Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga

Jag minns fortfarande den där gryningen när pappa första gången tog mig med till De bortglömda böckernas gravkammare.


Bokens förstamening är dömd till att dröja sig kvar bland bokbloggarna i all evighet. Det är en dunkel berättelse höljd i mystik och gotisk arkitektur, om vänskap, svek, omöjlig kärlek och identitetssökande längs gatorna i Barcelona. Det anses att en bok är en spegel av sin läsare och i sökandet efter författaren Julián Carax, som i boken skrivit Vindens Skugga, reflekterar bokens verklighet och Carax berättelse sig i varandra och skapar en ask i ask struktur som för oss djupare in bland sidorna, där varje figur vi möter har sin egen berättelse. När jag önskade att Halvblod med sin inledning i samma stad skulle vara mer bokig inser jag nu att det var precis den här boken jag sökte.


Det är inte Umberto Ecos trygga famn som omfamnar en men här finns en sympatisk värme omgiven av magisk realism. Böcker av den här sorten vill man gärna få dammtäckta tillsammans med den instängda doften av hemlighållen visdom, med en stabilitet och beständighet som gör dem till något av en fristad att försjunka i. I detta avseendet finns här i Vindens Skugga en känsla av ytlighet som är svår att skaka av sig och handlingen kan många gånger kännas som en uppradning av nyligen utplacerade attiraljer.


Fram till sista delen är det annars en skön läsning för en bokmal, men sen... Boken är en sammanflätning av, i förfluten tid, författaren Carax öde och protagonisten Daniels nutid i slutet av fyrtiotalet. När Daniels historia är avslutad finns trådarna från förr kvar som ska knytas och denna hastiga redogörelse av "så här var det" finner jag fullkomligt ointressant. Som jag nämnt innan är det vanligt att jag lämnar böcker med 50-20 sidor kvar men här är det över hundra, att fortsätta känns lika fängslande som att läsa eftertexter.


I huvudsak är det en bra bok och kanske är det mest jag som blir allt gnälligare för varje bok jag läser, min bedömningsskala ser ut att ha blivit allt mer tvågradig. Även om jag försöker läsa utan att göra jämförelser - det går inge bra - så blir somliga böcker snabbt utdömda för att de inte är felfria. Tur det att inte alla håller med mig om vad som är bokliga brister.


Hur står sig fortsättningen Ängelns lek, ni som läst den?


14 kommentarer :

  1. Jag har inte läst fortsättningen och kommer knappast att göra det för jag var inte så förtjust i den här, tyvärr. Det fanns delar jag gillade, som stämningen och själva grundidén, men boken lossnade aldrig; det kändes som om den hela tiden försökte övertala mig om hur bra och speciell den var, utan att någonsin nå fram. Eller för att uttrycka mig annorlunda, den var för tanig och saknade kött på benen :-)

    Om en bok bara tänker leva på stämningen så måste den vara skriven av en urstyv författare och det verkar inte Zafon vara, åtminstone inte ännu.

    SvaraRadera
  2. Jag fegar lätt ur när det kommer till att klaga på andras favoritböcker.

    Tänkte precis som du när jag läste, att det grävs en stor författare till den har typen av böcker...fast sen kände jag mig elak och ville inte hacka på författarnas skrivlustar. :(

    Men jag kan fortfarande tänka mig att läsa uppföljningen om han ska ha blivit bättre där

    SvaraRadera
  3. Om du läser fortsättningen och gillar den, tala om det så kanske jag också ger Zafón en chans till :-)

    SvaraRadera
  4. Det ska jag göra :) Fast behöver nog också pushas på lite för att komma till skott, har inte boken hemma

    På den bokbokiga fronten hoppas jag på Jasper Ffordes Thursday next-serie härnäst (på den stämningsmässiga Borges Alef)

    SvaraRadera
  5. Jag läste Thursday Next första gången i somras, hade helt missat dem tidigare. Underbar för en 1800-talsromangeek som jag, som tycker att Jane Eyre är en av de bästa romanerna någonsin. Och eftersom jag därför läst den en massa gånger och i princip kan den utantill föll jag pladask för första boken. De andra var också bra men den första ändå klart bäst. Lyckliga du som inte läst den ännu!

    SvaraRadera
  6. Och där glömde jag Zafon helt tror jag :D Det låter ju hur bra som helst. Hur detaljrik är relationen, borde jag läsa om Jane Eyre först?

    SvaraRadera
  7. Det är roligare ju mer man kommer ihåg från Jane Eyre, men du behöver absolut inte läsa om den innan om du bara kommer ihåg vad som händer i den.

    Fast varför inte läsa om JE, det är alltid ett nöje ;-)

    SvaraRadera
  8. Helt motig är jag inte till att läsa om den :)

    Hade missat att du var sådan 1800-talsfantast ^_^ Kul!

    SvaraRadera
  9. Jag tror att det är för att jag gillar rejäla romaner, och det blir inte mycket rejälare än Jane Eyre, Moby Dick, Anna Karenina och Lysande utsikter.

    Det är nog också därför jag är så svag för en bok som Jonathan Strange och Mr. Norrell; den kändes som en brittisk 1800-talsroman fast skriven idag. Plus fantasy!

    SvaraRadera
  10. Strange och Norell ftw :)

    Förstår att du inte fastnade för Vindens Skugga

    SvaraRadera
  11. Jo, sant; ska det vara en mindre "handfast" bok så vill jag nog gärna ha en Borges, Calvino el dyl :-)

    SvaraRadera
  12. tsk tsk ;) vad har du för synonymer till handfast där ? :) Har inte läst Calvino men Borges... mindre? :p

    SvaraRadera
  13. Jag gillar ordet; "Hagbard Handfaste" är inte någon vidare serie egentligen men ett bra namn är det allt :-)

    Men skämt åsido, jag vet med mig att jag definitivt är en läsare som föredrar en stark handling som grund för en bok/serie/film/... Det finns förstås mängder med undantag, som Borges, Krazy Kat, Peter Greenaway, men de är ändå just undantag. Och "Vindens skugga" är nog en bok som inte startade med en idé om en viss handling, utan kanske snarare med idén om biblioteket.

    Sen älskar jag ju ibland enstaka scener som kan göra att en annars sisådär bok el dyl blir läsvärd bara därför, men jag saknar nog alltid den där stora berättelsen om den inte finns där, någonstans i bakgrunden.

    SvaraRadera
  14. Tack då förstår jag bättre. Jag tänkte nog handfast som grundad/skicklig, utan brister..som Jane Eyre tex. Uhm.. verk med någon form av intern, sluten, perfektion (det där låter nog fullkomligt obegripligt). Det är förstås högst subjektivt; den enes skrot..

    Mitt problem med Vindens Skugga var främst att den inte kändes geniun utan mer som en fasad/kuliss, som du skrev i din första kommentar om kött på benen. Hade inget direkt emot handlingen i sig, men kan se vad du säger där

    Är väl mer av en idé och textur/upplevelse-junkie själv; atmosfärer, trixigheter, brytningar och de där scenerna du nämner... Visst kan jag uppskatta en bok för sin handling, fast är mer trögstartad med att väl plocka upp dem

    SvaraRadera