Juli Zeh: Corpus Delicti

I boken har en lag mot ohälsa anstiftats och sjukdom är härmed ett uttalat brott. Hälsa har som det står gjorts till en normalitet. Medborgaren är för det allmännas bästa skyldig att motionera och genomgå regelbundna hälsokontroller.


Mia har missat inrapporteringarna och isolerat sig i sin lägenhet där hon lider Antigonekval efter sin brors död. Moritz blev dömd för sexmord och hon har nu att välja mellan att vara lojal mot sin bror, som hon tror var oskyldig, eller att acceptera samhällslagen och därmed erkänna systemet som rättvist och ofelbart. Konflikten mellan individen och samhället. Mellan det kroppsliga och det själsliga.


På stadens tak bullrar det som om några mäktiga varelser stämt träff för att bowla. Finns det fortfarande människor? Stormen har drivit in dem i sina hus där de försöker sova inne på sina kammare, likt inspärrade djur i kartonger, mödosamt ignorerande oväsendet som naturen förorsakar; och plågsamt inser de hur föga de betyder med sina uppblåsta liv, medan stad och himmel beslutar att genomföra ett pas de deux. Människorna är inte med i den här leken. De är mindre än åskådare. I bästa fall är de något som torkade löv, sopade åt sidan och nedfösta i rännstenen.

Den konfliktdrivna handlingen utspelar sig år 2058 och är framförallt begränsad till Mias lägenhet och domstolshuset. Som jag ser det så handlar det egentligen inte om att samhället skulle ha blivit sämre; utan om individens obetydlighet mot kollektivet som här tar bestämmanderätten över hennes kropp ifrån i henne, och hennes utsatthet när hon ställer sig utanför normen. Både motståndare och sympatisörer använder Mia som ett offerlamm för sina ståndpunkter, medan hon inte kan säga emot. Det var inte rökningen som tog livet av Moritz utan ett stillastående system som ansåg sig vara ofelbart. Även om motivvalet i boken förståss vittnar om en pågående utveckling.


Inledningen av boken, som uttrycker sig mer som ett drama än en dystopi och är mer filosofisk än politisk, tilltalade mig bättre än slutet som kör in gamla hjulspår, vilket jag för den här boken tyckte var onödigt. Framförallt har jag blivit väldigt nyfiken på författarskapet och kommer att ta tag i Zehs tidigare böcker i det snaraste.


(Weyler, 2010)




Andra som skrivit om boken: Bernur Books of Yvanna Dagens bok Jan i Varberg Och solen har sin gång

Tidningar: DN GP SvD


3 kommentarer :

  1. Hade svårt för den boken, gillade idén bakom den, men hade hellre sett att den var politisk, snarare än filosofisk, rätt igenom. Ska blir intressant att läsa vad du tycker om Zehs tidigare böcker dock, blev ganska avskräckt från att läsa nåt annat av henne

    SvaraRadera
  2. Jag är väldigt glad för just filosofiska böcker så blev tokförtjust i början av boken:) Min förhoppning är att alla hennes böcker har en filosofisk tråd, i så fall har du kanske rätt i att vara avskräckt (fast jag har inte läst något om dem så vet egentligen inte).

    SvaraRadera
  3. Hade också svårt för den här boken. Jag gillar annars dystopiska böcker som Kallocain och 1984, men den här höll inte måttet. Kommer dock inte på just nu vad var jag störde mig på. :S

    SvaraRadera