Joann Sfar: Vampire Loves


Ferdinand är en melankolisk och gammaldags vampyr, lite av en klassisk tråkmåns, med skivsamlar epitet. Det har precis tagit slut med mandragoran Lani som varit otrogen och snart får han Aspirine, en ung ny-gothare till vampyr efter sig. Handlingen i stort går mest ut på att Ferdinand försöker hitta en partner.

Den inledande historien, som är min favorit, skiftar perspektivbyten där vi omväxlande även får möta Lani som efter uppbrottet sökt sig till deras gemensamma vän Träd-mannen som också är olyckligt förälskad i henne , och historien får här en viss dynamik (tråden återkommer men då är historien nära på borttappad). Det hade varit roligt om Lani och Aspirine fått en varsin egen historia, överhuvudtaget en närmare återkoppling till den här inledningen och tonen den har hade varit kul. I de senare delarna blir berättelserna mer osammanhängande och ojämna till sin karaktär; det sker en del konstiga hopp och utvecklingar som gör att varje berättelse egentligen kan delas upp ytterligare i olika episoder, snarare än att vara ihållande kapitel. Det blir mer att jag uppskattar enskilda sidor eller rutor än hela historier.

Estetiskt så tycker jag väldigt mycket om den starka färgbrytningen som finns, särskilt kombinerat med karaktärernas enkla och rena ytor. Bakgrunden i sig skiftar en del i karaktär, från att bara bestå av en färg som representation av ljussättningen (natt,skymning, klara eller dämpade lampor…) till att vara riktig raspig och plottrig. Boken har en självklar och fånig, ytterst charmant och underbar, humor som driver omväxlande med vampyrmyten och omväxlande med mänskliga beteenden så som i relationer. Författaren förstärker det hela med stundvis självklara kommentarer och ljudeffekter.

Albumet innehåller en del gästframträdanden. Bland annat med karaktärer från Sfars The Professor’s daughter samt, gissar jag, The Rabbi’s cat. Ferdinand själv är hämtad från den tidigare serien Little Vampire. Historien drar åt det ockulta med bland annat golem och den osynliga mannen, spöken, mumier och varulvar, som dyker upp. Det är briljant …ibland. Ibland mer tråkigt. Teckningarna är en verklig höjdpunkt och på det hela taget är det ett mycket uppskattat album, även om det inte når upp till sina potential.

4 kommentarer :

  1. Vad söta de är. :-)

    Verkar helt klart intressant, fint ritat, underbara färgskalor.

    SvaraRadera
  2. Eller hur! Det enda som hade varit bättre skulle no vara en uppföljare med mer utvecklade historier :)

    SvaraRadera
  3. Jag ska ändå läsa om den. Men jag tror nog att du har rätt; Sfar har ibland en väldigt avkopplad inställning till sina historier så de kan fladdra åt alla möjliga håll, på en gång.

    Sfar har gjort en hel del serier tillsammans med Lewis Trondheim som jag också tycker är mycket läsvärd. Hans serier är också vimsiga, men när man läst några stycken så märker man att även om de verkar vara skrivna på en höft så är de egentligen väldigt genomtänkta. De är en rätt unik blandning av slapstick, fåniga skämt, och riktigt genomarbetade historier. Prova vetjag! :-)

    SvaraRadera
  4. Ja, jag är rätt nyfiken på den där Dungeon serien.. :)

    SvaraRadera