Haruki Murakami: Hard-boiled Wonderland and the End of the World

"You are fearful of losing your mind, as I feared myself. Let me say, however, that to relinquish yourself carries no shame. Lay down your mind and peace will come. A peace deeper than anything you have known."


Två världar växelverkar parallellt med varandra. I den ena, Hard-boiled Wonderland, finns ett jag som jobbar med informationskryptering åt “systemet” och som har fått i uppdrag att skydda forskningsresultaten från en professor som lärt sig hur man läser av skallar. Lite som myten om att man kan höra röster som bränts in i gamla lerkärl föreställer jag mig; han har kommit på ett sätt att komma åt en persons medvetande och informationen som lagras där ifrån dennes kranium.

Medan den andra staden
,The End of the World, för tankarna till en inre och avskärmad värld skapad av någon som ligger i koma eller är djupt deprimerad. Boken är något av en studie av “the black box” som formar oss och styr vårat beteende. Var våra säregenskaper kommer ifrån, och upprätthållandet av det innersta och oåtkomliga jaget i vårat undermedvetna. Biblioteket återkommer som motiv (eller föregås, hur det nu blir) som en minnesbank över vårt förflutna som format oss, övergången mellan vårt undermedvetna och medvetna jag...för självstudier.

Boken är mycket dystrare och tätare än något annat jag läst av Murakami och spelar i en helt annan liga. Betydligt mer introvert och hopplös, mer av en neuropsykologisk surrealism än den magiska realism jag vant mig vid i tidigare böcker, mer labyrintisk. Temat känns igen men tar här ett nytt perspektiv som materialiseras inifrån istället för genom externa upplevelser. Det finns heller ingen verklighet i den form vi är vana vid att stödja sig emot; det moderna Tokyo är med om en total genrekollision. Det är första boken av hans jag läser på engelska, vilket förstås spelar in, men hade det inte varit för vissa omisskännliga detaljer hade jag lätt kunnat mista boken för någon annan författares.

Vintage 2003

世界の終りとハードボイルド・ワンダーランド (1985)

400sidor

Första meningen: The elevator continued its impossibly slow ascent.

2 kommentarer :

  1. Låter intressant. Synd att du kasserade det förra inlägget. Jag tyckte det var en fin liten text.

    SvaraRadera
  2. Tror du skulle kunna tycka om den, tyckte den var grym;inte så Murakamisk utan läs den när du är sugen på Urban Fantasy/weird fiction

    Mina pladderinlägg håller sig aktuella i ung. en kvart innan jag börjar tänka på annat och de blir föråldrade. Orkar inte lyssna på mig själv

    SvaraRadera