Monica Hughes: Isis- hotad planet

Jag tar efter Glory Box’s spoiler varnings -exempel den här gången då jag avslöjar precis alla stora händelser i den här sammanfattningen, ni får markera texten om ni vill/orkar läsa den, annars kommer kommentarerna längre ner .


Olwen är fyrvaktare på planeten Isis, där hon rapporterar planetens värden till jorden i förberedelse för kolonisering. Jorden är överbefolkad och utarmad; mänskligheten har börjat bosätta flera planeter redan för att kunna börja om på nytt. Ursprungligen var det hennes föräldrar som var väktare, men de dog när hon var tre, sedan dess har hon levt ensam på planeten tillsammans med Värnare som har fostrat och hållit henne sällskap. När hon fyller 10 (eller 16, jordår räknat) kommer nybyggarna, det är hennes första möte med andra människor.


Kolonisatörerna bosätter sig nere i dalen där luften är tjockare, själv bor hon högt upp på en bergsplatå. Värnaren tvingar henne att ha på sig skyddsdräkt när hon träffar människorna, så ingen får till en början se hur hon ser ut. När de väl får det flyr de i panik, en av dem siktar vid ett tillfälle på henne med pistol och överväger att skjuta henne.


Värnaren (som visar sig vara familjens robot) lovade Olwens mamma innan hon dog att han skulle se till att Olwen fick ett lyckligt liv. Praktisk tänkare som han är genmanipulerade han Olwen så att hon blev bättre anpassad för ett liv på planeten, hon ser i själva verket ut mer som ett monster än en människa vilket hon fram tills nu varit lyckligt ovetandes om. Boken slutar med att hon och Värnaren flyttar norrut, bort från de nya människorna, för att återfå sitt gamla liv igen då hon kände sig mindre ensam.



Enligt baksidestexten så är det en ”[…] intensiv och gripande berättelse om mognad, tolerans och medmänsklighet”. Vilket stämmer in på ungefär 1,5 av 81 människor i boken. Snarare porträtteras jordborna som inkräktare som bringar förstörelse med sig vad de än tar sig för, med sina fördomar som starkaste vapen.


Det känns alltid lite märkligt att läsa om gamla böcker som till största del fallit i glömska, där meningarna känns så familjära när man läser dem men nya på samma gång. Boken känns inte alls lika levande den här gången, snarare stel och karg (jag hade glömt bort hur science fiction -stilen yttrade sig på formen) och Hughes gör ett par allt bra märkliga grejer i perspektivbytena, men jag tycker fortfarande mycket om den.


Största skillnaden nu är nog ändå uppfattningen om handlingens tidsrymd. Då kändes dagen från bokens början fram tills att kolonisatörerna anlände som flera år (den är typ 18 sidor). Förutom Olwens röda hår, som fick mig att plocka ur boken från hyllan den där första gången, så är det de starka känslorna i boken jag minns sen dess; hur världen helt plötsligt vändes upp och ner, ivern som så småningom infann sig inför att få träffa fler jämlika.. och den bottenlösa besvikelsen när de avspisar henne trots att det är hennes hemplanet och förtjänst att de är där (efter hon har förlorat sina föräldrar i projektet och bott där ensam under hela sitt liv isolerad från mänskligheten för att de skulle kunna komma dit). Min andra favoritserie från tiden var Maj Bylocks Häx-serie, vilken jag inte minns som direkt muntrare…


Bok 1/4 i Nostalgiutmaningen


Bonnier 1984

The keeper of the Isis light (1980)

147 sidor


Första meningen: Egentligen var det en vanlig dag på Isis, men när den väl var till ända, skulle ingenting någonsin bli sig likt igen.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar