Steve Savile: Skrattande pojkens skugga

Please mind the gap


Newcastles slumkvarter. Jazzmusikern Declan slirar in i en till synes levnadstrött alkis, som försvinner spårlöst efter kraschen. Staden går mot sitt förfall och de hemlösa har blivit hysteriska. Declan närmar sig obönhörligt det marginaliserade samhällsskiktet, och blir indragen i den maktkamp som pågår över stadens återuppbyggnad. En obarmhärtig nedgång i Declans sinnesnärvaro; som efter 198 sidor kan konstatera “Något skört inom mig brast för evigt”, vilket om något får en att ifrågasätta hans sinnestillstånd för vid det här laget borde det inte vara mycket kvar som kan gå sönder.


Men om det inte var galenskap, och mina ögon var tillräckligt bra för att berätta sanningen, då var barnen... barnen var...

Fångna i sten.

Jag menar inte att de var orörliga fångar; det var värre, mycket, mycket värre. De var av sten. Skapade av skärvor och sprickor, lika levande som stenen själv var levande, inneslutna i tunnelväggarna.


Staden är levande, inte bara i det att den får sin puls och själ ifrån sina invånare utan även i fysisk mening. Förutom stenbarnen finns där även den döende Malachi som utgör stadens mänskliga gestaltning.


Historien är lite hackig att sträckläsa, eller snarare episodisk vilket även gör sig i den sköna kapitelindelningen. En sådan där bok som gör sig mycket bättre i efterhand när scenerna flyter ihop mer sömlöst; när man läser är man alldeles uppe i de enskilda scenerna och glömmer vad som rör sig runt omkring (...eller så var det för att jag blundade mig igenom halva boken). Vid en omläsning ska jag läsa den mer långsamt och låta de enskilda scenerna växa hos mig ett tag innan jag går vidare. Love it nonetheless. Helt uppenbart har jag inte mycket ord att tillgå den med, annat än att den sätter sig.


Jag ljög inte när jag sade att jag hatar städer; det finns få saker som gör mig mer upprörd. Jag hatar lögnerna de erbjuder tillsammans med sina tätt packade folkmassor och huskroppar. Jag avskyr att de stal oskulden från mig och från andra som jag, medan de låtsas erbjuda världen I gengäld. Jag vet hur det känns att vandra på gatorna och känna ungdomens spröda och naiva drömmar spricka under skosulorna och trottoarens kalla hårdhet. Jag vandrade ensam, omgiven av människor som log för att de inte var ensamma. Jag överlevde. Så många andra gjorde det inte. Så många fler kommer inte att göra det.

Aleph 2003

Laughing Boy's Shadow (alt. titel Outcasts)

Översättning: Eugen Kristensson

219 sidor

Första meningen: Mina händer är mitt fördärv.



6 kommentarer :

  1. Fan har du gjort egna översättningar av utdragen? Störtskönt ju!
    Den här vill jag läsa.

    SvaraRadera
  2. Jag? :D Näh, läste den i översättning ^_^ Rickard Berghorns förlag

    Du vill garanterat läsa den!
    Borde gå att fjärrlåna, tyvärr är den nog körd att hitta ett ex att köpa

    SvaraRadera
  3. Det var Pål som gjorde mig påmind om den, i en kommentar till ett random inlägg hos Bokstävlarna (minns inte sammanhanget)

    SvaraRadera
  4. Emma;
    haha, det var jag som såg den där brittiska flaggan nedanför och titeln outcasts och fick för mig att du läst den på originalspråk... Mer förvirrad än vanligt så där mitt i natten=)

    SvaraRadera
  5. Borde förmodligen skriva ut någonstans vad mina koder betyder.. :)
    Brukar sätta ut flaggorna för nationalitet (vore det inte för att jag i princip bara läser engelska, amerikanska och svenska böcker så hade jag lärt mig massor av flaggor)

    SvaraRadera
  6. Completely randomly wandered across this - if you are desperate to read the Swedish edition, translated by Eugene, who I believe was around mid-70s when he worked on this, and used some very interesting language, I've got a couple of copies here, just email me at steve@stevensavile.com and erm, well... thanks. It's nice to see the book mentioned as it comes up to its 20th birthday... yikes!

    SvaraRadera