Dean Koontz: vad natten döljer

Under några skräckfyllda minuter hade den vuxne John Calvino formats och pojken lämnats kvar. Hans känslomässiga mognad hade för alltid stannat vid fjorton år. Han hade inte gradvis utvecklats från pojke till man, så som andra män överlever sin övergång från tonår; istället hade mannen tagit ett hopp från pojken i den här krisen. På ett sätt fanns pojken, som så abrupt hade övergivits, kvar i mannen, nästan som en separat del. Nu tyckte han att det verkade som om den här delen av honom, den här outvecklade pojken, måste vara källan till tonårsrädslan.

Som fjortonåring sköt Calvino ihjäl Alton Blackwood som tagit sig in i huset och mördat, torterat, resten av hans familj. Tjugo år sedan upprepas mordet, men nu av en pojke som därefter spärrats in på mentalsjukhus. Vissa sidor av boken känns som en modern Dracula-tolkning i kriminalform, bland annat ska Blackwood ha varit missbildad; med skulderblad som sticker ut som fladdermusvingar under skjortan. Fler referenser dyker stundvis upp. 

Calvino som utbildat sig till mordutredare har nu egen familj, fru och tre barn. Liksom de andra familjerna vi möter en kärleksfull och skyddad amerikansk kärnfamilj, med hemskolade barn som aldrig tänkt en ond tanke eller drabbats av att någon vill dem illa. Blackwoods mantra var ”fördärv”, och vi påminns om att det aldrig är försent för sinnet att ge vika.  Calvino känner sig på nytt som en måltavla och är övertygade om att de nya morden kommer att sluta med hans familj. Samtidigt får de ovetande familjemedlemmarna, var och en, förnimmelser av att något hemsöker, terroriserar, dem i huset.

Först och främst finns en präktighet i bokens karaktärer som blir väl påtaglig, trots allt som händer känner jag aldrig något medlidande för någon utav dem. Den studerar vad som döljs under ytan på människor, men även angripna karaktärer känns stereotypiska. Ändå har jag dragits tillbaka till boken efter att ha lagt den ifrån mig. Beskrivningarna är sceniska och ger en tydlig ”under tiden” överblick av parallella händelser, med skiftande yttre och inre perspektiv, mellan trygghet och utsatthet. 

På senare tiden har jag funderat över böcker med parasiter och människor som transportmedel, och det här är en sådan. Inkluderat rädslan för att inte vara stark nog, mista kontrollen och svika sina egna.  Närvaron av de övernaturliga elementen ger boken en skön stämning, men de känns uttonade i förhållande till det skarpa verklighetslagret; för mycket skärpa på den där kriminalaren. Boken är psykologisk och det är just själva terroriserandet som är intressant.

(Bra Böcker, 2011)

6 kommentarer :

  1. "Först och främst finns en präktighet i bokens karaktärer som blir väl påtaglig, trots allt som händer känner jag aldrig något medlidande för någon utav dem. Den studerar vad som döljs under ytan på människor, men även angripna karaktärer känns stereotypiska."
    Jajamen, det absolut mest störande med Koontz. Gick bra när man läste de första i 12-årsåldern, men blev snabbt olidligt.... Speciellt i någon av de sista jag läste, där hjältarna/hjältinnorna alltid var desamma; medelklassamerikaner som förespråkade att man bör ha utbildning på skjutvapen och gärna några skjutjärn hemma. Utsattheten, vilsenheten och känslan av kaos som i regel brukar prägla skräckromaner är med få undantag bortrationaliserade ur koontz författarskap.

    SvaraRadera
  2. Bra, du fångar upp det:) Det var nog därför jag upplevde skräckelementen som nedtonade. Onekligen finns de där och har en ganska stor roll egentligen, men ändå går man på något sätt förbi dem utan att direkt ta notis. Verkligen inte det minsta spår av kaos!

    SvaraRadera
  3. Att det ofta också tydligen MÅSTE vara med en klok golden retriever eller labrador är också tjatigt. Plus hans fåniga framställningar av ungdomar som gillar hårdrock.

    SvaraRadera
  4. haha! Va tusan, har han en golden retriever i alla ? :D

    SvaraRadera
  5. Nu blev jag sugen pa att lasa skrack! Bra skrack, alltsa. Koontz (som jag aldrig last) verkar dock inte vara prov pa det...

    SvaraRadera
  6. Jag hade heller inte läst något av honom, innan den här. Men tror han kan gå hem bättre om man förutom skräck även gillar deckare/kriminalromaner, minns inte dina preferenser här? :) (fast helst ska man nog vara Amerikan också). Vad gillar du för skräck, har du läst Amanda Hellbergs? Hennes senaste har jag iofs inte läst själv än så vet inte om den är bra..

    SvaraRadera