Sjón: Med skälvande tårar - en roman om ett brott


Sjögången i Med skälvande tårar håller inte samma jämna dyningar som de böcker jag tidigare läst av författaren (och det är väl naturligt eftersom jag läst dem bakvänt…) och det kränger värre innan berättelsen slår sig till ro, just som man tycker sig skymta handlingen rullar man ifrån den igen. När den väl hittat hem är det ingen vidare fängslande historia. Till formen en satirisk skröna. 

Kanske är det för att vi ligger närmare i tiden så att glappet med det metaforiska forntida planet som här bär upp berättartraditionen har blivit större. En son berättar om sin far som är på väg till Island över havet, med sig har han sin blivande son som ännu inte är mer än en leravgjutning (fadern är jude och även alkemist), och om när denne ett par år efter kriget ansöker om medborgarskap. Det blir en ganska långdragen historia som leder fram till ett sällskap isländska frimurare som tagit sig fram genom frimärkssamling och ska ha blivit bland de mäktigaste i världen. Sambanden mellan händelserna fram dit tillhör den otroliga sorten med flera till synes orelaterade utsvävningar. 

Huvudpersonen asagudarna bedrev gäck med i Fisk och kultur var antropolog vilket säkert kan ses som ett eftereko till den här. Sjon fortsätter (börjar..) sända iväg ispikar mot den isländska nationalismen även här och det utgör väl lite utav centralmotivet.  Det är dock inte den biten jag fastnar för utan främst sammansmältningen mellan mytologin och upptäckartiden, det poetiska och ålderdomliga språket av en författare som verkligen bemästrar berättarkonsten. Som sådan är han något av en narraktig trickster. Just denna boken tyckte jag dock var rätt tråkig.

(Alfabeta, 2004) 



Andra böcker av Sjón på bloggen: Fisk och kultur Skymningsinferno

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar