Magnus Dahlström: Spådom

Jag älskar Dahlströms klaustrofobiska meningar, det där paranoida, överaktiva och introspektiva. Detaljer nämns, tas tillbaka, för att sedan dyka upp i någon av de andra delarna i boken.


Just den här boken tycker jag är något för lång, fortfarande väldigt bra. Men längre. Inte lika ångestdrabbande som Nedkomst; mina försök att hela tiden hitta ett samband mellan mönstrena kvarstår ofrivilligt, men bokens uppdelning håller ändå de tre livsödena som skildras åtskilda. Snarare än en ogreppbar desorientering slås man av den uppgivna känslan av ofrånkomlighet, där livet börjar om men fortsätter att upprepas med små skiftningar, utan slut eller chans att ta sig ur.



Bonnier 2011
500 sidor

Första meningen: Pojken satt på en stol i rummet, rak i ryggen, med händerna mellan knäna - som inför en fotografering - han tittade rakt framför sig.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar