Juli Zeh: Leklust - eller flickan utan egenskaper

Det är här i boken, än mer än i Corpus Delicti, omedelbart påtagligt att Gud är död, och världen känns tom och övergiven som ett echo chamber. Gymnasieeleverna Ada och Alev kallar sig Nihilismens barnbarn, av åsikten att det inte längre finns något ingenting att tro på, och således skapas en likgiltig värld där allt är rätt och samtidigt lika fel. Efter ideologiernas död ska leklusten vara den enda motivatorn som finns kvar och tillsammans drar de med sig tyskläraren Smutek i sitt spel, här i ett försök att testa teorin i exemplet om fångarnas dilemma.


Det är förmodligen den första skildringen av gymnasietiden som jag kan relatera till och kan se utspela sig på min egen skola. Boken sträcker i huvudsak mellan åren 2002 -2004 och jag gick ut 2003, om än inte i Tyskland. Att inte kunna otänka saker efter att man genomskådat dem var då en förbannelse och viljan att vilja saker aldrig tillräcklig, medan jag idag i stället finner en tröst i den ökande insikten och dess förmåga att med tiden minska avståndet i hyckleriet mellan tanke och handling som i det närmsta skulle kunna beskrivas som utveckling.


Upplevelsen av läsningen kan i det närmsta jämföras med känslan av att bli lämnad i bollhavet på IKEA, bland en massa andra barn som kontinuerligt envisas med att kasta saker i huvudet på en. Även om iakttagelsen av min generation, i tro kantad av meningslöshet, fortfarande än så länge ter sig mer som en tendens än något generaliserbart.


Bokens två närmsta intertexter är en sammanvävning av Musils Mannen utan egenskaper och Axelrods(?) bok Evolution of Cooperation om spelteori (för mig olästa) och den knyter ihop filosofi med historia och politik. Utan att vara helt hundra på hur termen används kan Leklust möjligtvis placeras som ”ytrealism”, där vi aldrig kommer åt figurernas innersta väsen utan istället får en bok som fokuserar och förmedlar sig genom tingen utanför (som vädret, fläckiga lakan eller röda skor). Till uttryck påminner den om Fowles Illusionisten, med den upphöjda författaren som reser sig över sina spelpjäser. Där figurerna degraderas till rena teser, men höjdskillnaden är kortare här och lättare att förlåta och kapitulera inför.


(Weyler, 2008)



Fler inlägg om Juli Zeh: Corpus Delicti

Liknande böcker: Illusionisten

Andra som har skrivit om boken: Bokhora Dagens bok Salongen SvD

5 kommentarer :

  1. Corpus delicti höll jag i flera gånger på biblan i somras, men det blev aldrig något lån. Känns som minst sagt tung läsning. Men jag är väldigt dragen till det där med dystopier. Kanske därför jag gillar Hermanson så mycket? :)

    SvaraRadera
  2. Bra skriven recension! Du fångar mitt intresse trots mitt missnöje med Corpus Delicti, kanske borde ge Zeh en chans till? :)

    SvaraRadera
  3. Hehe, det beror nog helt och hållet på vad du ogillade i Corpus Delicti ;-) De är lika, men på samma gång väldigt olika. Jag tyckte mycket bättre om denna, den håller ihop bättre och är mer av en vanlig roman, om än väldigt filosofisk/teoretisk. Vad tyckte du om hennes språk?

    SvaraRadera
  4. Språket var bra, det var något med handlingen som störde mig. :)

    SvaraRadera
  5. Då finns det nog en chans att du gillar den här :-) Är väl mest språket som är gemensamt mellan böckerna, annars har de väldigt olika form

    Jag var inte heller så förtjust i Corpus Delicti när jag var klar med den, även om där förstås fanns saker jag gillade riktigt mycket

    SvaraRadera