Joe Hill: Horn


När båda ger sig ut för att bestraffar syndarna, vad blir egentligen skillnaden mellan Gud och Djävulen?

Ig vaknar upp med baksmälla och minnesluckor från kvällen innan. Till sin fasa upptäckter han att det har växt ut horn på huvudet, en hallucination? Vad var det egentligen som hände kvällen innan? Ett år tidigare blev hans flickvän Merrin mördad och våldtagen ute i skogen. Ig fick skulden men gick fri då bevismaterialen (eller snarare motbevisen som skulle yrka på hans oskuld) brann upp.

Handlingen är något av en The Crow historia. Nu upptäcker han att hornen har ett märkligt inflytande på omgivningen, och får de som han träffar att släppa sina hämningar och berätta för honom just vad det är som de vill göra. Det blir en fullkomlig mardröm då det visar sig att alla fortfarande fördömer honom för mordet, och helst av allt vill de se honom död; så även hans familj och tidigare vänner. Han får även reda på deras mörkaste hemligheter och sakta men säkert går det upp för honom vad det egentligen var som hände Merrin och vem som bär skulden.
Ig är monstret i boken, en återspeglig av hur omgivningen ser honom, och hans mänsklighet har väl börjat nå upplösningstillstånd kan man säg. Hur mycket han än försökt så har han aldrig varit någon stjärngosse direkt, och nu faller han offer för det hyckleri som de gudfruktiga runtomkring försöker hemlighålla. Det är en mörk och grym bok, men skenheligheten är mest skrämmande. Bitvis känns den väldigt betungande att läsa, men i andra stunden kan man inte låta bli att flina åt de skrattretande scenerna som målas upp framför en (författaren har liksom fattat hur fånigt det är att ha en huvudperson som ränner runt med horn på huvudet).

Första delen av boken fångade mig inte helt då det kändes lite som att läsa vilken annan bok som helst, men jag blev bara mer och mer förtjust i den allteftersom. Vi får se karaktärernas barndom och tränga in i deras medvetande, och förses med detaljer som återkommer efterhand som helheten av de sammanlagda händelserna vecklar ut sig. Handlingen vrider och krumbuktar sig, skiftar i tid och upprepas i nya perspektiv. The villain i boken ger en rysningen, men tillåts även om vi får se bitar även ur hans liv ha kvar det där olösliga över sig, utan att det dras in en massa övertydliga omständigheter och förklaringar på hans utveckling och agerande.

Norstedts 2011
Horns (2010)
Översättning: Gabriel Setterborg
436 sidor
Första meningen: På kvällen söp Ignatius Martin Perrish och gjorde hemska saker.

2 kommentarer :

  1. Jag har inte läst en rad av Joe Hill, man kanske skulle testa..

    SvaraRadera
  2. Det här är första boken jag läser (annars har jag läst de två första Locke&Key albumen men de var inte så imponerande). Det är en sleazy-urban-mörk fantasy-magisk realism-skräck/thriller...typ :D Nog så läsvärd!

    SvaraRadera