Joyce Carol Oates: Djur

The next day a third woman arrived. She had a hoarse voice that was not hers but belonged to a different, older woman. She was possessed by this stranger’s voice and suffered from it as if from an illness. It was as if she was unable to assemble the words she wished to speak, and therefore spoke quite poorly. No wonder: when there’s always another voice interrupting, you immediately forget how you wanted to end your sentence. When the woman sat down in front of Z and closed her eyes, Z looked at her until her expression melted. Everything was strangely still. Then she took off an invisible garment and threw it on my body. An hour later the women had a high, clear voice that instantly aroused my pity.

What a lovely stone, she said to Z as she was leaving, meaning me. For years I had dreamt of becoming a stone.


Ur Yoko Tawadas The Guest i samlingen Where Europe Begins. Via en annons hon lagt ut efter en bok hon letade efter kom hon I kontakt med Z, en främmande man som sen betalar henne för att ligga i ett hörn på golvet och låtsas vara en sten under hans terapisessioner, en sten som de kvinnliga kunderna avslutningsvis kastar av sina projicerade bördor på.


Det får mig att tänka på Murakamis Fågeln som vrider upp världen där Okada blir anställd åt ett företag för att sitta still, med ögonbindel, medan kunderna kommer och slickar på märket han har på kinden. Och om ihåliga människor som dehumaniseras, bjuder ut sig som kärl som andra finner det naturligt att kasta sina sopor i för att nå egen självförverkelse.


"We are beasts and this is our consolation."

Djur är första boken som jag läser av Oates. Den är på sina 159 sidor en tunn sådan och handlingen är ett kort utskuret minne ur Gillians förflutna, begränsat till tiden på Catamount flickcollege hösten 1975 tills första månaden in i januari 1976. Andre Harrow är professorn alla tjejer kärar ner sig i och vill komma nära, en chans de får då hans hustru Dorca som är skulptris tar sig an utvalda flickor som praktikanter och bjuder in till sitt hem.


Det är en påtagligt psykologisk skildring. Om det någonsin fanns vampyrer så finns de här, läraren ber flickorna att ocensurerat dra fram sina djupaste hemligheter, samtidigt som tjejerna sliter efter att få bekräftelse och en trygg famn att söka skydd i. Finns det som uttryck att "resa sig ur elden"?


Maktspelet är väldigt påtagligt och fängslande, riktigt fattar grepp om och drar in en i boken från första sidan. Precis som med Utsökta lik är det här något jag underkastar mig i rätt omedelbart med jag läser och som får min kontrollmani att släppa efter. Jag är glad för att jag har så många av Oates böcker framför mig och ser verkligen framemot att bekanta mig med dem.


Bonnier pocket 2007

Beasts 2002

Översättning: Kerstin Gustafsson

159 sidor


Första meningen: I Oceanienflygeln på Louvren fick jag syn på den: totempålen.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar