Jean Kearns Miller: Women from another planet? Our lives in the universe of autism

Detta är ingen bok jag läser från pärm till pärm utan en jag slår upp emellanåt för att återkomma till enskilda texter eller fraser, under det senaste året har den blivit min favorit på området (fast jag hade gärna sett en liknande bok inom ämnet som inte var så amerikansk och fullt lika cheesy). Titeln anspelar på den där grejen med män från Mars och kvinnor från Venus. Vad som urskiljer den är att den är skriven av kvinnor som själva befinner sig inom autismspektrat (framförallt aspergers står i fokus) och vad jag kan utröna så har om inte alla så åtminstone de flesta blivit diagnostiserade först på senare år. Det är ingen guide med rigida kriterier om vad som är normalt och onormalt utan en samling texter där de skriver om sina egna upplevelser, en särskild händelse de har fastnat för, en fundering om märkliga NT beteenden de undrar över, eller om hur deras liv ser ut och hur de tar sig igenom dagen, några har valt att förmedla sig med dikter.


Det är väl nuförtiden rätt känt att kvinnor är underdiagnostiserade på fältet, att de blir missförstådda eller till och med avvisade av vården när de väl söker hjälp känns ibland mer som en regel än ett undantag. Anledningen är förstås att där inte finns någon forskning på området och att kriterierna inte är skapade efter hur autism yttrar sig hos kvinnor (män har förstås också problem med att pressa sig in i den nuvarande mallen). De flesta texter talar nuförtiden om hur kvinnor istället för att vara ”små professorer” ofta är väldigt filosofiska, de är inte stökiga och aggressiva utan lägger sin energi på att studera människor, imitera och bygga upp ett kamouflage. Textförfattarna i boken har vad folk brukar tycka om att kalla för ”mild” autism, det vill säg de har aldrig uttryckt sina problem utåt och har fått hantera dem på egen hand; och det som inte syns... Så på sätt och vis blir boken en form av skildring av autism bakom masken, istället för att beskriva vad autism är tar den upp hur det är att leva med.


Det är intern bok, den har förstås inga svar och lösningar men tar upp väldigt många bekanta frågor som nog gnager på många, samtidigt som den hjälper en att sätta ord på vissa känslor och funderingar. Allt oftare talas det idag om autisters "sjätte sinne"; de snappar upp stämningen i ett rum instinktivt, vilket även innebär att de genast känner av när något de gör drar blickarna till sig eller får reaktioner. Många av kvinnorna i boken har sedan barnsben vetat precis när de är utom synhåll för andra så de kan bryta ihop, och att det inte är okej att ställa frågor om saker som anses vara självklara. De lägger sig inte ner och skriker när det blir för mycket utan kopplar istället ifrån världen och går på autopilot.


Ett återkommande ämne i boken är skillnaden på yttre och inre personas och att inte kunna identifiera sig med omvärlden; andra är att handskas med sociala situationer, sensorisk överstimulering, det här med att ta saker bokstavligt och förstå sig på andra människors beteenden &c. Flera av dem har familj och karriär och har vid det här laget lärt sig spelets regler och sociala konstruktion, fast har fortfarande ingen aning om vad reglerna är till för och varför andra gör som de gör.…men de tar också upp sina glädjeämnen i boken; kontakten med naturen, färger, texturer... Fast nu sammanfattar jag förstås bara det jag själv fastnade för och det är olika personer i boken som uttrycker olika saker. Eftersom det är flera skribenter och en större mängd olika beskrivningar får man en överblicksbild så man själv kan göra sig en bild av alla deras likheter och olikheter som individer medan man läser .

1stBooks 2003

267 sidor


2 kommentarer :

  1. Knappast en bok jag kommer att läsa, men den låter intressant. Skulle jag skriva om någon med autism-asperger är det en sådan bok jag skulle läsa. Jag gillar det där subjektiva perspektivet mer än abstrakt diagnoslitteratur. Det ger röst och kropp åt fenomen.

    SvaraRadera
  2. Jo, tycker böcker skrivna av personer med egna erfarenheter är roligare över lag, egentligen är väl de subjektiva perspektiven det enda som är intressant. Symptomen känns mest som toppen på isberget, fast så borde det väl vara med det mesta... inte beter folk sig som dårar om de kan låta bli, utan det är bara grejerna de inte kan hålla inne som syns och som professorerna kan analysera och skriva fåniga böcker om

    SvaraRadera