Joe Abercrombie: Man bör förlåta, bok 2

Jag håller som bäst på att se till att avsluta vårterminens kurser och det var länge sedan jag kom till ro med läsningen, snarare har det varit ett utdraget hattande mellan böcker som bytts av efter att de blivit hopslagna. I sommar har jag på något sätt lyckats flytta med regnet, en månads regn i Karlshamn efterföljt av en månad i Borås; med hösten här säger erfarenheten att det inte kommer sluta förrän det börjar snöa. Långt ifrån är jag en av de där bloggarna som jublar över att ha hösten tillbaka.


Vet inte om det är tajmingen men aldrig har jag trivts så bra i Abercrombies sällskap som nu. Handlingen har lagt sig till rätta och har en större målmedvetenhet, vilket gör mig till en mer avslappnad läsare när jag inte behöver hålla alla karaktärer under uppsikt. Eftersom jag redan skrivit om de tidigare böckerna vill jag inte upprepa mig med karaktärerna; de är fortfarande underbart karga och älskligt bristfälliga. Handlingen i sig är inte mycket att gå in på men den har blivit väldigt tankeväckande.


Det påtagliga i den här boken är meningslösheten. Tidigare tedde det sig underligt hur Logen, Jezal och Ferro valde att följa Bayaz utan att ifrågasätta vart de var på väg och varför. Men i relation till att det inte finns någon ond eller god sida i boken faller det sig slumpartat vilken sida man slåss för och vem man följer, allt handlar om att hålla sig igång och ta sig framåt. Priset för ära och stolthet och drivkraften i att få ett erkännande för sitt liv hamnar i kontrast med bönderna som slagit sig ner för att senare blir bortglömda av historien.


(Damm, 2009)



Tidigare inlägg om böckerna i Första Lagen -trilogin: Det lockande stålet Man bör förlåta, bok 1

9 kommentarer :

  1. Jo, jag tyckte också läsningen var mer avslappnad i och med att jag kommit en bit in på "Man bör förlåta". Det utmärkande är verkligen meningslösheten.

    SvaraRadera
  2. Mycket snyggt sammanfattat E-J, det är meningslösheten och uppgivenheten över ödeslotten som gör det hela så realistiskt, trots magiker och plattskallar. Sen är kvinnoporträtten otroligt bra tycker jag, Abercrombie hymlar inte med hur fängslade damerna är av konventioner, ja förutom Ferro då=)
    Det är typiskt en sån där bokserie där man tänker, "Nu är den på sin topp, till och med bättre än förra boken", och så blir det ännu bättre i nästa.

    SvaraRadera
  3. Gillade Hundman när han blev alldeles tafatt och generad, man vill typ ta med honom hem på en tebjudning (^__^*)

    Tack Stewe:)
    Ja verkligen bättre och bättre, ser fram emot att komma vidare i dem

    SvaraRadera
  4. Vad har du för koppling till Karlshamn? *nyfiken* :)

    SvaraRadera
  5. Jag är uppväxt i Svängsta, 13 km utanför, och har föräldrahemmet där :) Gått högstadiet och Gymnasiet inne i stan. Är du från Blekinge med eller har du fått flytta för jobbet ?

    SvaraRadera
  6. Vad kul! Jag har lajvat där borta i Svängstatrakten för typ 100 år sen. =) Jo, jag kommer från en ort som heter Jämjö och som ligger två mil utanför Karlskrona, så jag är helt enkelt tillbaka i mina hemtrakter och det känns förvånansvärt bra. Vart bor du nu?

    SvaraRadera
  7. Jag var aldrig borta vid Pegas stuga men brukade cykla förbi en del orcher ibland.. :)

    Än så länge bor jag fortfarande i Borås, men får flytta ut snart; hoppas hitta ett jobb eller någon form av praktik först.

    SvaraRadera
  8. Hehe, kul att träffa på orcher när man är ute och cyklar.. ^^

    Trivs du i Borås? Eller börjar du känna dig rastlös? Jag har fått tipset att man kan få jobb genom att ringa till arbetsplatsen i ens närhet och säga att man gärna vill jobba som timvikarie, att det är många som slussas in i jobbvärlden på det viset. Lycka till!

    SvaraRadera
  9. Inte allt för rastlös, men börjar väl känna mig färdig med stan.. :) Tack för tipset! Ska skriva upp mig på DIKs vikariepool med har jag tänkt, fast det hamnar envist i skymundan på att göra listan

    SvaraRadera