Amos Tutuola: Mitt liv i spökenas bush

På flykt från fiender som är på väg in mot stan tar vår sjuåriga protagonist skydd i bushen, ovetandes om att det är spökenas bush han träder in i och att det ska ta decennier innan han hittat tillbaks ut till jordbornas värld igen. Berättelsen är uppbyggd av Yorubafolkets mytologi och författarens fantasi. Enligt folktron finns där ett gott och ett ont himmelrike som själen färdas mot efter döden, medan de som dör i förtid förblir på jorden i form av spöken. Större delen av symbolspråket och bokens hänvisningar går förstås mig helt förbi när jag läser men det hindrar mig inte ifrån att tycka om den.


Berättelsen har en tydlig sagostruktur, i sitt sökande efter en väg ut stöter vår hjälte på olika hinder som han måste ta sig ur med list, och längs vägen får han olika förmågor som hjälper honom längre fram. Spökenas värld känns ofta som en inverterad verklighet, pojken blir döpt i eld och kokande vatten av en djävulspastor, med illgärningsmän som vittnen. Lite senare träffar han på vad som ter sig som ett skogsrå, och jagar efter vad han anser vara den fulaste kvinnan han någonsin skådat. Han kommer även att utsättas för flera metamorfoser av olika slag; ena dagen är han människa, andra en ko, han somnar på ett ställe och vaknar upp på ett helt annat…


Boken har ett surrealistiskt flöde och ter sig som en bild i ständig förändring. Det är rätt lönlöst att spjärna emot och försöka få klarhet i vad som händer, men där skymtar förbi en del liknelser man kan känna igen ibland; som exempel de hopplösas stad där alla kommunicerar enbart med axelryckningar.


När man talar om ett drömskt flöde så tar det här förstås formen av ett rent inferno. Pojken får allehanda kroppsvätskor över sig och tvingas gå dagar utan mat och vatten, medan spökena tycks ha en fäbless för att plåga jordmänniskor som förvirrat sig över gränser och använda dem som personliga slavar. Han är förstås heller inte pojke särskilt länge..åren i spökstäderna går fort!


Inferno till trots blev jag själv alldeles glad och fnittrig av boken. Som efterordet tar upp (efter att ha tagit sig igenom vandringen ett väldigt välmött efterord kan tilläggas som klargör en del av vad man just gått igenom) så är boken rätt naivt skriven vilket passar den bra och där finns stundvis en riktigt skön underliggande humor, av det småfåniga slaget. Så här i efterhand kan jag inte längre erinra mig varför det var kul, men det var något som jag fastnade för.


John Anderssons illustrationer bör också nämnas är rent fantastiska ihop med berättelsen, om något så påminner de en bara ytterligare om att man är totalt vilsen och förlorad i bushen, och de förstärker den surrealistiska upplevelsen ännu mer.

Sphinx 2011

My Life in the Bush of Ghosts (1954)

Översättning och efterord: Niklas Nenzén

Illustratör: John Andersson

178 sidor


Första meningen: Det var inte förrän jag var sju år som jag förstod innebörden av "ont" och "gott", för det var i den åldern som jag betänksamt lade märke till att min far gifte sig med tre hustrur som brukligt var på den tiden, även om det inte är vanligt numera.


4 kommentarer :

  1. Verkar ju kul. Vilken ålder är den riktad till? Med tanke illosarna bordet det vara barn. Fast jag vill ju ha illosar i vuxenböcker egentligen.

    SvaraRadera
  2. Naej, vuxna barn!! :D Det blev kanske konstigt när jag sa att den hade sagouppbyggnad. Det är nog närmare en gotisk roman. Baksides texten utlovar ilande skräck och rungande skratt.

    Det är inte massor av illustrationer genom hela boken, utan någon sida på enstaka uppslag.

    SvaraRadera
  3. Det låter ju riktigt bra :)

    SvaraRadera