Taichi Yamada: Främlingar

Det är ännu en spökhistoria jag läser. På omslaget är den märkt ”Japansk skräck”, vilket för mig är associerat till böcker som Ringu, fast här är det mer av en förhöjd och suggestiv verklighet än det där hårda och skurna i skräckfilmerna (tack och lov). Istället är den vardagstrist/nära och stillsam, men fortfarande med den typiska Urban Legend känslan som kryper sig in under skinnet på en. Den tillfälliga flykten där figuren efter att svängt runt hörnet finner en ny väg som aldrig har varit där förut.


48-åriga Harada har just skilt sig från sin fru och även förlorat den lilla kontakt han haft med sin son, istället lever han isolerat i sin kontorslägenhet. Hans föräldrar omkom i en bilolycka när han var tolv, men när han nu en dag återbesöker sitt barndomskvarter möter han en man som ser ut precis som hans far gjorde innan olyckan, och blir inbjuden i dennes hem där han får uppleva en idealiserad bild av den tid han aldrig fick med sina föräldrar.


Inledningsvis är berättelsen ganska intetsägande. Harada är en sådan figur som många brukar störa sig på; den passiva som finner sig i allt och som lever väldigt rutinert utan någon vidare personlighet. Så det är först när mystiken kommer i den senare hälften som det blir en fängslande historia, men det smyger sig på en stegvis. Det är en riktigt bra historia, kort och enkel i sin uppbyggnad. Följaktligen så hade jag gärna haft en eller två berättelser till i boken att fortsätta på efter att ha byggt upp stämningen och vill bara läsa ännu fler.


(Natur & Kultur, 2009)

2 kommentarer :

  1. Jag tyckte att den var rätt trist. Välskriven, men alldeles för blek.

    SvaraRadera
  2. Som skräckberättelse säger jag inte emot dig, men tyckte annars den var riktigt mysig :) Gillar bitarna som drar åt den Murakamiska realismen, med verklighetsöverlappningarna

    SvaraRadera