han försöker lära sig reglerna i; men även om han avslöjat deras maskspel och de falska illusioner som fängelset utgörs av tvingas han in i den absurda teatern.


Temat består i utanförskap och oförmåga att anpassa sig efter de sociala normer som rår i samhället, liksom motsatsens oförstånd för oliktänkare. Det är ett existentialistiskt verk utan vidare handling, vilket motsätter sig alla ens försök att skaffa sig en tidsuppfattning eller annan fast punkt att orientera sig efter (även om dagarnas början och slut rent tekniskt går att följa). Det är närmare ett set rörliga bilder än en självklar berättelse som förmedlades. Den sista föreställningen. Handlingen och dess bokstavliga upplösning redogörs redan på pärmens baksida, snarare ligger bokens värde i dess fantastiska uttryck, i villfarelserna och de labyrintiska, hexagonformade, korridorerna. Inte det mest uppiggande verket men lysande bra.



Vintage 1989
Приглашение на казнь (1936)
223 sidor
Första meningen: In accordance with the law the death sentence was announced to Cincinnatus C. in a whisper.

Boktradition 2011-01-01

From his earliest years Cincinnatus, by some strange and happy chance comprehending his danger, carefully managed to conceal a certain peculiarity. He was impervious to the rays of others, and therefore produced when off his guard a bizarre impression, as of a lone dark obstacle in this world of souls transparent to one another; he learned however to feign translucence, employing a complex system of optical illusions, as it were—but he had only to forget himself, to allow a momentary lapse in self control, in the manipulation of cunningly illuminated facets and angles at which he turned his soul, and immediately there was alarm. In the midst of the excitement of a game his coevals would suddenly forsake him, as if they sensed that lucid gaze and the azure of his temples were but a crafty deception and that actually Cincinnatus was opaque.


Årets första bok blir Nabokovs Invitation to a Beheading; som för med sig en viss känsla av déjà vu relaterat till The Tartar Steppe, en av förra årets första. Antar att det är en bra månad för mentala fängelser nu. På sätt och vis vill jag bryta mina läsvanor det här året för att komma ur den där känslan av att sitta fast i en loop, för att kunna uttyda någon form av framåtskridande process när det är slut. Fast det känns på många sätt likvärdigt med att läsa böcker som är sheit, så är osäker på vad jag skulle få ut utav det. Det vore förstås en förändring bara att se till att blogga om böckerna jag avslutar. Den här lär i alla fall bli årets första stora favorit.