Johan Theorin: Skumtimmen

Det finns ett visst hopp kvar för Nattfåk som jag hört ska vara bättre, men denna var inget kul. Boken finns med på min läslista för svensk skräck och gotik, vilket varit min ursprungliga motivation till att ta tag i Theorins böcker. Oavsett vilken lista den må stå uppskriven på så går det dock inte att komma ifrån att det främst är en kriminalroman.


Boken utspelar sig över flera tidsepoker på Öland, med början på 70-talet då Julias son Jens försvinner en dimmig kväll ute på Alvaret. Fallet lades ner men nu tjugo år senare har hennes far fått upp ett nytt spår och själv börjat efterforska i vad det var som hände.


Nils Kant misstänks ha varit inblandad i försvinnandet och parallellt förflyttar sig berättelsen tillbaka i tiden för att skildra hans resa; där han tvingats fly från ön för att ha mördat en poliskommissarie. Han kom dock hem igen i en kista och det innan Jens försvann, men bland lokalbefolkningen finns fortfarande en undran om i fall han verkligen är död .


Det är ett grått och ödelagt landskap utanför turistsäsong, och skildringen av Kants resa är mörk och brutal. Där finns en mörkare atmosfär som jag gillar och miljön riktigt mycket, men brottsutredningsstilen förstör det för mig. Att jag inte tycker om boken består främst i att jag inte finner genren givande och inte får ut något mervärde av läsningen. Läsningen var till trots aldrig någon plåga, att den blev utläst får här räknas som gott betyg (efter tre månader har jag fortfarande inte förmått mig återuppta läsningen av Källströms Offerrit, vilket får ses som ett dåligt, mitt omdöme av genren blir nog aldrig mer än tvåskaligt).


Bok 1/3 i trilogiutmaningen


Månpocket 2009 (org. 2007)

397 sidor


Första meningen: MUREN VAR BYGGD av stora och runda stenar täckta av gråvit lav, och den var lika hög som pojken.


6 kommentarer :

  1. haha, jag hade nog hört att Theorin skrev skräck eller nåt... plockade upp den i en hast på bibblanbesök på väg till oslo och jag tyckte verkligen den var apdålig. Just för att den är en sån där scoby-doodeckare som lockade med övernaturligt & skräck men bara hade en gråhårig kalle blomqvist med käpp att komma med.

    SvaraRadera
  2. Glad att jag inte är den enda som gått på det.. ^_~

    Har du läst Åsa Schwarzs "Och fjättra Lilith i kedjor" och vet om den är likadan? (fast kommer nog inte kunna låta bli den oavsett...argh)

    SvaraRadera
  3. Nej, har aldrig hört talas om den?
    Och snart får jag sätta tänderna i amanda hellberg, skam att säga har jag inte kommit till styggelsen ännu.

    SvaraRadera
  4. Den är relativt gammal, från 2005. Jag vet inte mer än att jag har den på samma lista (och att den är kategoriserad som kriminalroman på adlibris) "Ockultism, södermalmshistoria, IT, erotik och matematik vävs ihop till en fascinerande berättelse i Åsa Schwarz debutroman. Hon har skapat en okonventionell spänningsroman där tre separata historier knyts ihop till en medryckande intrig. [...]" Kunderna har gett den femmor vilket bådar illa..

    Styggelsen är fantastisk, jag vet inte om jag vågar läsa den nya!

    SvaraRadera
  5. Jag tyckte också mycket om Styggelsen men blev lite fundersam när jag läste Calliopes recension av den nya boken. Kolla särskilt slutet av recensionen.
    http://calliope-books.blogspot.com/2011/02/det-spokar-i-oxford.html
    Jag tror inte den är dålig, men det som jag gillade med Styggelsen var ju att den faktiskt var lite särskild.

    SvaraRadera
  6. Vilken av hennes böcker är det du har på tur Stewe? Uppfattade inte vilken av dem du hade bokad

    Mmm.. jag är med lite fundersam på Döden på en blek häst, just för att jag gillade den första så mycket. Mina förväntningar har mattats av lite efter alla hyllningar, började ana att den ursprungliga stilen kunde ha gått förlorad. Men Calliope verkar ha tyckt om den ändå :) Ska bli spännande att läsa den oavsett!

    SvaraRadera