Mikael Strömberg: Vätten

Kort: Efter den långa och tärande bilresan hem från Norrland verkar Peter, fadern i familjen, ha ådragit sig en förbannelse. Där hemska olyckor börjar hända runt omkring honom och byggs upp till ett omedelbart hot mot hans närmaste; lämnar honom som maktlöst vittne. Boken utspelar sig i Stockholmstrakten och rör sig ut mot glesbygden. Under sensommaren och semestern drar mot sitt slut.


Orddumpning: Rädslan för att inte räcka till. För att bli lämnad ensam (frun). Roller. Uppgivenhet. Missnöje. Isolering- självförakt. Skuld. Arv.


Har svårt att komma på något att skriva om boken som skulle ge en bra bild. O ena sidan finner jag det jättekul att läsa en svensk skräckdebut som inte är ännu en förklädd deckare; o andra kan jag inte rekommendera den annat än för den som har ett direkt intresse för just svenska skräckromaner . Det bör nog tas i beaktning att jag inte tillhör den Ajvide Lindqvist – frälsta skaran, då denna är snarlik.


Den inledande bilfärden är kuslig som sjutton men jag hittar aldrig tillbaks till den känslan igen. Kommande scener hugger till av obehag men det är något annat. Där jag vill känna karaktärernas fasor och utsatthet; inför hotet mot barnfamiljen såväl som inför det okända som kryper sig på utifrån naturen och skogarna, blir det väldigt konkret och tomt. Även om boken för den delen är mycket vardagsnära. Peters leda av att snart behöva återvända till jobbet på Telenor och fruns skräck för att alla omkring henne börjar bli slavar under alkoholen, är karaktärsdanande detaljer som jag vill känna in i märgen; men nu glöms det bort redan i efterföljande mening. Språket känns genomgående övertydligt och ansträngt, vilket ger onödigt långa och utdragna passager. Själva skrivarlusten hos författaren piggar dock upp under läsningen och håller en kvar.

(frank, 2011)



Andra som har läst boken: Bim Pocketlover

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar