Delphine de Vigan: no och jag

Trettonåriga Lou är överintelligent och tillbakadragen, hon sitter ofta nere vid tågstationen efter skolan där hon studerar folk. Inför en redovisning i skolan bestämmer hon sig för att skriva om hemlösa kvinnor och till arbetet intervjua No som hon tidigare observerat där.


Det är en förutsägbar men nära och känslosam berättelse berättad med Lous röst, i kampen att hitta en lösning till ekvationen om hur vi kan ”[…] skicka överljudsplan och raketer ut i rymden, identifiera en brottsling utifrån ett hårstrå eller en pytteliten hudpartikel, skapa tomater som står sig tre veckor i kylskåpet utan att skrumpna det minsta, klämma in miljarder data på ett mikrochip” och låta folk dö på gatorna. Boken är således enkelt och naivt skildrad och Lou blir väldigt passande som narrator. På samma gång är den väldigt stark och det är en bok som gör sig bra för både yngre och äldre läsare.


Lous mamma är deprimerad och känslomässigt frånvarande, och har för länge sedan slutat gå ut. Det trasiga men ändå trygga hemmet står bra som kontrast till No när hon tas emot, och där finns ett väldigt fint samspel mellan bokens karaktärer. Den franska atmosfären lyser väl igenom och håller uppe historien medan den försöker förmedla de hemlösas problematik. Jag hade gärna sett boken lite mer nyckfull och lyckas aldrig riktigt komma ifrån att den känns för lätt, men den räddas av sin elegans och är svår att tycka illa om.


Sekwa 2008

No et moi (2007)

Översättare: Helén Enqvist

224 sidor


Första meningen: - Mademoiselle Bertignac, jag hittar inte ert namn på listan över dem som ska hålla föredrag.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar