Boktradition 2011-01-13


Jag påbörjade boken Cutting through spiritual materialism i höstas, och har väl kommit ungefär halvvägs. Den försöker som det låter visa vanliga missförhållanden och felsteg inom spiritualismen som brukar dyka upp; bland annat att man ger sig in på att följa stigen i strävan efter ett bättre, lättare, liv, utan att egentligen vara beredd på att offra något i processen, istället försöker man envist ”outsmarta” sig själv för att slippa förändra eller blotta något. Att använda spiritualismen som en egoboost som ger en något att förankra sig i snarare än tvärtom.


När jag sa att där finns en viss förutsägbarhet i Illusionisten som gör den besvärande är det för att man kan skapa en viss tråd mellan dessa två böcker, där Nicholas onekligen framträder som det svarta fåret. Och han är väl ett av de mest irriterande exemplen man kan tänka sig, liksom människorna som sätter sig över honom knappast ter sig bättre.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar