Shirley Jackson: Soluret

Boken börjar som något av ett herrgårdsskådespel, men känslan blir mer och mer av att vara en docka i ett dockhus; fast i det förflutna och avskild från resten av världen. Det är en intensiv start av osammanhängande röster som konsekvent talar förbi varandra, omöjliga att fånga upp; framförallt dialogdrivet vilket ger en tung och energislukande början.

Utmärkande så är boken väldigt skiftande i sin karaktär; det kaotiska och översensoriska övergår omväxlande i något av en hysterisk komedi. Jacksons berättarstil är omisskännlig och vi möter igen bräckliga, ensamma, karaktärer som är på randen till att förlora förståndet (med distinkta yttringar för varje karaktär, jag tycker mycket om det personliga i det här); skillnaden mot The Haunting of Hill House är att boken ändrar ton med perspektivbytena, vilket framhäver kontrasterna mellan då vi betraktar karaktärerna utifrån respektive inifrån och ger en otroligt instabil husbyggnad. Trots, eller kanske tack vare, den farsartade stämningen så drabbar denna mig mycket mer. We Have Always Lived in the Castle relaterar förstås också till det här men jag upplever den inte som lika introspektiv, framförallt så har den inte samma mentala upplösning.

Salongsstämningen i boken bryts av de gånger då någon kommit bort från gruppen, samtliga stunder är lika strålande metaforer. Här följer vi faster Fanny ensam ute i trädgården; senare fru Halloran på sitt rum:
En gång såg hon tydligt vägen bort från labyrinten och sträckte till och med händerna nästan genom häcken och ut i dagsljuset men kunde inte tränga igenom. Men det här är min egen labyrint, sade hon sig, det är den här labyrinten som jag växte upp i, jag kan väl inte vara fånge här, jag känner vägen så perfekt, och hon vände igen och gick ännu värre vilse.
Med en eloge för kommateringen så dyrkar jag de mörka och snåriga delarna i boken. Till handlingen så har faster Fanny fått en varning ifrån sin döde far om att världens undergång är nära, och att sällskapet kommer att vara de enda överlevande förutsatt att de stannar i huset. Mer satiriska stunder med det vimsiga och bortkomna sällskapet följer, för vilka tidigare armageddonprognoser gått bakom ryggen; överhuvudtaget ett högburet sällskap med låg förankring och med bristande förmåga till att kunna relatera till andra än sig själva, de lever (talar) vid sidan av glaset så att säga.
Mitt eget krypin, tänkte fru Halloran och vände rastlöst om på andra sidan där hon drömde i den stora rosiga sängen med silkelakan, mitt alldeles eget ställe, ett hus där jag kan bo för mig själv och ha allt som jag älskar omkring mig, ett litet pyttehus för mig själv, skogen omkring är mörk men brasan där inne klar och dansar i färger som rör sig över de målade väggarna, och böckerna och en enda skön stol, över öppna spisen finns saker som jag själv har ställt där. Jag sitter i min enda stol eller ligger på den mjuka mattan nära brasan och ingen pratar med mig och ingen hör vad jag säger, det finns bara en av varje av allt, en kopp, en tallrik, en sked, en kniv. Djupt i skogen där jag bor i mitt lilla hus och ingen kan någonsin hitta mig.
Karaktärerna emellan så gillar jag skillnaden i att den ena försöker klösa sig ut och den andra desperat vill stänga in sig, vilket tillsammans med humörsvängningarna gör boken lätt manisk. Visst brukar man väl tala om människans ångest inför det okända, men i samma grad skapar karaktärerna sin egen genom att rekonstruera det förflutna; enligt ironins alla regler.

Verket får en egen puls efter karaktärernas rörelser i huset. Där förekommer mycket ommöblering, gamla böcker i biblioteket som eldas upp , nödproviant , låneböcker bärs in (tack vare Murakami lär jag alltid se bibliotek som en metafor för hjärnans minnesbank, faktiskt så för den mig misstänkt tillbaka till Hard-boiled Wonderland and the End of the World). Tokälskar.

(Lindfors, 1979)


5 kommentarer :

  1. Spännande! GIllar du överättningen?

    SvaraRadera
  2. Åh, verkar onekligen mycket intressant, nu uppmärksammade du mig på ytterligare en författare som jag aldrig hört talats om! Tack för det! ^.^ Hur upptäckte du Shirley Jackson?

    SvaraRadera
  3. Karin: Den är superpännande! Jag stör mig sällan på översättningar, så har inget egentligen omdöme i frågan. Det känns däremot lite märkligt att läsa på svenska när karaktärerna heter saker som "Lionel", eller "MaryJane"..

    Catacombkitten: Jag hade länge en fäbless för spökhusfilmer, som the Shining och Rose Red så jag tror det är någonstans därifrån; hon är mästarnas mästare på hemsökta hus. Kan inte tänka mig annat än att du skulle älska dessa :-) Börja hellre med "We have always lived in the castle", för en bättre känsla av författarskapet

    SvaraRadera
  4. Oh, då börjar jag med den (väldigt snyggt omslag)! Jag har skrivit dit den i min "Vill läsa-lista" (ett nytt projekt på min blogg som jag antar kommer växa till ett monster). :)

    SvaraRadera
  5. Smart idé! Jag får hålla utkik efter spännande titlar som dyker upp. Ska bli jättekul att se vad du tycker om boken sen, ifall den blir läst också ^_^

    SvaraRadera