Yukio Mishima: Den gyllene paviljongens tempel

Den femhundraåriga Gyllene paviljongen i Kyoto stod sig genom kriget men brann ner 1950 i en mordbrand, anlagd av en av tempelnoviserna. Händelsen har inspirerat till boken, som jag hittade hos Emma på Uppbokad för ett tag sedan. Templet återuppbyggdes 1955.


Boken är en filosofiskt präglad utvecklingsroman, men framförallt en psykologisk skildring, om studenten Mizoguchi som på grund av sitt stammande växt upp i spe och präglats av maktlöshet. Som barn har han drömt om det tempel som hans far brukade tala om som oöverträffligt vackert, när han sedan själv får se det blir det en besatthet som närvarar i allt han gör. Relationen till templet är minst sagt tvekluven och dess bild ändras med Mizoguchis erfarenheter av livet. Skönheten blir till ett hån som avvisar honom, men samtidigt sätts skönhet som parallell till meningsfullhet och även som något tryggt och tillförlitligt. Det blir en aggressiv strävan mot det ouppnåeliga, där hans försök att frigöra sig gång på gång leder till självförstörelse.


Vi får inte någon djupgående inblick av livet i Zentemplet, rutinerna presenteras sakligt som beskrivning men ger inga detaljer. Man kan se de buddhistiska tankegångarna återspeglade i Mizoguchi och prövningarna han går igenom men då tillsammans med deras olöslighet. Miljön är vacker och stillsam och tiden utspelar sig på sitt eget plan. Medan årstiderna slår över från höst till vinter så passar Mishima på att hoppa över tre år i handlingen, veckor och månader försvinner lite här och där utan att karaktärerna gör en av min av förändringen (stilen blir verkligen svårare att följa i böcker, när man inte kan se figurernas åldrande)


Det är förstås en väldigt uppgiven historia, men jag tycker om den och har varit kvarhållen i flera dagar. Som kulturellt verk är den ypperlig


(Lind & co, 2010)


1 kommentar :

  1. Jag har tänkt många gånger att jag skulle läsa Yukio Mishima. Såg en dramadokumentär om honom för massor med år sedan och blev rätt fångad av hans livsöde. En bög som gillar bodybuilding (han lär ha citerat bibeln i samband med detta "kroppen är ett tempel") innan det blir superpopulärt, som försöker sig på en statskupp och sedan begår seppuku. Och som dessutom skriver böcker trots att pappan tyckte det där med litteratur bara var dumt.
    Egentligen var han en konservativ jävel, men jag kan inte låta bli att gilla honom ändå.

    SvaraRadera