Craig Thompson: Habibi

Med nästan 700 sidor en episk volym i tusen och en natt anda. Sidorna är vackert dekorerade med arabiska tecken och geometriska figurer, med en disposition som följer talmystikens uppställning kring siffran nio; här bland annat åldern då Dodola blir bortgift, åldersskillnaden mellan henne och Zam, antalet år innan de blir åtskilda. Invävt i sidorna finns berättelser ur gamla testamentet, föreningen mellan Islam och Kristendomen, och de värderingar som vi håller fast vid. I berättelsens kärna; människans kamp här på jorden placerade mellan himmel och helvete, finns relationen mellan Dodola och Zam. Båda är föräldralösa slavar och Dodola tog sig an den svarta pojken Zam som sitt eget barn. De flyr och försöker skapar sig ett eget liv ute i öknen.



Boken är svår att fånga upp då den innehåller så mycket och skulle behöva betas av i etapper, men framförallt finns där exploateringen av andras utsatthet och de eviga frågorna om människans livsvillkor. Mycket, mysticismen och kulturella normer, går mig förbi men snarare betonas våra likheter som människor och den gör sig universellt begriplig. Illustrationerna är väldigt övertygande och bindande, ornamenten ger en puls till sidorna. Överhuvudtaget så känns boken mig övermäktig att samla ihop mina tankar om, men det är ett riktigt fint verk som jag kommer älska mer och mer för varje omläsning. Omfångsmässigt och till essens närmar den sig Tezukas strålande Buddha-serie en del.





Andra som har skrivit om boken: L7 Comics

6 kommentarer :

  1. Mitt exemplar befinner sig någonstans i Europa, för leverans snart hoppas jag. Ser verkligen fram mot att läsa den nu; det jag läst om den är visserligen rätt kluvet men ingen recension har gjort att jag blivit avskräckt :-)

    SvaraRadera
  2. Jag fastnade för denna på ett helt annat sätt än jag gjorde för tidigare Blankets, som jag också blev förtjust i (men jag tycker självbiografier är lite blörgh vilket distanserade mig något till den). Hmm. Jag har inte läst något negativt om Habibi, förutom att den är lång typ..och det är den ju :-)

    Såg att Thompson blurbat Tezuka på något ställe, så jag misstänker att han har varit en inspirationskälla här

    SvaraRadera
  3. Det här är verkligen bland det bästa jag någonsin har läst, alla kategorier. Det går inte att låta bli att imponeras av hur väl allt hänger i hop i berättelsen och hur det känns som att Thompson bygger sin berättelse lika mycket kring en historia han haft i huvudet länge som kring favoritdelar ur koranen.

    Jag har förresten skrivit lite om den här: http://level7.nu/member/info.php?id=42005&aid=208917

    SvaraRadera
  4. Jag håller med om att det är ett storverk! Hissnande att tänka på tiden som måste ha lagts ner. Vad det gäller miljöförstöringarna du kommenterade i ditt inlägg (man behöver kanske vara inloggad för att kommentera på sidan?)så tyckte jag om hur världen utanför själva berättelsen trängde sig på och gav en integrerad berättelse som berör alla, att det för en tillbaka från sagoberättandet

    SvaraRadera
  5. Jo jag läste om boken efter att jag skrivit om den och då störde jag mig inte lika mycket på det. Jag tycker fortfarande att det är ett lite onödigt grepp eftersom det finns så många andra poänger med boken.

    Jag tycker det är så himla häftigt det han gjorde med tiden. Hur han lät en 10-15 års handling löpa över typ 100-150 år. Jag brukar verkligen hata såna tilltag eftersom de bara strular till det men här gjorde de inte det utan hade ett riktigt syfte.

    SvaraRadera
  6. Ja, det ha du rätt i! Jag tänkte faktiskt aldrig på det där med tiden när jag läste utan fann mig i det utan reflektera, mäktigt. Tror inte jag har stött på det tilltaget tidigare.

    Eventuellt skulle boken ha vunnit på att vara mindre spretig, det är väldigt mycket att ta in i en läsning. Behöver också läsa om den :-)

    SvaraRadera