Kathleen G. Nadeau: Flickor med AD/HD

Det är en sådan där bok jag egentligen vill köpa på mig hundra exemplar av och dela ut som visitkort. Den är inte högaktuell för mig längre då den framför allt handlar om att kunna hjälpa och upptäcka flickor med ADHD/ADD under skoltiden, men grundproblematiken är inget övergående och det ger en ökad insikt om de bakomliggande orsakerna till ens tillsynes märkliga ageranden som ofrånkomligt lyser igenom emellanåt. Boken har några år på nacken, men det är pinsamt lite som har hänt sedan den skrevs vad det gäller att identifiera denna undergrupp.


Framför allt är boken till för att få lärare och föräldrar att kunna identifiera problemen hos flickorna så tidigt som möjligt och ger vägledning om hur man sen kan underlätta för och hjälpa dem. Utan hjälp är risken stor att skolåren är bortkastade och riskerna för kompatibla störningar som depression och panikångest ökar desto längre tid som går. Där finns en kapiteluppdelning för förskolan, låg- och mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet som vart och ett avslutas med ett självuppskattningstest för att få en bild av om en utredning är aktuell att börja tänka på.


De tre indelningar som förs fram, i enlighet med DSM-IV, är Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet med huvudsaklig hyperaktivitet/impulsivitet, huvudsakligen bristande uppmärksamhet, och kombinationen av de båda. Kanske med lite extra betoning på de med bristande uppmärksamhet, då detta är gruppen som inte märks och riskerar att gå odiagnostiserade. Mina egna erfarenheter säger att problemet med att få rätt hjälp främst består av okunskap om att undergruppen ens finns och även om man upptäcker att där finns problem så vet man inte vad som orsakar dem. Samtidigt som de enskilda symtomen var för sig för den här gruppen inte är särskilt iögonfallande, och de stör ingen. Taget vart och ett för sig så är egenheterna ofta inte sådär jättekonstiga, samtidigt som flickorna ofta håller inne med sina svårigheter och gör allt för att kamouflera dem.


Där finns flera tips på hur man kan lägga upp en behandlingsplan tillsammans med lärare, föräldrar och resursteam och vad en sådan kan innehålla. På hur man kan strukturera upp vardagen och förbereder för lekstunder så de blir mindre krävande. En snabbgenomgång av vilken avlastning som kan fås av medicinering, effekt och risker.


Boken är Amerikansk. Det jag kan sakna när man talar om insatser, stöd och olika anpassningar är rent konkret vilken hjälp som går att få. Vilka instanser som finns att vända sig till, vad de gör och hur man kommer i kontakt med dem. Hur en utredning går till. Vilka rättigheter man har såväl som vilka organisationer och föreningar som finns (här i Sverige alltså). DSM-IV kriterierna för en diagnos vore förstås med intressant att ha haft med, även om flickorna avviker från standardmallen.


Som förälder, eller barn, finns det nog ingen enskild bok som man kan “nöja” sig med efter en fastställd diagnos utan man får läsa flera olika som tar upp olika perspektiv och angreppssätt. Boken ger en ganska ytlig och övergripande guidning om livet med ADHD, men är väldigt träffsäker och kan vara en bra utgångspunkt. För att få en insikt om hur symtomen yttrar sig och för att bli mer uppmärksam på dem (bokens huvudsyfte) tror jag dock boken kan vara jättebra, inte minst om man är själv är orolig eller tveksam. Den borde vara obligatorisk läsning för lärare och är väldigt lättläst.

Studentlitteratur 2002

Understanding girls with AD/HD 1999

260 sidor




4 kommentarer :

  1. Min äldsta dotter fick diagnosen svår ADHD det år hon skulle fylla 16 och resan dit var oändligt lång.

    Direkt efter diagnosen läste jag Explosiva barn av Ross W. Greene och det är den bästa bok som jag hittills har läst i ämnet och under tiden jag läste så föll alla bitar äntligen på plats.

    Det var en underbar känsla.

    SvaraRadera
  2. Förstår det!! Det är ofantligt skönt att klara ut vad som orsakar ens svårigheter och varför åren innan varit så motiga. Än så märklig känsla att det passerat obemärkt så länge när hela ens liv finns nedskrivet i en bok och man uppenbarligen inte är ensam.

    Tack för boktipset. Själv har jag inte problem med explosivitet, snarare tvärt om att alls visa känslor utåt och förmedla mig, primärt fokusering och koncentrationssvårigheter. Försöker dock läsa allt jag kommer över och hinner med på området.. :)

    SvaraRadera
  3. Min dotter var till en början inte alls lika "förtjust" som jag om hennes diagnos men efter ca ett år lärde hon sig acceptera den och nu är det ingenting hon hymlar om.

    Hon behöver visserligen äta medicin för att ha ett något så när drägligt liv men det är ingenting som stör varken henne eller mig. Jag är oändligt tacksam över att det finns hjälp att få när man väl har fått veta vari problematiken ligger.

    Jag fick min dotter tillbaka och det är underbart!

    Explosiva barn tar inte bara upp just explosivitet utan den behandlar även andra vanliga svårigheter i samband med en ADHD-diagnos. Den är suverän!

    SvaraRadera
  4. Hur man tar diagnosen tror jag beror mycket på när man får den. Det var flera av mina lärare under gymnasiet som ville att jag skulle vända mig till en psykoterapeut för att få mina problem utredda, och jag kan väl säg att jag inte var särskilt öppen för den iden just då. Samtidigt som flera som får den som barn verkar se det som en stämpling som bara gjort dem mer utanför.

    Det är en väldig skillnad vilken hjälp man får när man väl har en diagnos, vilket förstås är jättebra fast jag tycker det är trist att själva diagnostiseringen är avgörande för att få tillträde till den. Kommer också påbörja medicinering om den ger önskad effekt, annars har jag mest hjälp i form av mentorstöd i skolan men det känns betydligt mycket tryggare nu när där finns hjälp att få.

    Ska se till att låna hem den! :)

    SvaraRadera