John Boyne: Pojken som sprang bort


Tills nu har det undgått mig att Pojken i randig pyjamas var skriven för barn; annars hade jag tänkt att denna var tung och sorgmodig, men den borde rimligtvis inte vara någonting i jämförelse. Jag börjar väl bli förklemad, den är ingenting mot böckerna jag läste vid den här åldern och redan Astrid Lindgrens böcker får den förstås att falla i skugga. Men den cirkulerar kring det där svåra och otröstliga som lämnar barn ensamma med sina känslor; vilket hamnar i handlingens fokus och ger boken en upplysande funktion, framförallt fungerar resan som inre bearbetning. Ser nu efteråt att förlaget åldersklassat den för 15+, Amazons 9-12 låter betydligt rimligare. Det är förstås temat som stör, men annars är det utav tvivel en barnbok.


Det börjar med åttaåriga Noah som rymmer hemifrån. Vi får inte veta varför, annat än att han tycker sig ha fått uppleva för lite i sitt liv. Berättelsen är skriven ur Noahs perspektiv, med stundvisa illustrationer till liknande de som återfinns i ens skrivhäften från skolan. Byarna han passerar är uppbyggda på nonsens och ligger närmare sagans värld; med talande djur och möbler som kommer till liv. Ganska tidigt hittar pojken fram till en leksaksaffär som väcker hans nyfikenhet, där han och gubben som äger affären börjar berätta gamla minnen för varandra; där orsaken till Noahs rymning börjar få sin förklaring. Där finns också ett mysterium beträffande gubbens identitet som börjar komma i dager (en charmig intertextualitet).


Texten har det där klassiska dubbla tilltalet, där den vuxna läsaren kommer förstå vad det handlar om långt tidigare. Ledtrådarna i dialogen är inledningsvis suggestiva men blir tydligare och tydligare. Inledningsvis, när vi fortfarande kan förundras av den magiska upptäcktsfärden är boken underbar, men efterhand som den slår sig ner tappar den taget; Noahs berättande är väldigt vackert, men gubbens historia närmare utsliten och trist. Och desto närmre vi kommer verkligheten igen desto tråkigare blir det. Det är mycket fint, och även roligt, i den men det blir inte mer än ett medelbetyg till slut.


(B. Wahlström, 2011)

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar