C. S. Lewis: Prince Caspian

Prince Caspian är den andra skrivna boken i Narnia-serien och följer upp The Lion, the Witch and the Wardrobe, publiceringsmässigt ges boken ut som den fjärde i ordningen (enligt författarens önskningar bör kanske tilläggas). Jag minns att jag tyckte bra om Min morbror trollkarlen när jag läste den som barn, Häxan och lejonet läste jag långt senare men minns ändå inte att jag skulle ha stört mig nämnvärt på den?


Vad jag kommer ihåg så kunde den magiska atmosfären i de tidigare böckerna fortfarande överskugga de präktiga och irriterande ungarna och de kristna motiv som dök upp. Skogen med alla alternativa världar i var fängslande som få, häxans dystopiska värld som förfallit riktigt kuslig, och Narniafilmen måste ha varit mitt första möte med en Faun. Men i den här boken händer det verkligen inte ett skit och populationen lockar inte alls. De få spänningsfyllda stunder som dyker upp får inte mer än någon menings utrymme och är över innan de ens börjat. Efter 150 sidor av ingenting dyker Aslan upp med sina dryga trospredikningar, vilket vid det laget ter sig som klar en förbättring av handlingen. Passiviteten i boken är verkligen outhärdlig.


Från första sidan stör jag mig på hur tröga barnen är i den här boken. Hur tusan överlevde de den förra? Jag lyckas heller inte riktigt komma över det här med att ungarna, som befinner sig i en värld med talande djur som de åtminstone påstår sig vara vänner med och ska regera över, sitter och grillar björnkött (wtf??) Vad är förresten hela den där grejen med att de djur som inte kan tala skulle vara ovärdiga och inte vara riktiga djur, och därmed lika gärna kan skjutas? Sucki paradismiljö. Varje detalj i boken blir ett irritationselement.


Det finns ett par kapitel som för handlingen framåt; presentationen av Caspian och hans rymning från slottet, samt de sista 60 sidorna ...kanske? Nej, jag gav faktiskt upp där och skulle inte ha läst ens så långt om det inte var obligatorisk kurslitteratur. Utan tvekan känns det som att Lewis lätt borde ha kunnat ta de för handlingen bärande elementen härifrån och vävt in i någon av de andra böckerna, och strykt denna helt. Det skulle inte ha tagit upp mer än ett kapitel. Det har verkligen tagit emot att tvinga sig igenom sidorna, trots kampen klarade jag inte ens läsa ut den.


HarperCollins 2000 (org. 1951)

The Chronicles of Narnia Box Set

Illustratör: Pauline Baynes

223 sidor


Första meningen: ONCE THERE WERE FOUR CHILDREN whose names were Peter, Susan, Edmund, and Lucy, and it has been told in another book called The Lion, the Witch and the Wardrobe how they had a remarkable adventure.


2 kommentarer :

  1. Jag älskar (ok, älskar fortfarande) Narnia, men samtidigt så kan jag ändå se vad du menar. Man kan lätt bli blind av kärleken...Men den här boken är dock inte en av de bästa i serien.

    SvaraRadera
  2. Jag skulle nog fortfarande tycka om de två första om jag läste om dem :) Fast min relation till Narnia som barn var i stort sett bara via filmen, så jag är inte så nostalgisk över själva böckerna

    Mest saknade jag handlingen i den här, att få interagera med världen....nu gick de bara omkring hela boken. Också störde mig för mycket på uttalanden i stil med "Ja Lucy visade sig förvisso ha rätt sist vi ignorerade henne, fast nu vill vi hellre sova så vi struntar i henne den här gången med"

    Får väl ge hela serien en chans någon gång

    SvaraRadera