Per Hagman: Volt

Vendelas föräldrar omkommer i en flygolycka varefter hon får flytta hem till sina farföräldrar, men snart bor hon i egen lägenhet. När högstadietiden är slut flyttar hon till Stockholm, där hon lever på diverse restaurangjobb. Efter att hennes tafatta förhållande med svartrockaren Viktor (som strax därefter tar livet av sig) tagit slut träffar hon efter flytten popartisten Vincent.


Om än något glamorösare så är det här en skildring som verkligen drar upp känslan från högstadie -gymnasietiden. Den där otroliga tristessen; alla helgfester hemma hos någon klasskamrats- äldre brors- flickväns- kusins- kompis, och dagarna på innefiket. Dagar som fördrevs med ständigt nya bekantar man aldrig lärde sig ansiktet på… det var aldrig någon som ställde frågor utan man satt mest och kommenterade alla människor som gick förbi, eller lyssnade på musik, och allt var precis så här ytligt.


Just ytligheten är vad som utlöser handlingen. Vendela undertrycker sorgen från sina föräldrars död och hela händelsen känns snart olustigt malplacé och obekväm, det riktigt gnager på en genom läsningen att allting utvecklar sig helt fel och inte passar ihop. I Stockholm hänger hon ute med arbetskamraterna och inleder som nämnt ett nytt förhållande, men det är egentligen inga människor hon lär känna; en arbetskollega blir våldtagen och Vincents karriär går förstås i sank, men allt händer väldigt avskärmat ifrån Vendela och det är aldrig något hon involverar sig i.


Boken är klaustrofobiskt instängd och uppbyggd på fasader; ständigt återkommande till poserande och banala uttryck, äckliga människor och äckliga texturer. Det är aldrig någon i boken som klarar av att nå ut till någon annan; desperat vill man att den andre partnern ska fullfölja de egna påbörjade meningarna, fast de blir aldrig avslutade. Vendela lyckas aldrig ta sig ut. När hon flytt till Stockholm är hon återigen tillbaks där hon började, Vincent är en direkt återspegling av Viktor, samma gester och fraser som upprepas än en gång.


Måsarna skriker och kretsar fram och tillbaka över den tomma Kungsträdgården. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag förstår det inte. Det kan inte finnas något kvar att se eller äta och ändå cirklar de runt runt.


Jag trodde rätt länge att jag skulle tycka boken var aptråkig; det händer inget intressant och realism i bokform brukar jag ha svårt att påbörja, det lockar liksom inte…fast denna var grym och jag gillar verkligen skildringen och dess berättargrepp, känslorna i sättet den förmedlar sig på; vad som återreflekteras i meningarna och i karaktärerna. Vad som utelämnas i dem. Samtidigt är den fullkomligt genomsyrad av samtida referenser till The Cure, Sisters of Mercy, Bauhaus, m.fl., och boken känns väldigt hemma, och avlägsen, på samma gång.


Bonnier 1994

231 sidor


Första meningen: Jag vill se hjärtat slå och jag tar av mig min tröja och sätter mig upp i sängen med bar överkropp och försöker så koncentrerat jag kan att slappna av men jag fortsätter bara att darra och darra och jag tar tag om min ena skuldra i ett barnsligt försök att hålla mig själv still och jag andas in djupt och jag tar det allra hårdaste grepp jag kan om hela min överkropp; jag korsar armarna över mitt bröst och når med händerna över skulderbladen och låter fingrarna haka in under dem (som om skulderbladen var två stenar jag försökte bända isär), men även om min hjärtrusning är starkare än jag tror att den någonsin varit kan jag inte se hjärtat slå.


16 kommentarer :

  1. Jag har alltid avfärdat Hagman, men sedan jag såg honom i Kobras program om Könsrock där han berättade uppväxtminnen till eddie meduza, fick jag helt plötsligt en annan bild av honom. Kanske något man borde läsa, gillar utdraget ovan.

    SvaraRadera
  2. Jag har ingen aning om vem han är, min skalle är verkligen inget vidare på kontexter :) Vilken bild hade du av honom innan?

    Gillade boken!

    SvaraRadera
  3. En posör som var ihop med natalia kazimerska, en pretentiös fyllefjant som ville skriva sin tids Jack.

    SvaraRadera
  4. Kan föreställa mig att han är aningens poserande och pretentiös. Fast det dömer jag utifrån hans pocketomslag på adlibris och inte ifrån boken. Har inte läst så mycket på området att jag vet om böckerna imiterar något annat

    SvaraRadera
  5. Jag läste Cigarette och Pool för en massa år sedan. Särskilt Cigarette var nog den sämsta skit jag någonsin läst. Men verkligen. En kille som går runt på lite fester och fikar, pratar om tråkiga saker, knarkar lite, börjar gråta utan att förstå varför. Alltsammans skrivet på livlös prosa. En halvdan efterföljare till Ellis Noll att förlora. Hagman blev jättekänd för Cigarette. Har aldrig förstått varför. Förmodligen för att det är igenkänningsfaktor för ett visst skikt stockholmare.
    Men när jag läste om Volt i Fyhrs gotikbok blev jag faktiskt lockad att läsa den.

    SvaraRadera
  6. Har också läst den, men har för mig att Fyhr tar upp Pool och Cigarett där med? Efter hans diss av Gormenghast-filmatiseringen i Nattens korridorer slutade jag lita till hans omdöme :D

    Nu vill jag förstås gärna tro att den här boken inte är som de andra Hagman skrivit..fast ni kanske ska nöja er med att låna den från bibblan då ;)

    SvaraRadera
  7. Men det är en hel del festande och fikande och gråt, igenkänningsfaktorn var väl vad jag med fastnade i ..inte nödvändigtvis relaterat till mig själv, men stämningen och känslan som fanns

    SvaraRadera
  8. Jag har inget emot festande, fikande och bölande, men det kan göras bra. I Cigarette blev det bara tråkigt.

    SvaraRadera
  9. Hmmm, Pål verkar bekräfta den bilden jag har... Vad jag menar med poserande pretentiös är det där att vara en krystad djuping, som ska skriva om Kvinnan, Stadens Tomma Gator och namndroppa Celiné, Kerouac och filosofera om Tjurfäktning. Dricka och Knarka för att man tror det gör att man kan skriva.
    Med andra ord; Lundell och alla hans gelikar.

    SvaraRadera
  10. Jag vette katten :) Är säker på att ni har rätt, fast nu känner jag mig halvt manad att läsa de där skitna böckerna för att se hur lika Volt de är ^^

    Mitt huvud gick inte alls i sådana banor, snarare i så fall att boken kändes enkel(enkel som i 90-tals ungdomsromans enkel, men vet inte vilken målgrupp den riktar sig till) Fast det ena utesluter väl inte det andra

    SvaraRadera
  11. Volt kom ju mycket senare än Cigarett som var debuten. Det vore ju konstigt om han inte utvecklas som författare. Redan i Pool, hans andra roman, hade Hagman bättrat sig. Inte så oerhört angelägen men läsbar.

    SvaraRadera
  12. Tack för att du värnar om mitt litterära omdöme ;-) Ni får gärna diskutera med varandra om ni vill, jag har inte så mycket att tillföra eftersom jag inte är insatt

    SvaraRadera
  13. Ha ha, jag tycker de ska läsa allt av Hagman och sedan ska du såga mina och Stewes omdömen med jäms med fotknölarna ;-D

    SvaraRadera
  14. Det får lov att bli ett senare projekt, kan hemsöka er med det när jag gått i graven :)

    Tycker dock att det är väldigt intressant att lyssna på er och uppskattar er input

    SvaraRadera
  15. Mja, du får väl ta mitt omdöme med en nypa salt då jag bara har bläddrat i lite hagmannen har skrivit och avfärdat honom genom en slags mediabild jag fått av honom. Inte särskilt sjysst egentligen, men vissa personer har jag svårt att förlika mig med utifrån bilden av dem, som alex schulman eller ranelid. Den senare med fog då han för -av outgrundlig anledning- var krönikör i hyresgästföreningens medlemstidning. Så jag hatade honom redan innan jag såg honom i teve=)

    SvaraRadera
  16. Haha, jag förstår det :)

    Schulman och Ranelid har jag heller inget till övers för, provokatörer är en persontyp jag tenderar hamna i klinch med och inte alls har tålamod för. Pallar inte med när folk försöker lura i mig en massa skit om sig själva. Enda boken jag läst därifrån är "skynda att älska" (den var inge bra :() :)

    SvaraRadera