Arundhati Roy: De Små Tingens Gud

Tidigare har jag läst Roys essä Priset för att leva, från 1999 om dammbyggena i Indien, vilken jag då hade tänkte inleda läsningen med men den följdes aldrig upp. Nu fick jag syn på boken på Elas blogg och blev påmind om att jag inte hade tagit mig an den än. De Små Tingens Gud tar plats i Kerala där författarinnan själv är uppvuxen.

De två tvåäggstvillingarna Rahel och Estha som boken utgår ifrån hör till det berörbara kastet, således från en i jämförelse lyckligt lottad familj med vad som kan tyckas små problem . Men inte desto mindre en familj förenad ur hustrumisshandel, kärleksaffärer och skilsmässor, alkoholiserade fäder. En småaktig ytlighet och avundsjuka råder mellan den av omständigheterna ihoptvingade familjen; där alla mer eller mindre hamnat efter att ha misslyckats med sina tidigare vägval i livet och inte haft några andra alternativ kvar.

I inledningen har barnens kusin, hemkommen från England efter sin styvfars död, och släktens (till de kärlekstörstande tvillingarnas förtrytelse) stolthet, just drunknat. Strax därpå blir Estha omplacerad och får resa bort för att bo hos sin far, när han senare i vuxenålder kommer hem igen har han slutat tala.

Tvillingarna är underfundiga, bokstavstroget avskärmade från vuxenvärlden och älskar ordlekar, vilka ofta uttrycks i texten. Det finns ett outtalat samförstånd dem emellan där de kan känna av varandras sinnesstämning. Men kanske gäller det framförallt Rahel som ter sig till sin bror för stöd, medan Estha blir mer och mer isolerad och ensam med sina tankar som är för stora för att prata om.

Boken följer främst stream of consiouness -associationernas logik och hoppar fram och tillbaka mellan tidsperioder och levnadsöden, ibland i ett och samma stycke. Samtidigt som den skingrar frågorna om vad som hänt. Vilket även innebär att texten återkommer till scenariorna gång på gång istället för att kunna bakomlägga sig dem. Tidsperspektivet fångar upp och beskriver flera levnadsöden, isolerade från varandra samtidigt som de trampar varandra på hälarna, och på vad som i huvudsak bara är ett par dagar formas framtiden.

Jag är väldigt fäst vid boken. När jag läser, framförallt kulturellt och politiskt betonade böcker, från nya länder nojjar jag ofta över att det ska bli abrupt svart i ögonvrårna, där texten slutar och jag inte kan se längre; i brist på kringliggande litteratur i medvetandet som jag kan lappa ihop den med för att förlänga synfältet. Men det här berättarmönstret, som låter en komma väldigt nära inpå, löser det bra och jag känner mig snabbt hemma i byn och dess invånare (vill minnas att bl.a. Saadawis Den stulna romanen är skriven på samma sätt(?)). Barnperspektivet gör förstås också sitt då inte de heller har något vidare grepp om vad som händer runt omkring.




Inga kommentarer :

Skicka en kommentar