William Beckford: Vathek

I början av förra året läste jag Buzzatis The Tartar Steppe och påbörjade därmed min plan att pricka av böckerna i Borges serie med utvalda böcker; “The Library of Babel" respektive "A Personal Library". Detta är andra boken jag läser därifrån sedan dess, knappt Leifingtakt.


Vathek är en av de klassiska gotiska berättelserna, jämte The Castle of Otranto och Munken &c; en orientalisk historia starkt influerad av Tusen och en natt. Enligt Borges den första boken i den västerländska litteraturen som skildrar helvetet som en ond plats (Jag tror en essä om boken finns med i hans selected non-fiction men den ligger ännu i önskelistan), bokens sista sidor om den eviga ångesten är onekligen dess höjdpunkt.


Utdrag från slutet: Mitt genom denna sal rörde sig oavbrutet ett väldigt myller av människor som samtliga höll högra handen mot hjärtat utan att någonsin ge akt på omgivningen. Döden hade tärt dem alla med sin gråhet. Deras ögon, djupt insjunkna i sina hålor, liknade de fosforescerande meteoriter som nattetid kan ses glittra över griftegårdar. Några skred långsamt fram, uppslukade av djupa eftertankar; några tjöt av ångest och sprang hetsigt omkring likt tigrar, sårade av förgiftade pilar; medan andra gnisslade tänderna i ursinne och rasande tuggade mer fradga än den sjukliga dåren. Samtliga undvek varandra och fastän en till synes oändlig skara fanns där drev var och en, ovetande om de andra, planlöst omkring som om han befann sig ensam i en öken där ingen någonsin satt sin fot.


Kalifen Vathek är en stor samlare och äger ett palats för varje sinne där han och hans gäster får sina begär tillfredsställda. Denna överdådiga sinnesstimulering är onekligen tilltalande. Pådriven av sin djävulsdyrkare till mor lockas han av den fallna ängeln iväg från sitt palats med löften om outsinliga skatter från underjorden och kunskaper som bara gudarna känner till, för vilket han får offra allt.


Det är en nyckfullt skriven text med långa utdragna passager; emellanåt kändes det som de längsta hundra sidorna jag någonsin läst och satirisk humor i skönlitteratur lär jag mig nog aldrig att uppskatta, samtidigt som andra stycken fungerar desto bättre. En ganska planlös irrfärd. Den nära kopplingen till författarens eget liv gör det till ett helvrickat hopkok. Denna upplagan inleds med en presentation av verket och avslutas med ett efterord om författarens liv, där finns även ordlista med kommentarer.

h:ström 2009 (1786)

Översättning: Arthur Isfelt

Efterord: Gabriella Håkansson

175 sidor

Första meningen: Vathek, nionde kalifen av Abbasidernas ätt, var son till Motassem och sonson till Harun al Rashid.



2 kommentarer :

  1. När jag skrev "Ars moriendi - konsten att dö" läste jag om den här boken. Jag läste inte själva boken, redan "Munken" som ändå fanns på svenska kändes längre än sitt sidantal. Fast lite nyfiken blir jag ändå, särskilt när du skriver att det är något självbiografiskt anslag mitt i alla fantasterierna och exotismen.

    SvaraRadera
  2. Omskrivet självbiografisk, som att palatset är hämtat från hans hem och karaktärsuppsättningen är sprungen ur hans direkta omgivning. Att han själv var en kunskapstörstig samlare &c. Början och slutet var bra, mittpartiet är totalt stillastående

    Gillar din bok bättre.. :D Munken har jag inte läst ut än, den har legat ihopslagen några år. Kom till tjuvnästet ute i skogen, men minns inte vad det hade med någonting annat i boken att göra

    SvaraRadera