Orson Scott Card: Enders Spel

Detta är andra boken jag läser i Ciccis nostalgiutmaning (som det fortfarande finns tid att ansluta sig till för er som vill). Det råder numer världsfred på jorden då länderna har enats mot det utomjordiska hotet som giftingarna (eller buggers som de heter på engelska, det är alltså ännu ett insektskrig) innebär. Ender är ett genibarn som har framavlats för att bli deras övermäktige och den som räddar mänskligheten. Numer får man inte skaffa fler än två barn och föräldrarna har redan två misslyckanden bakom sig; ena sonen blev en ondsint psykopat och dottern alldeles för ömsint, tre är en skam oavsett om det är på militärens order eller ej. Ender är mellantinget rymdflottan hoppats på men behöver bearbetas innan han kan bli befälsmaterial. Bästa sättet, resonerar man, är att frånta honom allt han har, vända alla emot honom och se till att han är fullt medveten om att det inte finns någon han kan söka hjälp hos utan är tvungen att klara sig själv. Som sex år skickas han ut till flottans stridsskola för blivande barnsoldater.


Medan de uppföljande böckerna är väldigt teoretiska och med djupa etiska ställningstaganden (nu var det iofs väldigt länge sedan jag läste dem med och jag har inte läst alla), så är denna mer fokuserad och begränsad till tiden på rymdstationen, och handlar mycket om ledarskap och gruppmentalitet. Ender behöver hela tiden komma upp med nya strategier för att ta sig runt de hinder och faror lärarna lägger ut för honom, studera och kunna förutse sin omgivning bland spelregler som ändras varje gång han löst dem.


Jag tror det var i sjunde klass jag läste denna sist, efter att precis tagit mig ur sex års helvete och börjat på en ny skola bland helt nya skolkamrater. Nu när jag inte längre identifierar mig med den som jag gjorde då känns den långdragen. Försöker jag erinra mig de uppföljande böckerna så tror jag även de i själva verket var rätt dryga; även om jag minns historierna, liksom denna, som genialiska och väldigt tänkvärda så faller det i att framställningen i sig är repetitiv och emellanåt övertydlig, diskussionerna går i cirklar. Framförallt har konkurrensen hårdnat efterhand som jag hunnit läsa fler böcker och fått fler upplevelser att jämföra med. Det är en bra bok, men Scott Card tappar tillsvidare sin plats bland mina favoriter. Slutet på boken är nog det jag minns klarast av alla slut jag läst.


Bra böcker 1991

Ender's Game 1985

Översättning: Börje Crona

299 sidor


Första meningarna: "Jag har sett genom hans ögon, jag har lyssnat genom hans öron, och jag försäkrar att det är han. Eller åtminstone så nära vi kan komma."


4 kommentarer :

  1. Älskar den boken, men läste den på engelska, visste inte ens att den fanns på svenska.

    SvaraRadera
  2. Var helfrälst när jag läste den första gången :)Har du läst fler böcker i serien?

    Nu gick intrigen förlorad eftersom jag läst boken innan. Bifigurerna fångade mig desto mer, blir lite sugen på att ta itu med Enders Shadow-serien.

    SvaraRadera
  3. Jag ar ocksa med i Nostalgiutmaningen, sa oerhort roligt att lasa gamla favoriter! Och vilka nostalgitrippar!

    SvaraRadera
  4. Absolut, har tänkt läsa om de här ett bra tag. Kul att läsa om era böcker med och se vad jag missat, eller bli påmind om en del jag glömt bort :)

    SvaraRadera