John Fowles: Illusionisten

Bokens grundpremiss startar med ynglingen Nicholas Urfe som tar anställning som engelsklärare på en av de mindre grekiska öarna, där han blir indragen i ett psykologiskt experiment styrt av en mystisk miljonär.


Egentligen har jag inte så stor lust att skriva om denna, mycket för att den borde låtas tala för sig själv. Jag är inte säker på vad jag tycker om boken, just nu gillar jag den men det är mest på grund av de sista hundra sidorna. Där finns favoritpassager: redogörelserna mellan >>akterna<<, återblickarna från kriget, den grekiska atmosfären …men just själva händelseförloppet är relativt ointressant och länge ganska drygt. Karaktärerna är där mest som idéer, eller snarare spelpjäser, osympatiska och livlösa. Det märks tidigt vad Nicholas är tänkt att lära sig och missförhållandet han tar sig an gentemot sin läromästare gör det plågsamt att som åskådare följa hans felsteg och dess konsekvenser. De manipulativa spelen i sig som handlingen kantas av är för provokativa för att jag ska vilja vara en del av dem.


Däremot går den snabbt att läsa och det är ännu ingen bok jag skulle velat lägga ifrån mig, det råder ingen tvekan om att den är välkomponerad men den är också riktigt pompös. Jag uppskattar de mer teoretiska passagerna väldigt mycket, när jag i efterhand går igenom boken minns jag inte så mycket av det andra men sammanhanget har förstås bidragit till att rama in tankebanorna under läsningen. Boken är väl värd sin tid men förtryter mig för mycket.


En bok för alla 2008
The Magus - A Revised Version (1966, 1977)
Översättning Martin Peterson
780 sidor

Första meningen: JAG FÖDDES 1927, enda barnet till medelklassföräldrar, båda engelska, och vilka själva var födda i den groteskt förlängda skuggan - som de aldrig tillräckligt lyckades höja sig över historien för att ta sig ur - efter den monstruösa dvärgen drottning Victoria.

2 kommentarer :

  1. Wow, det var en lång första mening...

    Underbar idé förresten, att återge första meningen i alla böcker. Blir rent av frestad att själv börja använda mig av det greppet.

    SvaraRadera
  2. Jag tenderar att stressa förbi de där första raderna, på detta sättet får de åtminstone uppmärksamhet efteråt:)

    Tycker det kan vara roligt att återkomma till dem och se hur de öppnat upp för handlingen, eller som teaser för fantasierna om det gäller en bok man inte läst

    SvaraRadera