Sofie Trihn Johansson: Halvblod

Jag har inte läst ut boken än. Första halvan har gått otroligt långsamt; den är för tung för att följa med som julläsning och jag nollställer läshögen efter nyår, så tillsvidare överger jag den. Min läsning har inte alls gått något vidare bra under den senaste tiden, förutom den här som nu avbrutits har jag suttit och repeterat de första sjuttio sidorna i Svavelvinter fyra-fem gånger eller så under hösten utan att kunna ta in ett ord. Läsdepp.


I alla fall. Halvblod handlar om 22 åriga Aveline som blivit uppfostrad som människa och hålls gömd för vampyrfursten Xero som vill döda henne. Boken har en riktigt charmant inledning med avstamp i Spanien, och om det här bara hade varit en bok om böcker istället för om vampyrer så hade jag troligen tjusats in till slutet. De första kapitlena gillade jag verkligen.


Under det gångna året har jag förälskat mig i stadsmiljöer; framförallt genom En annan stad , Golem och Skrattande pojkens skugga, och då det här är en historia i rörelse, på flykt; från Spanien, vidare till Frankrike för att senare stanna i Sverige där de nu befinner sig, så kan jag verkligen sakna en tät miljöskildring där man kan känna pulsen i omgivningen. Atmosfären finns där stundvis men endast för att i nästa bladvändning försvinna spårlöst då karaktärernas samspel och dialoger tar över utrymmet. Men det får ses som ett önskemål.

Mina problem kring boken är framförallt relaterat till att det är den första boken i en trilogi. Händelseförloppen dras därmed naturligt, men för ingående, ut i presentationer om vampyrsläkten och deras förmågor vilket inte ger mycket mer än otåliga avbrott (som senare upprepas när beskrivningarna väl blir aktuella och då gås igenom en gång till). Hellre hade jag velat få informationen tillhandahållen allteftersom den blev relevant och då endast de detaljer jag behöver ha kännedom om för att förstå situationen, gärna genom iakttagelser istället för föreläsande dialoger. Dock, med det bakom sig kan jag se goda chanser för att nästa del blir betydligt stadigare.


(Mörkersdottir, 2011)


13 kommentarer :

  1. Om du gillar stadsskildringar, har du läst Perdido Street Station av China Miéville? Sf, med en fascinerande stad som huvudperson. Han skriver mycket egensinnigt så om man inte är på humör eller inte gillar stilen så är den fruktansvärt svårgenomtränglig, men jag älskar den. Fast jag erkänner, det tog två-tre misslyckade startförsök innan jag kom in i den, men sen så!

    Eller för en helt annan stil, Vintersaga av Mark Helprin. Jag har inte läst den sen den kom ut, och Helprin visade sig vara en sån där författare med en fantastisk bok i sig men inte mer. New York är staden här, och boken är nog närmast magisk realism. Fick toppkritik i alla tidningar, med all rätt :-)

    SvaraRadera
  2. Mmm (o_o*) och det är ju precis en sådan bok! Jag fick inte fram ett ord att skriva om den efteråt. En sån där läsning som närapå lämnar ett brännmärke efter sig, lite som första mötet med Gibson eller Gaiman. Mäktig som...har inte riktigt hämtat mig nog för att fortsätta med Mievilles andra böcker än :)

    Winters tale låter ju som nåt jag måste läsa innan årstiden tar slut! Att du fortfarande minns boken låter onekligen som ett gott betyg bara det.(har redan beställt boken med de läskiga överbarnen du nämnde i något inlägg :))

    SvaraRadera
  3. Låter som om du också gillade Perdido ;-)

    Jag gillade också The Scar väldigt mycket, men sen har jag inte varit lika förtjust i hans böcker; de har inte levt upp till Perdidio. Men å andra sidan, det är inte det lättaste!

    The Midwich Cuckoos? Undrar hur den fungerar att läsa för första gången som vuxen. Jag läste den när jag var i tonåren och i princip läste all sf som översatts till svenska, och jag var rätt förlåtande med otidsenliga i slag så länge handlingen var bra. Så hoppas att den inte åldrats alltför mycket :-)

    SvaraRadera
  4. Tråkigt på Mievilleböckerna, fast än är det väl inte försent för honom att skriva ett nytt mästerverk (man borde låsa in honom någonstans tills han gör det ^^)

    Jag har knappt läst några sfklassiker, när jag sedan läser böcker om böckerna som presenterar idéinnehållet känns det som jag missat världen..typ :)

    SvaraRadera
  5. Oh no, knappt några sf-klassiker och sen blir det The Midwich Cuckoos! Om du vill läsa några riktigt bra böcker så skulle jag rekommendera Alfred Besters 50-tals-romaner, framförallt "The Stars My Destination" (Tigermannen på svenska). Amerikansk sf av den den klassiska typen blir inte bättre än så :-)

    Mievilles andra har inte varit dåliga men som sagt, efter Perdido...

    SvaraRadera
  6. haha! är den verkligen så dålig? :D Bester finns ju inte i Buccaneers klotbandsutgivning som TMC gjorde... men han kan väl få en chans ändå:)

    SvaraRadera
  7. Nä, jag hoppas den är bra, det är bara att jag är lite orolig :-) Bester däremot vet jag fortfarande håller hur bra som helst, jag läser om både The Stars... och hans The Demolished Man då och då. Mmmmm.

    SvaraRadera
  8. Blir spännande det här.. ;) Det är ju ultimat sidantal på alla böckerna, nu känns det bara fånigt att inte läsa dem (fast vill inte veta hur många sfklassiker det finns på <250 sidor, det känns som alla)

    SvaraRadera
  9. Författarna i den genre jag har en viss fixering på har även de en viss fixering - trilogier! Och jag är ärligt talat ganska less på det formatet. Varför håller författare på med sånt här?

    SvaraRadera
  10. Men jag vet inte =´( Är lite allergisk mot allt vad serier heter för det blir aldrig att jag blir klar med dem..det ska vara riktigt jäkla tätt och bra skrivet för att motivera investeringen

    SvaraRadera
  11. Framförallt om det från början sägs typ bok 1 av 7 så blir jag misstänksam. Har de verkligen planerat handlingen så pass exakt att det behövs precis 7 böcker? Varför har de delat upp handlingen istället för att bara skriva en bok, mer fokuserad? Osv, osv. Jag känner mig lite lätt manipulerad av förlagen/författarna...

    SvaraRadera
  12. Oj, det låter väldigt suspekt ja och bådar illa för en koncentrerad handling. Fast samtidigt vill jag gärna veta hur många böcker jag binder upp mig till innan jag börjar läsa..dvs börjar inte på serie om jag inte vet hur många böcker det blir (fast blir det sju och jag vet om det lär jag inte börja på den i vilket fall :p, med några få undantag)

    SvaraRadera
  13. Jag håller med om allt - särskilt vad gäller "de föreläsande dialogerna". :P

    SvaraRadera